Var är de yngre förmågorna i svenska rollspel?

[luddwig]

Det här med att bara självpublicera, dog det ut tillsammans med indievågen?

Det är fortfarande en grej inom OSR men det verkar ha växlat över från Lulu till DriveThru.

 

[Quadrante]

Men att skapa eget spel från grunden hör jag inte allt för ofta, speciellt bland yngre.

Har då stött på två under 20 det senaste året som suttit och skapat eget rollspel från grunden. … och då har jag inte ens letat utan råkat se vad de gör.

 

[LegoIvar]

Jag undrar hur vanligt det är att man även spelar på engelska, trots att alla runt bordet är svenskar?

Inte så vanligt, oftare svengelska (om engelska spel spelas). Jag har spelat på engelska en gång när alla kunde svenska, men det var för att alla pratade engelska flytande och 2 av 4 var relativt nyinflyttade till sverige (1,5 år).

 

[Rangertheman]

Jag frågade 13-åringen om hon har någon teori. Hon tror att engagemanget stannar vid den egna gruppen, att det inte finns något intresse att publicera rollspel, äventyr eller kampanjer. Plus att det är för mycket jobb att skriva för publicering. Det finns också mycket annat som drar.

Just det, hon hade en ytterligare teori om att många unga tvivlar på sig själva och på sin förmåga att skriva bra saker (eller i varje fall saker som tillräckligt många utanför den egna gruppen tycker är bra).

 

[Henke]

...skriver nästan bara eget äventyrsmaterial.

Intressant. Undrar om det beror på kreativiteten att själva vilja hitta på eller om det beror på att det är dyrt att köpa äventyr.

 

[Svarte Faraonen]

Just det, hon hade en ytterligare teori om att många unga tvivlar på sig själva och på sin förmåga att skriva bra saker (eller i varje fall saker som tillräckligt många utanför den egna gruppen tycker är bra).

Jo, och när man pratar om trettonåringar så är det ju helt begripligt att man gör den bedömningen. Antagligen stämmer det också ofta just där och då, för man är ju långt ifrån supererfaren. Jag tänkte nog mer på folk i yngre tjugoåren.

 

[LegoIvar]

Som en yngre (född 2009) rollspelare och delvis skapare kan jag säga att det finns flera olika sorters unga svenska rollspelare.
- Den "engelska" spelaren. En spelare som spelar engelska rollspel på engelska med engelsmän och amerikaner. Hur många sådana här det finns är svårräknat. De kommer troligen inte till forum som WRNU, utan hänger på stora discordservrar.
- "Föräldraspelaren". En rollspelare som spelar med sina föräldrar som är sådana som hänger här. De har liten kontakt med rollspelsomvärlden och spelar ofta äldre spel med sina medelålders föräldrar.
- "Kompisspelaren". Denna spelarsort spelar med sina kompisar från kategori 2. De är ofta isolerade från rollspelsomvärlden.
- "Rollspelsnörden". Den som skapar eget, letar upp nya spel och spelar med främlingar. Många sådana här finns inte inom Sveriges ungdom nu för tiden.
Andledningen till att många unga inte slapar nu för tiden är att man kan redan hitta nästan exakt det man vill ha i rollspelsväg. Om man ville spela ett rollspel i en någorlunda obskyr värld på 80-90 talet behövde man hacka eller skapa eget. Nu för tiden kan man hitta väldigt många fan-gjorda spel på nätet. Andledningen till att jag gjorde ett spel var att jag inte hade med mig några till ett scoutläger.

 

[Svarte Faraonen]

