Nekromanti Vad stör er i böcker?

[Balderk]

Vad är det som ni absolut inte står ut med när ni läser en bok? Dåligt språk, dålig handling och kassa karaktärer är väl ganska självklara val men finns det andra saker som stör er när ni läser en bok? Tänker inte ge exempel på sådana saker, vad som stör er vet ni bäst själva!

Jag kan ibland störa mig på när ålderdomlig teknik återfinns i sci-fi böcker. Typ mikofilmen i Asimovs Stiftelsetrilogi. Jag vet med mig att det är en kass sak att störa sig på, det har ju egentligen inte mycket med handlingen att göra och är ingen viktig del i berättelsen över huvud taget men jag kan inte hjälpa mig. Jag stör mig på det ändå. Detsamma när jag nyss läste Arthur C. Clarkes The Songs from Distant Earth så var det vissa tekniska bitar där som fastnade på hornhinnan (fast inte alls mycket, han är mycket duktig på de bitarna). Vissa fraser som författare återanvänder många gånger kan också störa mig, har inget bra exempel att tillgå nu men ni har alla säkert stött på det. Alla sådana fraser eller uttryck eller meningar stör inte alls heller.

Jag tycker det här är ganska så intressant faktiskt, även om det kan kännas lite fånigt också. Men vad stör er?

 

[Rising]

Krystad duktighet

Mest stör jag mig på författare som inte tycker att det räcker att berätta en fängslande historia, utan som ska envisas med att stoppa in en massa annat fluff bara för att vara så himla duktig. Det mesta är sån't som man absolut inte behöver veta, som inte för handlingen framåt det minsta och som bara får författaren att i mina ögon framstå som en lökig, självbelåten pajas.

Det är en anledning till att jag hatar i stort sett alla böcker som ni pratar om på det här forumet.

Sedan har jag typ ett tankesätt som säger att en bok bara blir bättre ju färre utropstecken det är i den. Det skall förstås inte tolkas bokstavligt.

Å så gillar jag när karaktärerna får bli subjekt. När de aldrig objektifieras av ren slapphet.

 

[Pom]

Den osjälvständiga länken

Det stör mig när en bok är helt beroende av andra böcker. Böcker får gärna ingå i serier, men de skall ha en egen berättelse som på något vis avslutas i och med att boken avslutas. Böcker som bara ger tradig bakgrundsinformation till den verkliga handlingen som börjar i nästa bok är ett annat oskick. Det rör mig inte i ryggen hur fantastisk bokserien blir framåt del 5 och 6; har den inte fångat mitt intresse efter en fjärdedel av texten letar jag hellre reda på en författare som kan sitt jobb.

 

[Guest]

Oj...

Det är en anledning till att jag hatar i stort sett alla böcker som ni pratar om på det här forumet.

Nu drog du många författare och böcker över en gräns.. För att bara nämna några som jag sett nämnas här på forumet: George Orwell, Douglas Adams, Terry Pratchett, Clive Barker, Neil Gainman, Lovecraft, Edgar Allan Poe... It's just keeps going and going...

Men jag vet inte hur många "i stort sett alla" egentligen är?

 

[Rising]

Re: Oj...

...Neil Gainman...

Det var ett rätt ballt namn på en superhjälte. Gainman!

Ärs, jag skrev ju det där mest för att provocera, men det är inget kul när man får napp för enkelt på betet. Naturligtvis är inte alla keffa, men de flesta av den ortodoxa "hej hå, mina böcker står i en lång rad på en egen hylla på Science Fiction-bokhandeln" är rätt feta goonusar.

/Rising
skall använda "goonus" som ett utryck från och med nu

 

[Ymir]

Mary Sue

Jag är allergisk mot det som i fan-fiction-världen kallas 'Mary Sue'. Dess motsvarighet i vanliga romaner är en slags karaktärslös, genompräktig och uppenbart idealiserad självprojicering av författaren som ofta är hårt utsatt av sin omvärld, eller rentav tragisk, men alltid jävelbäst på nästan allting. Tycks mycket vanligare bland kvinnliga författare, men förekommer också hos manliga - Jan Guillou är ett typexempel på det. Det främsta exemplet annars är kanske Ayla i 'Grottbjörnens folk'. En tydlig varningssignal är att bokens omslag föreställer författaren själv. *HostLizaMarklundhostharkel*

En mer fan-fiction baserad definition är denna:

What/Who is Mary Sue/Marty Stu?

