Vad var bra med gamla Chock?

[Mekanurg]

Chock var på svenska. Sänker tröskeln rejält. Min mamma var vår första CM och hon hade inte lett CoC, I can tell you. Inte ens om CoC hade funnits på svenska 1986. Vampyrer och varulvar var enkla att förstå. Kosmisk ondska med outtalbara namn höjer tröskeln.

Vad jag minns diskuterade vi CoC på kontoret under sent 1980-tal, men Lovecraft var dåförtiden tämligen okänd i Sverige (till skillnad från vampyrer och varulvar) så CoC hade inte rätt massmarknadsprofil

 

[Mogger]

Chock var på svenska. Sänker tröskeln rejält. Min mamma var vår första CM och hon hade inte lett CoC, I can tell you. Inte ens om CoC hade funnits på svenska 1986. Vampyrer och varulvar var enkla att förstå. Kosmisk ondska med outtalbara namn höjer tröskeln.

Ja, jag invänder absolut inte mot det. Men för mig som typ 20-åring och dessutom spelare så var det mest Chock fast på engelska. Men för en 12-åring utan större rollspelerfarenhet var Chock naturligtvis svårslaget.

Min enda poäng var egentligen att CoC är rätt enkelt att spela med.

 

[krank]

Jag har aldrig spelat Chock, och jag har egentligen inte ens läst det utan mest bläddrat lite i samband med att vi jobbade med den grafiska formen och layouten till den nya versionen. Så jag ser nog spelet lite "utifrån" här. Men det som konsekvent framhållits till mig som spelets USP, det som angivits som anledningen till att jag borde titta på det, är att monstren sades vara mer pussel/mysterier än slagpåsar. Och det gillade jag ju; jag attraheras än idag av tanken på ett skräckspel där det handlar om att göra undersökningar och försöka räkna ut vad monstret är, vad det vill, vilka svagheter det har etc. och som inte alls behöver sluta med något slags BRP-pingis.

I efterhand har jag förstått att den uppfattning jag fått av Chock utifrån de entusiastiska beskrivningarna kanske inte alls stämmer in på det faktiska spelet. Men det vore inte första gången folks upplevelse av ett spel inspirerat mig mer än det faktiska spelet…

 

[Fiktionslek]

Vad jag minns diskuterade vi CoC på kontoret under sent 1980-tal, men Lovecraft var dåförtiden tämligen okänd i Sverige (till skillnad från vampyrer och varulvar) så CoC hade inte rätt massmarknadsprofil

Det är väldigt märkligt att CoC inte fick större inflytande på svenska rollspel under 80-talet. Fredrik Malmberg var speltestare av CoC 1 (1981), som är en av rollspelshistoriens i särklass bästa publikationer (den som hade förmånen att köpa den djupa boxen fick dessutom kampanjen Shadows over Yog Sothoth inkluderat!). Lägg CoC 1 jämte DoD 1 och förundras över skillnaden!

Uppmanar

Christian

 

[Poromaa]

Det säger kanske sig självt, men lyckligen ovetande om begreppet rälsning tror jag att vi då det begav sig snarast uppskattade hur äventyren arketypiskt och i bästa fall även omdömesgillt portionerade ut mysrysligheterna längs vägen fram till finalen. Vi uppfattade knappast någon inneboende humor i spelet, även om jag i efterhand förstås ser något godmodigt i det gotiska. Där någonstans finns nog Chock-känslan för mig.

Vad som ändå dödade Chock för oss var nog en oförmåga att hitta på egna äventyr när de färdigskrivna väl var avklarade. Det enda jag har ens vaga minnen av involverade Frankensteins monster och hade säkert mer att göra med Alice Cooper än vare sig Mary Shelley eller Boris Karloff.

