luddwig
Lawful evil
- Joined
- 30 Jan 2013
- Messages
- 5,843
Det är fortfarande en grej inom OSR men det verkar ha växlat över från Lulu till DriveThru.Det här med att bara självpublicera, dog det ut tillsammans med indievågen?
Det är fortfarande en grej inom OSR men det verkar ha växlat över från Lulu till DriveThru.Det här med att bara självpublicera, dog det ut tillsammans med indievågen?
Har då stött på två under 20 det senaste året som suttit och skapat eget rollspel från grunden. … och då har jag inte ens letat utan råkat se vad de gör.Men att skapa eget spel från grunden hör jag inte allt för ofta, speciellt bland yngre.
Inte så vanligt, oftare svengelska (om engelska spel spelas). Jag har spelat på engelska en gång när alla kunde svenska, men det var för att alla pratade engelska flytande och 2 av 4 var relativt nyinflyttade till sverige (1,5 år).Jag undrar hur vanligt det är att man även spelar på engelska, trots att alla runt bordet är svenskar?
Just det, hon hade en ytterligare teori om att många unga tvivlar på sig själva och på sin förmåga att skriva bra saker (eller i varje fall saker som tillräckligt många utanför den egna gruppen tycker är bra).Jag frågade 13-åringen om hon har någon teori. Hon tror att engagemanget stannar vid den egna gruppen, att det inte finns något intresse att publicera rollspel, äventyr eller kampanjer. Plus att det är för mycket jobb att skriva för publicering. Det finns också mycket annat som drar.
Intressant. Undrar om det beror på kreativiteten att själva vilja hitta på eller om det beror på att det är dyrt att köpa äventyr....skriver nästan bara eget äventyrsmaterial.
Jo, och när man pratar om trettonåringar så är det ju helt begripligt att man gör den bedömningen. Antagligen stämmer det också ofta just där och då, för man är ju långt ifrån supererfaren. Jag tänkte nog mer på folk i yngre tjugoåren.Just det, hon hade en ytterligare teori om att många unga tvivlar på sig själva och på sin förmåga att skriva bra saker (eller i varje fall saker som tillräckligt många utanför den egna gruppen tycker är bra).
Det som slår mig som skillnader och likheter mot det tidigare ekosystemet av spelartyper är typ det här:Som en yngre (född 2009) rollspelare och delvis skapare kan jag säga att det finns flera olika sorters unga svenska rollspelare.
- Den "engelska" spelaren. En spelare som spelar engelska rollspel på engelska med engelsmän och amerikaner. Hur många sådana här det finns är svårräknat. De kommer troligen inte till forum som WRNU, utan hänger på stora discordservrar.
- "Föräldraspelaren". En rollspelare som spelar med sina föräldrar som är sådana som hänger här. De har liten kontakt med rollspelsomvärlden och spelar ofta äldre spel med sina medelålders föräldrar.
- "Kompisspelaren". Denna spelarsort spelar med sina kompisar från kategori 2. De är ofta isolerade från rollspelsomvärlden.
- "Rollspelsnörden". Den som skapar eget, letar upp nya spel och spelar med främlingar. Många sådana här finns inte inom Sveriges ungdom nu för tiden.
Andledningen till att många unga inte slapar nu för tiden är att man kan redan hitta nästan exakt det man vill ha i rollspelsväg. Om man ville spela ett rollspel i en någorlunda obskyr värld på 80-90 talet behövde man hacka eller skapa eget. Nu för tiden kan man hitta väldigt många fan-gjorda spel på nätet. Andledningen till att jag gjorde ett spel var att jag inte hade med mig några till ett scoutläger.
Av det jag har sett så är det en sann läsning. Nu finns det många Discord-communities för rollspel och jag ser många som går med där, men inte lika många av dem som faktiskt blir föreningar (något vi på Sverok dock jobbar med att försöka få dem att bli), men många är också internationella, så det blir allt svårare.(1) "Föreningsspelaren" som typ tycks föra en tynande tillvaro. Den roll som den lokala spelföreningen hade för att erbjuda spelmöjligheter och kontakt med mer erfarna spelare fylls antagligen enklare av Discord och liknande.
Det är en av de roligaste sakerna när jag hållit workshops där folk får skriva egna rollspelsäventyr, nämligen att många inser att de faktiskt kan skapa något med lite byggstenar och något som de utan problem skulle kunna spelleda. En av de roligaste gångerna var att köra det som en tvåstegsraket: alla som deltog skulle skapa äventyr till Ur Varselklotet på dagen och på kvällen skulle alla sedan spela äventyren! Det var kul att ge folk sådan direkt feedback på det som de skapat!Just det, hon hade en ytterligare teori om att många unga tvivlar på sig själva och på sin förmåga att skriva bra saker (eller i varje fall saker som tillräckligt många utanför den egna gruppen tycker är bra).