Mary Sue/Marty Stu is an original character (OC) that the author creates and inserts into an exsisting universe and ultimately becomes the focus of said universe. The character is drop-dead gorgeous, an excellent fighter (in most cases, better than the exsisting characters in said universe), powerful (in strength or magic), completely flawless, and in most cases, is a relative of any already exsisting character or is the love interest of already exsisting character.

All characters in said universe adore this OC to the point where they would fall over each other to impress him/her. In many cases, one or more of the existing characters actually falls in love with said original character and the OC's name is always a "cool" name that the author wishes s/he had.

OC usually has a tragic past that comes up at chosen moments to earn pity/sympathy from the reader as well as established characters. OC also most likely knows more than one language, and is usually helpful in their "plot".

- Ymir, fram för stenålderstantsnusk med kvalité

 

[Wyldstorm]

Massor....

Ohållbar intern trovärdighet.
-Särskillt folk som skriver om saker de inte förstår vidden/möjligheterna med, eller de följder de får..
Korkat användande av övermegapower.
-Kan inte fatta de puckon till författare som behöver ta till gudakrafter, övermagi & annan maktonani för att känna sig speciella eller få liv i en story... Fattar inte folket som gillar't heller..
Dumma plots.
-Om man inte kan komma på en bra anledning ska man f*n undvika de dåliga eller trevande..
Förutsägbara plots..
-Bara tråkigt.
Onyanserade världar.
-Tänk "Star trek".
Författare som använder ord de inte förstår.
Störande synvinkel, Onyanserade karaktärer, sci-fi med utgånget "bäst-före" (men det var ju sagt), idiotiskt växlande kontakt med naturlagarna, magi/tech som ursäkt,(här nånstans upptäckte jag att det skenade iväg.), historiskt kasst perspektiv, gråa massor, dålig research, frånvaro av darwins lära, dålig inlevelse, dåligt sinne för följder/kontinuitet...

Äh, screw it..

 

[chrull]

Jag tror inte jag är ensam, men i flertalet böcker stör jag mig på att de tar slut...

samtidigt så HATAR jag allt vad serier heter. kan man inte skriva det på ena sidan av ett cigarettepaket ska man inte skriva alls (läste ni om de böckerna förresten? tufft säger jag bara. give me some.).

Jag stör mig på när en författare tar ett gäng karaktärer, pressar de igenom den ena händelsen efter den andra som totalt kastar om karaktärernas syn på livet, världen, sig själva och allt de trodde på. För att sedan få ut karaktärerna exakt lika naiva, bonniga och korkade som förut. *hostRobertJordanhost*

Öhm. sen vet jag inte mer. När jag läste JEnnifer Governement så störde jag mig lite på alla tillfälligheter. Folk råkar stöta på varandra. Folk råkar kidnappa varandras barn, osv.

men jag är kluven

chrull

 

[Eva Florén]

Re: Mary Sue (OT)

Ajdå!

Då skall jag nog inte presentera dig för någon av mina karaktärer. Och det du själv skriver är ju århundranden därifrån.

Allvarligt talat så kan jag då undra om du läst Paksenarrion? Just den damen har ju vissa aspekter av det fenomen du beskriver. Stark och mäktig. Men slås ned av sin "svaghet" i tid och otid. Författarinnan är däremot ingen svag karaktär, en rätt tuff dam om man ska tro henne själv.

Själv diggar jag snarare konceptet som finns i tex. Neverending story. En svag mobbad karaktär som får tillfälle att slå tillbaka. Likadant i Narniaböckerna. Men det är jag det.

 

[Netfeed]

kommer inte på något så där jättebra just nu som jag stör mig över förutom när huvudkaraktärerna tar för stor plats läser just nu om harry potter böckerna därför att jag inte orkar läsa något tyngre och det som jag stör mig mest på är att allt som händer i boken händer harry och hans två närmsta vänner

tex i bok fyra så finns det niggare eller vad det nu heter, dessa letar skatter, den som hittar flest mynt innan lektionen är slut får en present, vem tror ni hittar flest? jo ron

det stör mig
kan ingen av de andra karaktärerna hon skriver om göra någonting eller? är de helt förlamade?

 

[Eva Florén]

Jag vet inte. Det är få saker som direkt stör mig. Jag kan lättare beskriva vad jag tycker om.

Jag har svårt för böcker som är sega eller kör ett för högtravande språk (vissa rader i Eddings böcker hör dit). Jag föredrar själv ett lätt och rakt språk.

