Vad vill man ha av ett licensspel egentligen?

[Genesis]

Jag är inte så förtjust i licensspel, av två anledningar.

Det ena är fokus och plot. Det flesta fans gillar just originalets upplägg och tyngd, men dessa är svåra att översätta till rollspelsmediet utan att man direkt förstör kanon eller spelvärlden.

Vi kan ju ta Star Wars som exempel. Etablerar vi en superskurk blir det ju bara larvigt i spelet om äventyrargruppen består av:
- Skurkens son
- Skurkens dotter
- Skurkens bästa vän/mentor
- Skurkens hembyggda robot
- Skurkens exfrus robot
- Skurkens ”värsta motståndare”polare
- En getaway driver

Allt kretsar ju kring dessa relationer.Det skulle inte ens funka i en one-shot, än mindre om man kör fler äventyr med olika grupper.

Det andra är att originalen ofta har en story (till skillnad från plot) som är det fansen gillar. Denna story har oftast litterära kvaliteer som inte riktigt kommer fram när man spelar. Sånt jag finner osannolikt i rollspel skulle kunna vara att:
- rollpersonerna känner inte till släktsambanden och kan inte lista ut dem.
- bästa vännen/mentorn söker upp ärkeskurken och låter denne besegra honom.
- en av spelarna vägrar att tro att skurken är alltigenom ond och satsar sitt eget och vännernas liv på att denne bara ska ändra sig.
- Stora delar av uppdraget är baserat på profetsior och framgången hänger på att man i mycket stor utsträckning förlitar sig på slumpen eller kraften.

Dessa exempel går kanske att få till med rätt förutsättningar och skicklighet och med lite tur skulle de få den önskade tyngden. Men det är svårt att få till konsekvent även för rutinerade grupper.

Samtidigt tror jag att det är just det här som är det som lockar för fansen. Äventyr av samma dignitet och teman som originalen. Inte att man är ett gäng hobos som kör nån hexcrawl/heist på nåt ställe man bara känner igen lite lätt från filmerna.

//EvilSpook

Hahaha, allt det här är ju typ rollspelens sås och potatis när jag spelar. Sådant här händer hela tiden och är inte alls svårt att få till. Kanske lite svårare för nybörjare, dock.

Det är ju bara svårt att få till i en väldigt strikt tradrollspelsram. Men jag tror inte att man behöver vada så långt ut i neotradträsket för att hitta verktyg för sådant.

Men jag tror att det kanske sätter fingret på ett problem med licensspel. Vad folk vill ha i rollspel är DnD med andra färger. De vill spela en grupp äventyrare som tillsammans löser problem och mysterier med en hyfsad dos våld, och som över tid blir bättre på att slåss. Och de vill inte ha så mycket ”metaspel”.

Ett licensspel är nästan per definition ett stort kommersiellt spel som förväntas sälja mycket, så man kan inte ta så stora avsteg från den formeln. Men licensen man utgår ifrån följer generellt en annan standard (amerikansk Hollywood-tradition, antagligen, eller i alla fall en litterär/dramaturgisk tradition). Detta ger en motsättning som är svår att överbrygga. Antingen får man släppa trogenheten till originalberättelsen eller till standardrollspelsmallen.

 

[Minimoni]

Ja, det verkar ju rimligt. Vilket licensspel uppfattar du som snävt? Och på vilket sätt?

Alien upplever jag som alldeles för snävt för min smak, med det sagt så är det säkert inte ett dåligt spel men det faller inte mig i smaken. Har inte läst Bladerunner-spelet, men om det som sades om under kickstartern stämmer, så gäller nog samma sak om det spelet. Än en gång säger jag inte att de spelen är dåliga men jag är inte förtjust i hur Fria Ligan designar sina spel och jag vet att jag är ganska ensam om den åsikten.

 

[Oscar Silferstjerna]

Alien upplever jag som alldeles för snävt för min smak, med det sagt så är det säkert inte ett dåligt spel men det faller inte mig i smaken. Har inte läst Bladerunner-spelet, men om det som sades om under kickstartern stämmer, så gäller nog samma sak om det spelet. Än en gång säger jag inte att de spelen är dåliga men jag är inte förtjust i hur Fria Ligan designar sina spel och jag vet att jag är ganska ensam om den åsikten.

Intressant. Just Alien är ju uppbyggt kring ett antal tydliga gruppkoncept - marines, truckers och explorers. Hade du istället velat se fördjupning i världen på ett annat sätt? Några specifika platser, Weyland Yutani eller något annat?