Jag tror det här också återspeglar en generell samhällsutveckling där föreningslivet blir mindre vitalt.Av det jag har sett så är det en sann läsning. Nu finns det många Discord-communities för rollspel och jag ser många som går med där, men inte lika många av dem som faktiskt blir föreningar (något vi på Sverok dock jobbar med att försöka få dem att bli), men många är också internationella, så det blir allt svårare.
Samma här. Jag blev chockad av att höra att det alls existerade, och det är tydligen inte ens sällsynt. Det verkar handla inte bara om termerna - att spela på svenska men med oöversatta regeltermer är en helt annan sak - utan också att det ska ”låta rätt”.Jag undrar hur vanligt det är att man även spelar på engelska, trots att alla runt bordet är svenskar? "Det är lättare än att översätta alla termer." Jag har hört talas om sådant, och det är för mig helt ofattbart, men jag är ju gammal.
”Skriv kort, helst inte alls.”Just det, hon hade en ytterligare teori om att många unga tvivlar på sig själva och på sin förmåga att skriva bra saker (eller i varje fall saker som tillräckligt många utanför den egna gruppen tycker är bra).
Helt klart en generationsgrej. Jag är ju millenial och del av den där generationen som blev så skadade av att konsumera så mycket på engelska att min svenska tagit lite stryk ibland. Bland de som är yngre än mig är det ännu vanligare. Delvis då många spelar med folk som helt pratar engelska, till exempel spelare online från andra länder, eller ex-pats som brukar vara engagerade i spelevenemang.Samma här. Jag blev chockad av att höra att det alls existerade, och det är tydligen inte ens sällsynt. Det verkar handla inte bara om termerna - att spela på svenska men med oöversatta regeltermer är en helt annan sak - utan också att det ska ”låta rätt”.
Svenskar är rätt bra på engelska, men inte tillnärmelsevis lika bra som de tror att de är.
@Lanina har hållit liknande i min förening och det har varit nice!Det är en av de roligaste sakerna när jag hållit workshops där folk får skriva egna rollspelsäventyr, nämligen att många inser att de faktiskt kan skapa något med lite byggstenar och något som de utan problem skulle kunna spelleda. En av de roligaste gångerna var att köra det som en tvåstegsraket: alla som deltog skulle skapa äventyr till Ur Varselklotet på dagen och på kvällen skulle alla sedan spela äventyren! Det var kul att ge folk sådan direkt feedback på det som de skapat!
Sorgligt om svenska betraktas som odugligt eller för töntigt för rollspel, men jag är inte förvånad. Märker även i andra sammanhang att engelska ord och uttryck används istället för svenska motsvarigheter, antingen för att det ska låta "rätt" eller av bristande kunskaper i svenska språket.... det ska ”låta rätt”.
Dessutom är utbudet av rollspel ofantligt mycket bredare - det är mycket enklare att hitta något som passar en än det var förr, och spelen tenderar att vara mer välgjorda också. Så det är inte bara att tröskeln är högre - behovet är lägre också.Jag skulle tro att de faktum att rollspel idag ofta är så välproducerade gör att de känns svårare att börja.
Liksom när det var vanliga med små häften, meddåligt upplösta svartvitabilder så kändes trösken nog mindre.
Det känns ju som att det här är framtiden, så det är värt att fundera på hur det går till när unga rollspelare med de andra vanor du beskriver övergår till något som liknar detta.- "Rollspelsnörden". Den som skapar eget, letar upp nya spel och spelar med främlingar. Många sådana här finns inte inom Sveriges ungdom nu för tiden.
I den här gruppen har jag sett att det även finns en del som varit borta från hobbyn i 20-30 år. De lämnade hobbyn när DoD-91 fortfarande var det som gällde. Sen hände det en massa saker. När dessa spelare till slut kom tillbaka stötte de på modernare spel med mekaniker som inte är något konstigt för de som varit kvar i hobbyn hela tiden, men som återvändarna inte alls känner sig bekväma med (ännu, vill jag hoppas).(2) "Kompisspelaren" som typ har alltid funnits. Om man frågar om rollspelstips på typ Facebook kommer det en massa fyrtiofemåringar som säger "Drakar och Demoner från 1991 är bäst, det har jag spelat sedan det kom och jag har inte haft någon anledning att testa något annat". Även rollspelare har rätt ofta snäva referensramar och bristande nyfikenhet, tyvärr.