Vad vill man veta?

[zo0ok]

Jag läste artikeln "Ecology of a Harpy" i Dragon Magazine #115.

Det fick mig att skapa ett helt äventyr utifrån harpyor, med "näste", relationer mellan harpyorna, harpyornas taktiska beteende, och rykten och bakgrund till äventyret.

Det var lite en ögonöppnare för mig. Artikeln var skriven i novellform (i varje fall till stor del).

Men det är inte alltid man vill använda ett monster så, som ett central tema, i ett äventyr.

 

[God45]

Personligen ogillar jag monster som inte kan dödas. Hatar typ den där tjejen i brunnen i Ringu. Jag tycker att hjältarna dvs spelarna alltid ska ha en chans att vinna. Ogillar spel vars kampanj idé är att avverka rollpersoner så att det hade varit roligare att spela monster än hjälte.

Men det är lätt att besegra monstret, när du löst deckarmysteriumet! ”Monstret” där är bara en läskig timer.

 

[afUttermark]

Det är väl bara att hitta på något smartare/roligare/mer intressant sätt att hantera monstret än "jag bankar den i huvudet", så slipper man det där avverkandet av rollpersoner… =)

Ja det är jag helt med på. Och har inget emot. Men jag ogillar att det sitter en kosmisk fasa bakom en tavla på museet och tittar du på tavlan som du blir uppmuntrad av Sl så dör din rollperson. Trist

 

[krank]

Ja det är jag helt med på. Och har inget emot. Men jag ogillar att det sitter en kosmisk fasa bakom en tavla på museet och tittar du på tavlan som du blir uppmuntrad av Sl så dör din rollperson. Trist

Ja, jag är också emot dåligt skrivna äventyr och spelledare som jävlas. Jag vet dock inte hur mycket det har att göra med monsterdesign.

 

[Sömniga Isaac]

Personligen ogillar jag monster som inte kan dödas. Hatar typ den där tjejen i brunnen i Ringu. Jag tycker att hjältarna dvs spelarna alltid ska ha en chans att vinna. Ogillar spel vars kampanj idé är att avverka rollpersoner så att det hade varit roligare att spela monster än hjälte.

Ett odödligt monster innebär inte att spelarna inte kan vinna, det innebär bara att vinstkriteriet inte handlar om att slå ihjäl monstret. Kanske måste demonen fördrivas genom ritualer? Kanske måste varelsen förseglas i djupet av en brunn? Kanske måste varelsen jagas bort? Kanske finns det någon oförrätt som måste lösas innan varelsen kan bege sig vidare?

Att likställa vinst med att monstret/varelsen går att mörda är sällan intressant i mina ögon. Jag möter hellre varelser som är ett mysterium, som kräver lite mer tankekraft eller utforskande. Samma gäller förvisso för monster/varelser som kan dö. Att kunna använda veckor innan monsterjakten till att utforska habitatet, läsa gamla luntor om monstret i arkiven, att höra berättelser från jägare som råkat ut för monstret under sin egen jakt för att lista ut vad som kan nedgöra eller skrämma bort monstret. Vinstkriteriet är inte detsamma som att monstret/varelsen behöver dö och det är just hur monstret fungerar jag är intresserad av, inte dess stat-block.

 

[Sömniga Isaac]

Ja det är jag helt med på. Och har inget emot. Men jag ogillar att det sitter en kosmisk fasa bakom en tavla på museet och tittar du på tavlan som du blir uppmuntrad av Sl så dör din rollperson. Trist

Det här är ju dock inte problem med monstret/varelsen utan äventyret.... Det är ju samma problem som dyker upp i DnD till exempel om jag slänger in ett gäng på fyra rollpersoner på lvl 1 mot en uråldrig röd skräcködla (drake).

 

[Quadrante]

Ta för all del chansen att prata om välskriven användning av monster i äventyr!

Btw, skiljer mellan monster och annat som rör på sig (djur, varelser, väsen). Det förstnämnda behöver inte vara något främmande, utan har en funktion som ger det epitetet [monster].

 

[Sömniga Isaac]

Febra, vilket väsen skulle det vara och hur skulle det kunna användas?

Vet aldrig om du fick svar på detta, men febra skulle förmodligen vara ett väsen som angriper den som är svag i sin tro och sin renlighet. Den angriper den som undviker att tvaga sig efter att hållits med det orena. Febra finner sin väg in i kroppen genom smutsen och livnär sig sedan på den drabbades vånda. För att bli av med febra krävs vila samt en behandling med olika heliga örter som välsignats av källvattnets renande ande. Febra kan dock välja att lämna sin värd på eget bevåg då Febra är rastlös och snart söker sig till nya värdar vars lidande väsendet kan livnära sig på.

 

[Quadrante]

Vet aldrig om du fick svar på detta, …
Febra är rastlös och snart söker sig till nya värdar vars lidande väsendet kan livnära sig på.

Du skrev just in ett väsen i en kampanj jag kör!

 

[afUttermark]

Det här är ju dock inte problem med monstret/varelsen utan äventyret.... Det är ju samma problem som dyker upp i DnD till exempel om jag slänger in ett gäng på fyra rollpersoner på lvl 1 mot en uråldrig röd skräcködla (drake).