Jag tycker inte om när man i fantasy/historisk miljö använder ord som för mig hör hemma i dagens värld. Det rör slang likaväl som moderna ord för samma sak. Det förtar hela känslan i en historia. Undantag är böcker som blandar tidsepoker- då är det ok om rätt karaktär beskriver utifrån sin värld.

Seghet i böcker behöver inte heller bottna i språket. Många serier segar sig fram och då utan att mycket händer, men andra som folk hyllar (jaja) har jag inte kommit genom (tex Donaldson) dels beroende av språket men också beroende av känslan. Jag gillar böcker med en viss lyckognista då och då. Humor är oerhört viktigt för att jag ska läsa en bok. Eddings är mycket tydlig i sin humor, detsamma gäller Heinleins Katt som går genom väggar (tror jag den heter, den är utlånad för närvarande.). Även subtil humor är toppen.

Serier (typ Eddings, Jordan etc) har också sin goda fördel IMHO. Du vet att du har något gott att se fram emot...

Klassiker som Asimovs stiftelsen har just den haken att de är klassiker. Det finns saker som man kan störa sig på eftersom vi har kommit en lång väg från den tid de skrevs. Ändå var Asimov mfl förutseende på många nivåer. Men de kan inte lyckas med allt och saker som var nya eller fungerade oerhört bra är ju koncept man tror på för framtiden.

Böcker är ett svårt kapitel, själv läser jag numer inte så mycket. Dels beroende på att jag vill hålla mitt huvud fritt från alltför mycket påverkan när jag själv ska skriva. (och tamefanomjaginteskalllyckasförläggasockså)
Dels beroende på att böcker i sig kostar pengar (för mig är en tripp till bibblan inte gratis nuförtiden) och jag är tokig nog att vilja ha böckerna i hyllan.

Men de viktigaste bitarna för mig är att
-språket är konsekvent
-intrigen inte famlar bort sig
-humor
-spänning
-kärlek
-något nytt
-något blått
-något lånat Jaikla också... det var inte meningen, glöm denna och den ovan.
- ondska/hot

just nu kan jag inte specifiera bättre. Men vad jag inte vill ha är en lam berättelse där inget händer... Jag kan också vara utan sexanspelningar (tänker på Dan Hörning) eller direkta sexscener. Det är sällan eller aldrig dessa behövs fullödigt beskrivas för att få handlingen att gå framåt. Att antyda det är väl ok, men.... om jag vill läsa en porrhistoria så vänder jag mig till tantsnusk eller porrtidningar.

 

[Eksem]

Jag skulle nog störa mig på motsatsen. Liksom, håll det tajt! Jag vill inte veta en massa skit om en massa klåpare som är helt oviktiga för berättelsen.

 

[Rosen]

Re: Mary Sue

Termen Mary Sue fanns inte när jag kom in i fanfic-svängen (då kallades de "author avatars"), men den gängse definitionen på dem var ganska lika. Fast mitt eget skräckexempel - en Sailor Moon-fic med det passande namnet 'The Chosen' - bröt mot en av de där uppsatta kriterierna:

the OC's name is always a "cool" name that the author wishes s/he had.

Värre ändå; huvudpersonens namn var författarens förnamn baklänges.

--
Åke

 

[Troberg]

En liten praktiskt detalj som stör mig...

...är böcker med dålig bindning. En bok sak tåla att läsas en gång utan att sidor faller ur. Man ska kunna öppna den utan att knäcka ryggen. Många pocketböcker kan inte öppnas mer än 90 grader eller så innan de är i farozonen, jag vill kunna öppna dem helt (dvs 180 grader).

Jag har inget mot serier, så länge som det är motiverat av berättelsen (ett bra exempel är Donaldsons Gap-serie, som har en tät story som utvecklas målmedvetet från början till slut). Serier för seriens egen skull är dock en styggelse jag gärna är utan.

Böcker som är nedlåtande mot mig som läsare stör mig också. När man tydligt ser att de dummat ner handlingen för att passa någon minsta gemensamma nämnare stör det mig. Alla böcker behöver inte vara tillgängliga för alla, det är OK att göra böcker som vissa inte klarar av.

Ett fenomen som syns i vissa amerikanska fackböcker är "This page intentionally left blank". Är man sä jäkla dum att man inte kan lista ut det ur sammanhanget så kan man se en instruktionsvideo istället.