Som en yngre (född 2009) rollspelare och delvis skapare kan jag säga att det finns flera olika sorters unga svenska rollspelare.
- Den "engelska" spelaren. En spelare som spelar engelska rollspel på engelska med engelsmän och amerikaner. Hur många sådana här det finns är svårräknat. De kommer troligen inte till forum som WRNU, utan hänger på stora discordservrar.
- "Föräldraspelaren". En rollspelare som spelar med sina föräldrar som är sådana som hänger här. De har liten kontakt med rollspelsomvärlden och spelar ofta äldre spel med sina medelålders föräldrar.
- "Kompisspelaren". Denna spelarsort spelar med sina kompisar från kategori 2. De är ofta isolerade från rollspelsomvärlden.
- "Rollspelsnörden". Den som skapar eget, letar upp nya spel och spelar med främlingar. Många sådana här finns inte inom Sveriges ungdom nu för tiden.
Andledningen till att många unga inte slapar nu för tiden är att man kan redan hitta nästan exakt det man vill ha i rollspelsväg. Om man ville spela ett rollspel i en någorlunda obskyr värld på 80-90 talet behövde man hacka eller skapa eget. Nu för tiden kan man hitta väldigt många fan-gjorda spel på nätet. Andledningen till att jag gjorde ett spel var att jag inte hade med mig några till ett scoutläger.

Det som slår mig som skillnader och likheter mot det tidigare ekosystemet av spelartyper är typ det här:
(1) "Föreningsspelaren" som typ tycks föra en tynande tillvaro. Den roll som den lokala spelföreningen hade för att erbjuda spelmöjligheter och kontakt med mer erfarna spelare fylls antagligen enklare av Discord och liknande. Min upplevelse är att spelföreningar historiskt haft en viktig roll att slussa folk från att bara spela med kompisgänget till att söka sig till fler spel. Huruvida folk kan bygga lika bra nätverk av spelare och spelmakare via Discord som de kunde via konvent och föreningsliv återstår att se.
(2) "Kompisspelaren" som typ har alltid funnits. Om man frågar om rollspelstips på typ Facebook kommer det en massa fyrtiofemåringar som säger "Drakar och Demoner från 1991 är bäst, det har jag spelat sedan det kom och jag har inte haft någon anledning att testa något annat". Även rollspelare har rätt ofta snäva referensramar och bristande nyfikenhet, tyvärr.
(3) "Föräldraspelaren" är en hyfsat ny typ. Det är väldigt synd om dessa inte blir mer självständiga i sin rollspelshobby, utan bara spelar med sin familj. Eftersom jag misstänker att detta forum har fler "föräldraspelledare" än "föräldraspelare" kan det vara intressant att diskutera hur dessa kan stödja sina barn att söka sig bortom hemmets hank och stör.
(4) "Rollspelsnörden" har förhoppningsvis i vissa fall en inre drift att skapa som är helt oberoende av vad som redan finns. Det har ju funnits väldigt många rollspelsskapare som gjort spel som inte skilt sig något vådligt från vad som tidigare funnits, men ändå skapat bara för att de velat. Sedan tror jag kanske att det finns en lite demoraliserande effekt av att man idag lättare kan bli helt överväldigad av allt som finns där ute.

 

[Gabrielle de Bourg]

(1) "Föreningsspelaren" som typ tycks föra en tynande tillvaro. Den roll som den lokala spelföreningen hade för att erbjuda spelmöjligheter och kontakt med mer erfarna spelare fylls antagligen enklare av Discord och liknande.

Av det jag har sett så är det en sann läsning. Nu finns det många Discord-communities för rollspel och jag ser många som går med där, men inte lika många av dem som faktiskt blir föreningar (något vi på Sverok dock jobbar med att försöka få dem att bli), men många är också internationella, så det blir allt svårare.

En annan ny typ av "personlighet" är "Icke-spelaren" (eller "Kulturrollspelaren" kanske?), dvs de som konsumerar rollspelskultur, som att se på Critical Role eller Dimension 20, lyssna på rollspelspodcast, kolla rollspelsmemes och annan kultur relaterat till rollspel… men utan att faktiskt spela (eller knappt spela). Det betyder inte att de ska ses som poser, för om något tycker jag att det snarare gör tröskeln till att faktiskt spela ibland kan vara högre än vissa tror. Saker som att få ihop en spelgrupp (om du är enda i kompisgruppen som vill spela), våga delta i ett rollspelsevenemang eller den klassiska… bara lyckas få tid att spela. Detta är inte nödvändigtvis en roll bland yngre heller, utan tyvärr en ganska återkommande sådan.

 

[Gabrielle de Bourg]

Just det, hon hade en ytterligare teori om att många unga tvivlar på sig själva och på sin förmåga att skriva bra saker (eller i varje fall saker som tillräckligt många utanför den egna gruppen tycker är bra).