Om du gör det tycker jag inte att du är den sorts spelledare jag skulle vilja spela med.
Men det känns som jag missförstås avsiktligt. Jag vill att spelarna ska ha en fair chans mot motståndet. När jag spelleder låter jag mina spelare kunna vinna över monstret eller fly om de tagit sig vatten över huvudet

 

[krank]

Om du gör det tycker jag inte att du är den sorts spelledare jag skulle vilja spela med.
Men det känns som jag missförstås avsiktligt. Jag vill att spelarna ska ha en fair chans mot motståndet. När jag spelleder låter jag mina spelare kunna vinna över monstret eller fly om de tagit sig vatten över huvudet

Även om SL gett dem alla chanser att låta bli att slåss mot monstret? Jag menar, "slåss mot monstret" är väl inte nödvändigtvis standardförfarande? Om rollpersonerna kommer till en by och får höra att ett ostoppbart monster kommer varje vecka, och de läser sig till att det nog är en dödsmegadrake level 999, och legenderna säger att sådana inte kan besegras i strid utan bara fås att slumra några tiotals år i taget i sina hålor…

…och rollpersonerna väljer att helt strunta i allt detta, ska de fortfarande "ha en chans"? Även om de valde att nte ens göra några efterforskningar, även om de valde att strunta i att byborna specifikt beskrev monstret som ostoppbart?


För egen del ser jag definitivt stort utrymme för monster som man helt enkelt inte kan ta ihjäl. Faktum är att om jag tänker t.ex. lovecraftskt rollspelande så skulle jag säga att en absolut majoritet av monstren är av typen "försöker du slåss mot det, så dör du och/eller blir vansinnig". Det finns ingen chans att vinna mot sådana monster. I strid. Det här är nog min favorittyp av monster, just för att de tvingar spelarna att hitta andra lösningar än "jag bonkar'n i huvet".

Men så länge jag som SL inte rälsar in spelarna i strid mot monstret, så är det ju inte ett problem. Men rälsar jag in spelarna mot ett sådant monster så är jag ju en kass SL, samma typ av person som använder Grymkäfts Fällor oironiskt.

Så med andra ord: Jag vill att spelarna inte ska ha någon fair chans mot monstret, om de ger sig in i strid med det.

 

[afUttermark]

Ja den premissen köper jag oxå så jag måste ha läst fel i tidigare tråd. Jag trodde nog att spelarna inte hade ett val utan var tvungna att gå till drakens håla, demonens näste.

Jag har inte hur mycket tid som helst att lägga på rollspel. Men när jag spelar och spelleder vill jag att huvudpersonerna i berättelsen är spelarna. Därför vill jag nog veta premissen om monstret och jag gillar inte monster som inte kan dö. Men man måste inte gå fram till dom och bonka dem i huvudet. Det får jättegärna vara nio deläventyr tills dess att man har kunskap nog att ta sig an monstret eller skita i det.

Det är väl därför jag har lite svårt för CoC även om jag tyckte jag löste det hyfsat bra fram till slutet när jag spelledde Mogger.

 

[Sömniga Isaac]

Jag har inte hur mycket tid som helst att lägga på rollspel. Men när jag spelar och spelleder vill jag att huvudpersonerna i berättelsen är spelarna. Därför vill jag nog veta premissen om monstret och jag gillar inte monster som inte kan dö.

Ah så det handlar om preferenser. Då är jag med på vad du menar. Här beror det som du säger på spelstil. Jag har inget emot att spelarna är huvudpersoner men jag avskyr verkligen huvudpersoner som alltid vinner, så där skiljer vi nog oss åt rejält.

I mitt exempel om vi går vidare med den röda draken så hade jag som spelledare aldrig försatt mina spelare i den situationen utan att först ge ledtrådar om faran. Hade det varit oförberett hade jag kastat in draken framför dem och gett dem ett scenario där draken inte är ute efter att slå ihjäl rollpersonerna utan snarare ser en möjlighet att roa sig med de små individerna genom att ge dem ett uppdrag eller utmaning av något slag. Spela ut på drakens vanföreställning och storhetsvansinne att världen och dess invånare är dess pjäser att bruka efter sin egen vilja.

Jag har själv väldigt lite tid att lägga på rollspel så jag förstår helt känslan att vilja lägga så mycket tid som möjligt på det som en finner givande i rollspel. Det blir ju helt klart en avgörande faktorer i ekvationen hur vi vill att ett monster eller en varelse ska beskrivas. Jag vill att en varelse ska vara ett mysterium eller en motståndare/medspelare inte ett objekt som jag som spelare nödvändigtvis ska vinna mot. Vill jag vinna, då spelar jag brädspel. Rollspel för mig är för att utmanas på olika sätt och skapa något med mina medspelare. Att min rollperson skulle vara huvudperson är väldigt sekundärt för mig, att vara hjälte är inte heller så lockande. Det viktiga är att få utforska, experimentera och ta del av en värld som vi skapar tillsammans.

 

[Quadrante]

Känns som att man måste ta reda på hur man/det vill spelas, om man ska beskriva monster/motstånd/möten på bästa sätt.