 

[Voldstagg13]

Jag har aldrig spelat Chock, och jag har egentligen inte ens läst det utan mest bläddrat lite i samband med att vi jobbade med den grafiska formen och layouten till den nya versionen. Så jag ser nog spelet lite "utifrån" här. Men det som konsekvent framhållits till mig som spelets USP, det som angivits som anledningen till att jag borde titta på det, är att monstren sades vara mer pussel/mysterier än slagpåsar. Och det gillade jag ju; jag attraheras än idag av tanken på ett skräckspel där det handlar om att göra undersökningar och försöka räkna ut vad monstret är, vad det vill, vilka svagheter det har etc. och som inte alls behöver sluta med något slags BRP-pingis.

I efterhand har jag förstått att den uppfattning jag fått av Chock utifrån de entusiastiska beskrivningarna kanske inte alls stämmer in på det faktiska spelet. Men det vore inte första gången folks upplevelse av ett spel inspirerat mig mer än det faktiska spelet…

Det här väcker lite minnen. Det fanns faktiskt en känsla i att få fram information, även om det ibland blev uppenbart ändå. Det kunde ha gjorts bättre, men jag misstänker att en del som tog Chock till sig och målade upp mera stämning än vad som fanns i texten, också gjorde mera av upptäckten av det viktiga som fixade motståndaren (jag var aldrig så bra på att läsa upp textrutorna på bästa sätt).

 

[runequester]

Chock (as Chill before it) benefited I suppose from being "Call of Cthulhu but what if Hammer horror films?"

Whether that works as a horror RPG today, I am not so sure about but honestly, I'm hard pressed to think of the last time I met a gamer who found Cthulhu scary either.
What does work though is letting the players go full hog on the old-horror-movie vibe. Voodoo zombies? A legit vampire with a cape? Werewolves? We're all culturally attuned to that kind of stuff but no GM nowadays puts that stuff in a scenario any longer, so there's a lot of fun in just going all out on "classic spook" stuff.

Also Chock has a bit of a built-in excuse to go adventuring, with its organizations and stuff. Call of Cthulhu can often suffer from the "Why don't we just stay home?" syndrome.

 

[dancodan]

Det som attraherade mig till Chock var känslan. Den filmiska tonen av klassisk horror. Vampyrer, varulvar, silverkulor och vitlök. Det finns en stark charm med att leva ut fantasier baserade på etablerade fabler. Och som många säger, ja det blir lite Scooby Do eller Dracula-vibbar men det var just det som var charmen. När vi växte upp så bytte vi till CoC och senare till Kult. Vilket kanske är naturligt med tanke på att de spelen var lite mer lämpade för äldre tonåringar.

 

[Mekanurg]

Jag brukar lite skämstamt prata om kategorierna torr skräck och våt skräck.

• Torr skräck handlar om dammiga katakomber, knastertorra dokument, ektoplasmiska spöken, välklädda vampyrer, ockulta deckargåtor, hoppfullhet. Det vill säga Chock.
• Våt skräck handlar om amorfa monsterkroppar, slem, tentaklar, vidriga munnar, smygande vansinne, nihilism, förtvivlan. Det vill säga Call of Cthulhu.

Huruvida detta är en meningsfull kategorisering får var och en avgöra själv. När jag skrev "Se döden på dig väntar" till Götterdämmerung och "Märk hur vår skugga" till nya Chock följde jag dock min uppdelning noggrant: båda äventyren är renodlat torra med detektivarbete i fokus.

 

[Ram]

Chock för mig var en skopa actionlös Indiana Jones blandat med detektivarbete och förbannat coola Onda vägen-grejor. Jag kom när jag spelade det från det balans-styrda Drakar och demoner Experts magisystem som källa för fantastik och magi så steget in i det som var Onda vägen i Chock var otroligt häftigt för mig. OV som jag ser det var konstreuerar för att sprida stämning och utsatthet.

På senare år så har jag insett att väldigt mycket av det coola kom från det enkla faktum att vi ägde exakt ett exemplar av Chock och att vår SL höll stenhårt på den onda boken. Vi befann oss under hela den tiden i ett tillstånd av okunskap och utsatthet i princip enbart på grund av det. Spelet i sig var inte mycket att hänga i granen. Men satan så spända vi var nästan hela tiden när vi spelade det. Vi kände oss alltid jagade och i underläge.