Det är en av de roligaste sakerna när jag hållit workshops där folk får skriva egna rollspelsäventyr, nämligen att många inser att de faktiskt kan skapa något med lite byggstenar och något som de utan problem skulle kunna spelleda. En av de roligaste gångerna var att köra det som en tvåstegsraket: alla som deltog skulle skapa äventyr till Ur Varselklotet på dagen och på kvällen skulle alla sedan spela äventyren! Det var kul att ge folk sådan direkt feedback på det som de skapat!

 

[Svarte Faraonen]

Av det jag har sett så är det en sann läsning. Nu finns det många Discord-communities för rollspel och jag ser många som går med där, men inte lika många av dem som faktiskt blir föreningar (något vi på Sverok dock jobbar med att försöka få dem att bli), men många är också internationella, så det blir allt svårare.

Jag tror det här också återspeglar en generell samhällsutveckling där föreningslivet blir mindre vitalt.

 

[JohanL]

Jag undrar hur vanligt det är att man även spelar på engelska, trots att alla runt bordet är svenskar? "Det är lättare än att översätta alla termer." Jag har hört talas om sådant, och det är för mig helt ofattbart, men jag är ju gammal.

Samma här. Jag blev chockad av att höra att det alls existerade, och det är tydligen inte ens sällsynt. Det verkar handla inte bara om termerna - att spela på svenska men med oöversatta regeltermer är en helt annan sak - utan också att det ska ”låta rätt”.

Svenskar är rätt bra på engelska, men inte tillnärmelsevis lika bra som de tror att de är.

 

[JohanL]

Just det, hon hade en ytterligare teori om att många unga tvivlar på sig själva och på sin förmåga att skriva bra saker (eller i varje fall saker som tillräckligt många utanför den egna gruppen tycker är bra).

”Skriv kort, helst inte alls.”
–Sigge Ågren

 

[Gabrielle de Bourg]

Samma här. Jag blev chockad av att höra att det alls existerade, och det är tydligen inte ens sällsynt. Det verkar handla inte bara om termerna - att spela på svenska men med oöversatta regeltermer är en helt annan sak - utan också att det ska ”låta rätt”.

Svenskar är rätt bra på engelska, men inte tillnärmelsevis lika bra som de tror att de är.

Helt klart en generationsgrej. Jag är ju millenial och del av den där generationen som blev så skadade av att konsumera så mycket på engelska att min svenska tagit lite stryk ibland. Bland de som är yngre än mig är det ännu vanligare. Delvis då många spelar med folk som helt pratar engelska, till exempel spelare online från andra länder, eller ex-pats som brukar vara engagerade i spelevenemang.

Och jag spelar/har spelat en del på engelska, om det är spel som utspelar sig i engelska settings, typ Call of Cthulhu eller Delta Green. Där är det mycket upp till spelgruppen, men ibland blir allt på engelska, för att vi har många tillfällen då vi pratar engelska redan. Delvis är det regeltermer (jag orkar inte översätta, utan jag vill bara säga vad som står på pappret) men framförallt handlar det om gestaltning. Spelar du i en engelsktalande setting kan det ibland hjälpa att prata engelska när du gestaltar, så då är det inte alls orimligt att det bara blir lättare att allt blir på engelska, för då slipper man byta.

På samma sätt är jag stenhård på att inte ha in engelska i supersvenska settings. Spelar jag Call of Cthulhu Sverige, Nordiska Väsen och Ur Varselklotet ska allt vara svenska, för där hjälper de att gestalta tiden att undvika anakronistiska låneord.

Ironiskt nog är det som skapar mest problem för min engelska är när jag ska spela svenska spel på engelska, typ Väsen eller Varselklotet. För min normala engelska drar ganska amerikansk i uttalet, men så kommer svenska namn upp och min hjärna slår bakut. Ska jag uttala det korrekt på svenska, eller på så sätt som det skulle göras på engelska?

