Jag har ju som sagt (efter många många år av grubblande) hittat ett sätt att använda materialet och det är att riva isär det alldeles och göra om det till en sandbox, och/eller placera det i en sandbox. Kräver ganska mycket jobb oftast.Fiktionslek;n327650 said:
Nekromanti Vad vi talar om när vi talar om räls
- Thread starter Gurgeh
- Start date
Min erfarenhet är att alla sådana fall beror på antingen dålig författare eller dålig SL eller en kombination.2097;n327651 said:
Här tror jag vi kan ha pudelns kärna: kanske är det så att du inte är en problemlösare i grunden, utan någon som måste mutas till att ta sig an problem?2097;n327651 said:
Själv är jag mer en sådan som bestiger berg för att de finns där.
Sedan vill jag inte ge sken av att jag och mina grupper spelar ren och outspädd Step On Up. Vi har ju upptäckt att det hela flyter ännu smidigare om man kryddar med en nypa method acting. "Nu skriver ni alla backstories som förklarar varför ni tycker det är jätteviktigt att försvara just den här byhålan mot alla tänkbara hot." :wink:
Ja, vi med! Vi lägger två dar på att göra relationer & backstories, kör inte alls det standardsenliga OSR en-rad-stats-håll-käften–rollpersoner. Vill ju att det ska svida ordentligt när en RP dör.
Men jag älskar ju problem. Jag älskar ju mirror story och pusselspel. Det är bara att jag innan såg 90s-spelen som bara hittepå. "Spelar det för roll vem vi tror är mördaren när SL bara kommer hitta på i efterhand vem som det var mest dramatiskt att vara mördaren?" osv.
Men jag älskar ju problem. Jag älskar ju mirror story och pusselspel. Det är bara att jag innan såg 90s-spelen som bara hittepå. "Spelar det för roll vem vi tror är mördaren när SL bara kommer hitta på i efterhand vem som det var mest dramatiskt att vara mördaren?" osv.
Fast det är ju bara en dekadent avart. Scenariot måste slå fast från början att det är Runelord Karzoug som drar i alla trådar. Dör han, faller alla hans planer platt till marken. Och SL måste vara smart och flexibel nog att kunna extrapolera reaktioner på oväntade spelar-handlingar. Har de genom en rejäl avstickare och briljant rollspel värvat en armé med alver inför expeditionen till stenjättarnas fästning, ja då kommer händelserna där att bli väsentligt annorlunda.2097;n327656 said:
.113
Swashbuckler
Eller impro-blorb?2097;n327668 said:
Nja. Det är ju till exempel bestämt att vid en viss tidpunkt kommer stenjättarna att anfalla Sandpoint. Det kan inte spelarna påverka, eftersom den bollen satts i rullning långt utanför deras sfär av inflytande. SL bör ju inte heller låta det ske när partyt inte är på plats. Det skulle man kunna kalla rälsat.2097;n327668 said:
Sedan antas det bara att spelarna kommer att vilja spåra anfallet tillbaks till sitt ursprung. Men att inte göra det skulle ju vara extrem premise rejection.
Nu när jag tänker efter är nog den här sortens kampanjer generellt upplagda som så att spelarna tillbringar, säg, de första 75% på defensiven, i reaktivt läge. Det är först mot slutet de får redskapen att bli proaktiva.
Aha det är Rise of the Runelords. OK men det finns solida "fakta" i dom. Dvs blorbiga inslag.
Gud, jag tror det här är varför 90s spelen aldrig funkade för mig att spelleda och varför jag behöver regler och blorb. För att dom bara "Nej. Det händer inte. Du har fel, Sandra." Och varför blorben för mig var en sån OAS i fucking ÖKNEN.
För då blev deras premise rejection nånting awesome. Första spelmötet. Lost Mine. "Nej, vi går inte in i vättegrottan. Vi vill inte det. Vi drar till stan istället." OK, bra! Det är helt lugnt för stan är nämligen också helt preppad! Ja vart ni än går så finns det saker som kan hända! Drar ni käpprätt ut i skogen finns det också saker ni kan hitta och saker som kan hända! Vad som hade varit ett spott i nyllet på mig om jag hade haft en 90s-games äventyrsbok i handen blir istället något positivt, nåt som gör just vår spelupplevelse unik. Vår upplevelse med Lost Mine var fantastisk. Dom gick in i klyftkäfts-slottet som level ettor och blev slaktade av en ugglebjörn! Dom polade upp med nekromantikern och försökte driva hans vandöda mot resarna! Tills han gick ner [berättade samma story häromdan] och di vandöda vände sig mot partyt!
Hela min spelstil har utvecklats just pga jag inte är eller kan vara nån booming-voice DM som typ Jonathan Tweet eller Vampire-Martin eller Mike Pondsmith som bara "OK, lyssna era primitiva skruvskallar, såhär är det!" För allt jag säger, allt jag säger jämt och ständigt blir bara ifrågasatt och urholkat och trotsat och nermalet och spottat på. Med alla spelgrupper jag haft. Och blorben bara: du, det är inga problem. I've got you fam. Ni går alltså inte in i vättegrottan. Vad gör ni istället?
Här sätter du huvet på spiken.Bolongo;n327671 said:
Gud, jag tror det här är varför 90s spelen aldrig funkade för mig att spelleda och varför jag behöver regler och blorb. För att dom bara "Nej. Det händer inte. Du har fel, Sandra." Och varför blorben för mig var en sån OAS i fucking ÖKNEN.