 

[Minimoni]

Jag har gnällt på licensspel på det här forumet i åratal, jag recenserade Fria Ligans Alien och det nya Terminator-spelets quickstart för ett tag sedan och nu har jag börjat läsa det nya Transformersspelet.

Fria Ligan gör stora framgångar med Alien och Bladerunner, och utomlands kom ett nytt Stargate-spel för inte alltför länge sedan. Genom rollspelshistorien har vi sett spel för James Bond, Indiana Jones, Star Wars, Stargate, Buffy the Vampire Slayer, Smallville, Supernatural, och en massa annat.

För egen del har jag blivit lite luttrad. Det finns exempel på licensspel jag tycker funkar. Jag var lite skarp mot ligans Alien, men jag tycker att de tog ett ganska bra grepp. För det msta tycker jag dock att det faller platt – om man ska anta att det som produceras också är det som säljer och efterfrågas så vill folk mest typ ha D&D-stats för sina favoritkaraktärer och en wikipedia-sammanfatting av originalet. Och äventyr som, oavsett originalets struktur, framför allt är korridorer bestående av strids-encounters.

Men vad vill ni ha? Om ni gillar licensspel, vad vill ni att de ska göra? Jag har tankar:

• Jag vill att spelet ska skapa samma stämning och känsla som originalet. Här blir det viktigt med språk, formgivning och illustrationer – där de senare självklart inte bara är screencaps från filmer, utan är gjorda för att vara rollspelsillustrationer.
• Jag vill att spelet hjälper mig som SL att skapa kampanjer som känns som, utan att vara, originalet. Jag vill överhuvudtaget inte tvingas spela eller ens ha att göra med originalets huvudpersoner eller händelser. Det förhöjer inte min upplevelse om jag springer in i Luke Skywalker när vi spelar Star Wars; det understryker mest en känsla av att allt ballt görs av någon annan, någon annanstans. Skulle jag spela Buffy the Vampire Slayer så skulle jag vilja att Buffy och gänget retconnades bort och att min spelgrupp istället hade en egen slayer. Och det här vill jag att spelt gör explicit. Ge mig antingen en helt ny version av världen där min spelgrupp är huvudpersoner, eller ge mig en verktygslåda där jag kan skapa en egen kanon med samma karakteristika som originalet.
• Om spelet nu ska använda existerande kanon – gör något spännande med det. Safe:a inte. Skapa en egen tidslinje.

Detta då förutom allt sånt jag gärna ser i vanliga rollspel för att de ska vara bra – jag vill ha ordentliga SL-verktyg, snygga illustrationer, gärna sparsmakade regler etc. Men ovanstående är lite hur jag tänker kring specifikt licensspel.

Hur tänker ni? Och vilka exempel finns på bra licensspel, och vad är det som gör dem bra mer specifikt?

Exakt på det här viset tänker nog jag med! I den kampanj jag nu spelleder som utspelar sig i Westeros med början år 276 där vi nu kommit fram till år 277 så är det spelarna som är fokus. De andra kända karaktärerna från böckerna finns, men det är definitivt så att det är en egen tidslinje. RP har tex redan ändrat historien genom att förändra hur slutet på ”The Defiance of Duskendale” blev. Är det någon som kommer hitta vad ”The White Walkers” är eller hur magi fungerar, så kommer det vara RP i min kampanj då de som sagt är i rampljuset. De har inte ersatt andra karaktärer från böckerna men deras blotta existens och agerande skapar direkt en ”butterfly effect“ och denna effekt kommer påverka mycket. Som det ser ut just nu är de stora anhängare av Prins Rhaegar och när och om inbördeskriget kommer så kan de mycket väl vara tungan på vågen som lyckas skapa Kung Rhaegar istället för Kung Robert eller Aerys. Vad som exakt kommer hända vet inte ens jag som SL och det är det som är den stora glädjen för mig att spelleda kampanjer av dem här typen i licensspel där jag älskar världen som händelserna utspelar sig i!

 

[Minimoni]

Intressant. Just Alien är ju uppbyggt kring ett antal tydliga gruppkoncept - marines, truckers och explorers. Hade du istället velat se fördjupning i världen på ett annat sätt? Några specifika platser, Weyland Yutani eller något annat?

