Stårytelling/rullspel-fuzion
"Tyvärr är det så att rätt många av dem är faktiskt rätt tråkiga, och borde piffas upp (även om verkligheten självklart kan slå historierna på handen också, samt att historierna oftast behöver piffas upp)."
Å andra sidan finns det fler stårysar i verkligheten än i litteraturen, så eftersom 90%-regeln gäller både verkligheten och artificiella stårysar så borde det finnas fler balla stårysar i verkligheten än i litteraturen. Jag misstänker att det är därför som så många stårysar är plagierade från verkligheten, till exempel MacBeth, Henry V, Julius Caesar mfl historiska dramer av stårysarnas ärkeförfattare, William Shakespeare.
"Jag trodde aldrig att du var en såpa-kille Krille, trodde du gillade att det fanns en story (hello B5)? Och en naturlig och verklig historia, inom rollspel? Inom fantasy och sci-fi? Kom igen! Dessutom är alla äventyr (som inte handlar om "Robert och hans problem med magen") tämligen fiktiva. Det du i ärlighetens namn verkar tro är att man bara för att man gillar en bra och drivande story så har man skrivit ett manus som spelarna tillsammans måste sitta och läsa upp."
Och det verkar som att du tror att så fort man inte har en ståry så blir det kaotisk vardagsgrisodling utan någon som helst mening.
Jag har ingenting emot att det finns en ståry. Vad jag har emot är att den väldigt lätt känns artificiell och styrd om den byggs upp som en ståry. Det som jag tyckte om med B5 var inte bara att den hade en genomgående ståry, utan att JMS tämligen ofta smög upp bakom tittaren och sopade till mitt i planeten med en stårymässig kofot, och drev in ståryn på helt oväntade spår.
Jag är väldigt mycket för en slags fusion mellan ståry och verkligheten. Ståryns struktur är rätt trevlig, då den bygger upp stämningen genom början, mittdel och slut. Å andra sidan är det en stor fälla också, eftersom samma struktur lätt gör ståryn artificiell och förutsägbar. Verkligheten är oförutsägbar, på gott och ont - den svänger fram och tillbaka på ett sätt som en normal författare måste anstränga sig för att lyckas med, men å andra sidan har den också en tendens att sluta olyckligt eller med antiklimax.
Så för min del handlar det inte om att ignorera slumpen till förmån till historien, utan att stärka historien med slumpen. Jag låter gärna strukturen från ståryn vara kvar (början-mittdel-slut), men innehållet i den ramen får slumpen mer än gärna bygga upp. På så sätt får jag det bästa av två världar: en trovärdig händelsekedja förpackad på ett sätt så att stämningen byggs upp, utan att ståryn är förutsägbar eller spelarnas handlingar låsta, och utan risk att enskilda tärningsslag (dolkhugg i tummar) riskerar att sabba alltihop.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"