För då blev deras premise rejection nånting awesome. Första spelmötet. Lost Mine. "Nej, vi går inte in i vättegrottan. Vi vill inte det. Vi drar till stan istället." OK, bra! Det är helt lugnt för stan är nämligen också helt preppad! Ja vart ni än går så finns det saker som kan hända! Drar ni käpprätt ut i skogen finns det också saker ni kan hitta och saker som kan hända! Vad som hade varit ett spott i nyllet på mig om jag hade haft en 90s-games äventyrsbok i handen blir istället något positivt, nåt som gör just vår spelupplevelse unik. Vår upplevelse med Lost Mine var fantastisk. Dom gick in i klyftkäfts-slottet som level ettor och blev slaktade av en ugglebjörn! Dom polade upp med nekromantikern och försökte driva hans vandöda mot resarna! Tills han gick ner [berättade samma story häromdan] och di vandöda vände sig mot partyt!
Hela min spelstil har utvecklats just pga jag inte är eller kan vara nån booming-voice DM som typ Jonathan Tweet eller Vampire-Martin eller Mike Pondsmith som bara "OK, lyssna era primitiva skruvskallar, såhär är det!" För allt jag säger, allt jag säger jämt och ständigt blir bara ifrågasatt och urholkat och trotsat och nermalet och spottat på. Med alla spelgrupper jag haft. Och blorben bara: du, det är inga problem. I've got you fam. Ni går alltså inte in i vättegrottan. Vad gör ni istället?
PS även med dom där golarion-pathsen så finns det många SL som fuskar i striderna och sånt. Och min teori är för att i ett sekvens-äventyr så känner dom sig ansvariga för stridsmötenas balans för att det är dom som har serverat dom. Medan i en blorb är det rollpersonerna själva som gått ner i grottan.
Hmm men det är så jag gillar att köra, dvs stenjättarna har en viss dag (i kalendern eller randomrull) som dom kommer tillbaka och om partyt är i Sandpoint då eller inte, det händer. Som i vår Glitchworld-kampanj, spelarna visste att banditerna skulle skövla stan en viss dag men sen lämnade dom stan den dan ("det var ju vårt förrförra party för två TPKer sen som visste att dom skulle komma den dan, vi ville inte metaspela") så när dom komtillbaka var stan nerbränd.Bolongo;n327671 said:
Ja, hela poängen jag vill göra är att det måste finnas spikade fakta även för att sekventiellt spel skall fungera. Ingen jävla illusionism. Det måste vara "på riktigt". Om man har en session 0 där man gör en grupp med grottforskare, och spelarna sedan står utanför grottan och säger "nä, vi vill supa på tavernan istället", ja då går världen under och kampanjen är över.2097;n327676 said:
... Eller så får man improvisera spel i en post-apokalyptisk värld där Vecna eller någon tagit över.
Och apropå premise rejection.
När jag var yngre och visste mindre kunde detta bli ett problem eftersom allting var så implicit, all kunskap om rollspel var tyst kunskap.
Numera gör jag allting så explicit som möjligt. När en ny kampanj skall startas upp så sker först en förhandling om vad alla har lust med den här gången, sedan slås premisserna fast så att alla vet. "Det är det HÄR vi spelar nu, OK? Är alla ombord för det?" Och som sagt vävs rollisarna in ordentligt i premissen. Då blir det inga problem längre fram.
När jag var yngre och visste mindre kunde detta bli ett problem eftersom allting var så implicit, all kunskap om rollspel var tyst kunskap.
Numera gör jag allting så explicit som möjligt. När en ny kampanj skall startas upp så sker först en förhandling om vad alla har lust med den här gången, sedan slås premisserna fast så att alla vet. "Det är det HÄR vi spelar nu, OK? Är alla ombord för det?" Och som sagt vävs rollisarna in ordentligt i premissen. Då blir det inga problem längre fram.
Mogger
Hipsteranka
Det stämmer ju, men då infinner sig frågan, "men, hur ska man göra det?" Och svaret på det är att det finns många sätt att lösa det på, men som 2097 mycket riktigt påpekar så är ingen av dem utan jobb, eller utan flertalet fallgropar.Fiktionslek;n327650 said:
Det vi pratar om här är ju om det kan finnas alternativa sätt att ge spelgruppen den hjälp de behöver för att med mindre jobb nå samma resultat. Och gärna med en lägre felmarginal.
Blorb är: solida preppade fakta om föremål och platser och personer och monster. "I skattkistan på värdshuset ligger det en silverljusstake och en väldigt ömtålig nyckel av jade. Nyckeln går sönder för minsta lilla."Ram;n327688 said:
Du kan göra vad du vill Ram!
SL har gjort en porte-monstre-trésor--array, dvs en uppsättning platser, med problem, och mål. Så många spelare väljer att jaga efter dom målen genom att utforska platserna och hantera problemen. Men andra gör nåt helt annat och så funkar det ändå oftast.
SL har gjort en porte-monstre-trésor--array, dvs en uppsättning platser, med problem, och mål. Så många spelare väljer att jaga efter dom målen genom att utforska platserna och hantera problemen. Men andra gör nåt helt annat och så funkar det ändå oftast.