Jag gillar egentligen inte oneshots och jag har verkligen svårt att bygga kampanjer som är längre i Alien. Så det är väl avsaknad av egentlig värld som skaver. Star Wars, allt som har med LoTR och Westeros fungerar dock perfekt för mig då det just finns så mycket värld att fördjupa sig i. Jag vet att mitt svar är tråkigt och simpelt men just avsaknaden av en robust värld är inte min kopp te. En del älskar att det just saknas så mycket värld, jag är inte en av dem.

Vill bara säga att just Alien och Bladerunner-filmerna är bland de bästa filmer som gjorts i mitt tycke. Men allt coolt jag kan göra i Alien eller Bladerunner-rollspelen kan jag enligt min högst personliga åsikt åstadkomma bättre och coolare i andra spel.

 

[krank]

Vill bara säga att just Alien och Bladerunner-filmerna är bland de bästa filmer som gjorts i mitt tycke. Men allt coolt jag kan göra i Alien eller Bladerunner-rollspelen kan jag enligt min högst personliga åsikt åstadkomma bättre och coolare i andra spel.

Ja, jag gillar ju väldigt mycket känslan i Alien-filmerna, men den känslan känns mycket mindre specifik för just det universat än hur det är med Star Wars. Känslan i Alien-universat är ju egentligen bara lowtech-cyberpunk i rymden typ. Och det kan man ju få till helt utan xenomorfen. Det finns inte så mycket som är unikt med just Weyland-Yutani som inte vilken megakorp som helst kan göra; man vinner inte så mycket på att ha med de kända namnen på platser eller personer eller varelser.

Star Wars har vunnit mycket där, tänker jag, på att ha så många år av att verkligen bygga ett expanded universe. Även om galaxen kändes stor och inlevd redan i originaltrilogin så har ju alla böcker och tv-spel och grejer verkligen sett till så att det finns en massa grejer med egen identitet, som man skulle uppskatta att se när man rollspelar. Utan att man för den sakens skull känner sig reducerad till en bifigur. Plocka bort Luke Skywalker och gör honom till någon form av legend – är det fotfarande roligt att stöta på Hutter? Ja, för de är inte en generisk maffiagruppering, de är hutter.

 

[Oscar Silferstjerna]

Jag gillar egentligen inte oneshots och jag har verkligen svårt att bygga kampanjer som är längre i Alien. Så det är väl avsaknad av egentlig värld som skaver. Star Wars, allt som har med LoTR och Westeros fungerar dock perfekt för mig då det just finns så mycket värld att fördjupa sig i. Jag vet att mitt svar är tråkigt och simpelt men just avsaknaden av en robust värld är inte min kopp te. En del älskar att det just saknas så mycket värld, jag är inte en av dem.

Vill bara säga att just Alien och Bladerunner-filmerna är bland de bästa filmer som gjorts i mitt tycke. Men allt coolt jag kan göra i Alien eller Bladerunner-rollspelen kan jag enligt min högst personliga åsikt åstadkomma bättre och coolare i andra spel.

Jag håller med. Kampanjkapitlet i Alien är i mina ögon inte tillräckligt användbart.

Men vad jag också funderar över är frågor som möjligen kan tyckas dumma: vad är en robust världsbeskrivning? Vad måste man ha med? Om jag ska välja tre punkter blir det: grupperingar, några användbara och betydelsefulla platser, ett par centrala hemligheter (varav några eller alla går att avslöja i spel). Det här gäller både licensspel och andra spel.

Tar vi Alien som exempel hade jag gärna sett en stor Weyland Yutani-bas (på månen kanske), ett skeppsvrak likt det i första filmen (men med en annan twist) och ett par rejäla företagshemligheter, som det hade gått att bygga kampanjer kring. Liknande upplägg hade funkat i exempelvis Star Wars.

 

[Gurgeh]

Jag har aldrig skaffat ett licensrollspel, eller gått med på att spela ett licensrollspel, och förväntat mig att jag ska kunna spela Luke Skywalker, Buffy eller Mister Spock. Det är ju väldigt få licensrollspel som uppmuntrar det, eller ens erbjuder möjligheten -- det självklara är att spelarna ska hitta på egna rollfigurer och spela i den värld som licensen handlar om.

(Det enda spelet jag kommer på på rak arm där det känns som att man ska spela kända figurer är Marvel Universe.)