 

[Zeedox]

Det är en av de roligaste sakerna när jag hållit workshops där folk får skriva egna rollspelsäventyr, nämligen att många inser att de faktiskt kan skapa något med lite byggstenar och något som de utan problem skulle kunna spelleda. En av de roligaste gångerna var att köra det som en tvåstegsraket: alla som deltog skulle skapa äventyr till Ur Varselklotet på dagen och på kvällen skulle alla sedan spela äventyren! Det var kul att ge folk sådan direkt feedback på det som de skapat!

@Lanina har hållit liknande i min förening och det har varit nice!

 

[luddwig]

... det ska ”låta rätt”.

Sorgligt om svenska betraktas som odugligt eller för töntigt för rollspel, men jag är inte förvånad. Märker även i andra sammanhang att engelska ord och uttryck används istället för svenska motsvarigheter, antingen för att det ska låta "rätt" eller av bristande kunskaper i svenska språket.

 

[Lukas]

Jag skulle tro att de faktum att rollspel idag ofta är så välproducerade gör att de känns svårare att börja.
Liksom när det var vanliga med små häften, meddåligt upplösta svartvitabilder så kändes trösken nog mindre.

 

[JohanL]

Jag skulle tro att de faktum att rollspel idag ofta är så välproducerade gör att de känns svårare att börja.
Liksom när det var vanliga med små häften, meddåligt upplösta svartvitabilder så kändes trösken nog mindre.

Dessutom är utbudet av rollspel ofantligt mycket bredare - det är mycket enklare att hitta något som passar en än det var förr, och spelen tenderar att vara mer välgjorda också. Så det är inte bara att tröskeln är högre - behovet är lägre också.

Å andra sidan finns numera en god möjlighet att använda SRD:n för en beprövad regelmotor, så man kan i alla fall slippa det extremt krävande (om det ska bli bra, i alla fall) arbetet där.

 

[Mikl]

- "Rollspelsnörden". Den som skapar eget, letar upp nya spel och spelar med främlingar. Många sådana här finns inte inom Sveriges ungdom nu för tiden.

Det känns ju som att det här är framtiden, så det är värt att fundera på hur det går till när unga rollspelare med de andra vanor du beskriver övergår till något som liknar detta.
Det verkar ju på trådanekdoterna som att det finns fler ungdomar som skriver egna äventyr än vad jag trodde i ett tidigare inlägg så det borde finnas de som kan våga sig ut på andra områden inom hobbyn också.

 

[Mikl]

(2) "Kompisspelaren" som typ har alltid funnits. Om man frågar om rollspelstips på typ Facebook kommer det en massa fyrtiofemåringar som säger "Drakar och Demoner från 1991 är bäst, det har jag spelat sedan det kom och jag har inte haft någon anledning att testa något annat". Även rollspelare har rätt ofta snäva referensramar och bristande nyfikenhet, tyvärr.

I den här gruppen har jag sett att det även finns en del som varit borta från hobbyn i 20-30 år. De lämnade hobbyn när DoD-91 fortfarande var det som gällde. Sen hände det en massa saker. När dessa spelare till slut kom tillbaka stötte de på modernare spel med mekaniker som inte är något konstigt för de som varit kvar i hobbyn hela tiden, men som återvändarna inte alls känner sig bekväma med (ännu, vill jag hoppas).
Ofta har det med valmöjligheter att göra. Exempelvis någon jag såg tycka att mekaniken att pressa slag i Ligans spel gjorde Yatzy av alltihopa. Eller de spelare jag såg få total analys-paralys för att de inte kunde välja vilken av sina fyra attacker de skulle göra i D&D 4E.

Det kanske var värst för några år sedan. Då tyckte jag att jag ständigt såg nya trådar på sociala medier som var typ "Jag har bestämt mig för att spela rollspel igen, vilken version av Drakar & Demoner är bäst?" följt av en rad inlägg från fyrtiofemåringar som debatterar om det är EDD eller 91:an som är världens bästa rollspel även i vår tid.

Jag gissar att de spelare av den här typen som även spelar med sina barn, eller som kanske bestämde sig för att ta upp rollspel igen bara för att spela med sina barn, även låter sina preferenser gå i arv och då blir det upp till barnen att frigöra sig när det blir äldre.
"Du bestämmer inte över mig! Jag tycker Fabula Ultima är BÄST!"
"Du tar inte in den där skiten i mitt hus!"
* Slår igen dörren *