 

[Gurgeh]

Dåligt språk gör att det tar stopp direkt. Det är svårt att sätta fingret på vad som är dåligt språk, men jag märker om det finns där. Det mest uppenbara exemplet jag stött på var när jag lånade "Anubisportarna" av Tim Powers på biblioteket. Jag störde mig på att titeln var särskriven, jag störde mig på första meningen i boken då jag började undra om något av orden i den verkligen användes så på svenska, sedan lyckades jag kämpa mig igenom tre sidor innan jag gav upp och köpte den på engelska istället. Sedan hade jag inga problem med den.

Jag stör mig inte mycket på ålderdomlig teknologi i gamla science fiction-böcker, jag tycker bara att det är charmigt. Men jag stör mig på ålderdomlig teknologi i nya science fiction-böcker. Framför allt när man i framtiden inte verkar ha tillgång till teknologi som var självklar när boken skrevs. Framför allt brukar det röra sig om datorer som ofta inte verkar existera.

Jag stör mig på att så många fantasyböcker idisslar samma gamla handling om och om igen, och att det verkar ingå i genren att man absolut inte under några som helst omständigheter ska kunna berätta en historia som ryms i en bok. Det har lett till att jag i princip inte läser någon fantasy (i alla fall inte av den rollspelsfantasyliknande typen) så det är inget stort problem.

Jag stör mig dessutom på grovt inkompetenta huvudpersoner ("Memory, Sorrow & Thorn"), idiotisk handling ("Harry Potter and the Goblet of Fire") och plot tokens* (båda), samt säkert en massa andra saker också.

*en plot token är en dålig ursäkt för en handling, typ kungen är sjuk och kan bara botas av en magisk dryck som kräver tre ingredisenser, ta da tre äventyr till priset av ett!

/tobias

 

[Troberg]

Jag stör mig på att så många fantasyböcker idisslar samma gamla handling om och om igen, och att det verkar ingå i genren att man absolut inte under några som helst omständigheter ska kunna berätta en historia som ryms i en bok. Det har lett till att jag i princip inte läser någon fantasy (i alla fall inte av den rollspelsfantasyliknande typen) så det är inget stort problem.

Japp, håller med. I princip allt med alver-dvärgar-orcher åker direkt i min papperskorg (undantaget är Tolkien). Jag föredrar mycket hellre Storm Constantine, hennes verk gör verkligen skäl för epitetet fantasy, och Stephen Donaldson, som iofs är rätt så traditionell men har sitt eget stuk på saker och ting.

Face it, hur mycket fantasi krävs det för att idissla om samma gamla standardfantasy om och om igen?

 

[Krille]

"Face it, hur mycket fantasi krävs det för att idissla om samma gamla standardfantasy om och om igen?"

Det där är en fråga som fler borde ställa sig - inte bara fantasyförfattare utan även rollspelsskapare.

 

[Gurgeh]

Det där är en fråga som fler borde ställa sig - inte bara fantasyförfattare utan även rollspelsskapare.

Problemet är att svaret är: "Varför ha fantasi när man säljer mer genom att inte ha det?"

/tobias

 

[Troberg]

Det där är en fråga som fler borde ställa sig - inte bara fantasyförfattare utan även rollspelsskapare.

Jo, men i rollspel kan man i alla fall delvis motivera det med att det ger spelarna lite mer familjäritet från början. Beroende på hur engagerade spelare man har kan en sådan sak utgöra make or break.

I en bok vars kännetecken är att det ska vara fantasifullt håller inte en sådan undanflykt.

 

[Olle Linge]

Vad är det för fel på inkompetenta huvudpersoner?

Jag stör mig dessutom på grovt inkompetenta huvudpersoner

Hur menar du nu? Det är väl bara trevligt och mer intressant med huvudpersoner som inte är hjältar och bäst på det de gör. Jag har bara läst början på ett av de verk som du tar som exempel, så jag missförstår dig säkert. Just nu håller jag till exempel på att läsa om Do androids dream of electric sheep? och en grej som jag verkligen tycker om är att huvudpersonen faktiskt begår misstag och blir rejält lurad. Går det identifiera sig med personen blir det helt enkelt mycket lättare att ta till sig handlingen och situationen. Boken jag tog som exempel hade mest varit töntig om huvudpersonen hade varit felfri. Nu kan han ju knappast kallas grov inkompetent, men om bokens författare har valt att gestalta en inkompetent person är det väl av ett syfte? Å andra sidan kan man säkert tänka sig karaktärer som författaren tycker är kompetent, men som man själv anser totalt blåst . Se nu inte det här som ett motargument mot vad du skrev, utan det är helt enkelt bara min reaktion på det du skrev.