 

[Rangertheman]

Jag är så tråkigt att jag inte vill ha licensspel. Alls. Inte för egen del åtminstone. Jag gillar tanken på att spela i samma spelvärld som någon av mina favoritfilmer, men när det väl hamnar på spelbordet är det för mycket som skaver. Som one-shots - inga problem! Chariot of The Gods var kul att spela, men jag känner noll sug att spela en kampanj i Alien-spelvärlden. Jag tycker det är en superintressant idé som lyftes ovan, att ge ut de cinematiska äventyren tillsammans med tillräckligt mycket regler för att spela dem som självständiga spel.

 

[Nässe]

Jag tycker Call of Cthulhu är spännande i det här sammanhanget, eftersom det inte alls emulerar de berättelser som ligger i licensen, men det är ändå extremt framgångsrikt. Och folk förväntar sig inte ens att få spela likartade berättelser.

 

[EvilSpook]

Ett licensspel är nästan per definition ett stort kommersiellt spel som förväntas sälja mycket, så man kan inte ta så stora avsteg från den formeln. Men licensen man utgår ifrån följer generellt en annan standard (amerikansk Hollywood-tradition, antagligen, eller i alla fall en litterär/dramaturgisk tradition). Detta ger en motsättning som är svår att överbrygga. Antingen får man släppa trogenheten till originalberättelsen eller till standardrollspelsmallen.

Så har det såklart alltid varit och med de licenspengar man investerar kan jag lite förstå hur man väljer sin målgrupp och vad man knyter an till. I min föreställningsvärld vill man genom licensieringen locka en större del av originalverkets fans och normies (än delmängden som redan är superfans och rollspelare och amatörspeldesigners).

Som experiment vore det dock intressant att göra ett licensspel (typ Fantomen) helt frånkopplat både finansiering, rollspelstraditionen och det andra populärkulturella bagaget och förpacka det i en självständig, självförklarande text.

Och sedan bara sätta den i händerna på licensens normala fanbase (förmodligen mest ickerollspelare) och se om de lyckas få till en fungerande spelupplevelse i allmänhet och nåt som för alla spelarna känns som IP:n i synnerhet?

//EvilSpook

 

[entomophobiac]

Jag tycker Call of Cthulhu är spännande i det här sammanhanget, eftersom det inte alls emulerar de berättelser som ligger i licensen, men det är ändå extremt framgångsrikt. Och folk förväntar sig inte ens att få spela likartade berättelser.

Personlign ser jag CoC som ett grundligt missförstått spel. Någonstans finns idén om att egentligen mest ge dig verktyg för att simulera en verklighet--gärna 20-talet--och att sen själv förvalta spelets litterära förlaga. Listor med monster och böcker som förekommer i förlagorna agerar som en sorts exempel på känslan spelet kan skapa, och SAN ser till att det uppstår en liknande spiral av galenskap kopplad till insikter som i Lovecrafts noveller. Men efter flera årtionden publicerade mysteriekampanjer har spelet istället blivit ett spel om att lösa mysterier och listorna har blivit ett officiellt bestiarium, som gör att vi kan panga Deep Ones med hagelgevär.

 

[Oscar Silferstjerna]

Jag tycker Call of Cthulhu är spännande i det här sammanhanget, eftersom det inte alls emulerar de berättelser som ligger i licensen, men det är ändå extremt framgångsrikt. Och folk förväntar sig inte ens att få spela likartade berättelser.

Nu är väl CoC egentligen inte ett licensspel (eftersom upphovsrätten för Lovecrafts verk har upphört, om jag inte är alldeles felunderrättad), men det spelar mindre roll i sammanhanget. Hur skulle ett spel som verkligen var baserat på de litterära förlagorna se ut? Jag tycker att det är en intressant fråga.

 

[Nässe]

Nu är väl CoC egentligen inte ett licensspel (eftersom upphovsrätten för Lovecrafts verk har upphört, om jag inte är alldeles felunderrättad), men det spelar mindre roll i sammanhanget. Hur skulle ett spel som verkligen var baserat på de litterära förlagorna se ut? Jag tycker att det är en intressant fråga.

CoC har licens för bland annat Ramsey Cambells material, och som du säger skulle de gjort det för Lovecrafts grejer om upphovsrätten gällde.

 

[Genesis]

Nu är väl CoC egentligen inte ett licensspel (eftersom upphovsrätten för Lovecrafts verk har upphört, om jag inte är alldeles felunderrättad), men det spelar mindre roll i sammanhanget. Hur skulle ett spel som verkligen var baserat på de litterära förlagorna se ut? Jag tycker att det är en intressant fråga.

Det skulle se ut exakt som Lovecraftesque. Jag har spelat det spelet många gånger och alla gånger har det känts som en Lovecraft-novell.

 

[Oscar Silferstjerna]

Det skulle se ut exakt som Lovecraftesque. Jag har spelat det spelet många gånger och alla gånger har det känts som en Lovecraft-novell.

Och hur skiljer sig det spelet från CoC? Jag har varken spelat eller läst det.

 

[Bifur]

Jag tycker Call of Cthulhu är spännande i det här sammanhanget, eftersom det inte alls emulerar de berättelser som ligger i licensen, men det är ändå extremt framgångsrikt. Och folk förväntar sig inte ens att få spela likartade berättelser.

Det blir ju möjligen ett efterhandsperspektiv men jag tänker att spelet byggt sitt eget varumärke, frikopplat från författarskapet. Kanske var det enklare i en tid då Lovecraft trots allt var mer obskyr? För egen del hade jag ju inte konsumerat CoC förrän 20 år eller nått efter dess tillblivelse och inte läst Lovecraft förrän efter att jag spelat spelet, så jag är ett bra exempel på hur man kan ta till sig det ändå.

Men möjligheten att göra så (byta spelstilsgenre kanske det kan kallas?) beror nog på förlagan. För mig liknar CoC på det viset mer de där vida settingbaserade spelen jag syftade på ovan, och är kanske än mer renodlat (än säg The One Ring). Lovecrafts noveller har trots allt få återkommande huvudpersoner, ingen stor berättelse och en rejäl spännvidd på typer av historier men har ändå genomgående teman. Så stor frihet att spela inom universumet och inget som egentligen kan bryta kanon (eftersom den inte riktigt finns) är nog en bra ingrediens då.

Däremot finns det en aspekt av CoC som jag tycker liknar ansatsen i böckerna: att kampanjerna är fristående från varandra och i stort sett alltid kräver rollpersoner som skapas för dem. Det går inte i mina ögon att kampanja runt och först spela Masks, sedan Tatters och sen Horror on.... det skulle liksom kasta hela världsbygget över ända (kanske lite som Kult verkar funka för de flesta?).

Men efter flera årtionden publicerade mysteriekampanjer har spelet istället blivit ett spel om att lösa mysterier

Fast spelet bryter ju själv med det väldigt tidigt i så fall. Shadows of Yog-Sothoth kommer 1982, året efter grundboxen. Så att det skulle vara ett missförstånd tror jag inte, då ser det mer ut som att den tanken du syftar på aldrig var särskilt stark hos konstruktörerna.

Det skulle se ut exakt som Lovecraftesque. Jag har spelat det spelet många gånger och alla gånger har det känts som en Lovecraft-novell.

Typ så. Läste precis om Mörkret mellan stjärnorna (Upsalasviten del 1), den ligger också nära för den som vill ha en mer traddig och rälsad version.

 

[entomophobiac]

Fast spelet bryter ju själv med det väldigt tidigt i så fall. Shadows of Yog-Sothoth kommer 1982, året efter grundboxen. Så att det skulle vara ett missförstånd tror jag inte, då ser det mer ut som att den tanken du syftar på aldrig var särskilt stark hos konstruktörerna.

Jag syftar mer på att det blir väldigt olika spel om du spelar det rakt ur grundböckerna med Lovecraft som litterär inspiration eller om du spelar utgivna äventyr och kampanjer med boken som "kanon". Men klart svårt att veta vad konstruktörerna hade för plan, i praktiken. Det är ju många olika författare som bidragit genom åren.

 

[Lemur]

Det som gör att CoC funkar så bra är, tror jag, att så få pallar att faktiskt läsa originaltexterna. Det är mer att det är ett skräckspel i 20-tals miljö som lockar, tror jag. Jag har hört folk säga att CoC funkar bättre desto mindre spelarna vet om Lovecraft och hans mythos, och jag kan tänka mig att det stämmer.

 

[entomophobiac]

Det som gör att CoC funkar så bra är, tror jag, att så få pallar att faktiskt läsa originaltexterna.

Tror mycket väl du kan ha rätt. Men det är också vad som leder till att så mycket publicerat material har föga relation till förlagan.

Men det är ju lite coolt på nåt sätt. Att rollspelet fått såpass starka egna ben att ursprunget nästan blir irrelevant.