Nekromanti Varför är fantasy så stort?

[Franz]

Fast mordmysterium behöver ju inte vara same-same? På så vis borde man också tröttna på alla dessa TV serier om mord som skall lösas? Jag är tvärtom övertygad om att det skulle kunna finnas gott om variation även i ett sådant rollspel.

det kan hända att det är som du säger kring lättsam underhållning, men varför skulle man isåfall ha mordhistorier i scifi, cthulhu eller fantasy-miljö? För där finns de ju en hel del sådant... Blir det mer lättsamt för att det händer i Mirkwood eller I Mos Eisley istället för på skånska landsbygden eller i New York?

Oavsett det, så finns ju faktiskt Baker Street RPG som har en lite speciell mekanik för att lösa mordhistorier. Men ändå märkligt att det i övrigt inte finns några speciellt kända exempel på den typen av spel. Tycker jag...

Det är i och för sig sant. Jag tänkte mest på typiskt engelska mordmysterier, typ Morden i Midsummer och Poirot. De följer ju ofta samma struktur hela tiden. Men det finns ju en hel massa andra sorts mordmysterier också.

 

[Bolongo]

En poäng jag inte sett någon göra ännu: i vilken annan genre är det så lätt att spela murder hobos?

Det närmaste jag kommit i andra genrer är kampanjen vi spelar just nu i Edge of Empire. Men det är betydligt farligare i the Outer Rim än det skulle varit att göra samma saker i Greyhawk...

 

[Zire]

Jag tror att fantasy är stort inom rollspel för att böcker och filmer inom genren är så bra på att beskriva hur man lever i (den främmande) världen och ofta med en story som har ett fokus på utforskande. När jag började läsa fantasy tyckte jag att själva världen ofta var mer intressant än storyn. När jag upptäckte att rollspel erbjöd möjligheten att utforska fantasyvärldar så var jag fast!

Än idag är jag sisådär intresserad av att köra nutid. På sin höjd kan det väl fungera med skräck nu och då. Jag vill inte utforska Allingsås, jag vill utforska Middle-Earth, jorden efter undergången, järnåldersfantasyvärld som håller på att dränkas eller en galax långt, långt borta.

 

[krank]

Jag som inte gillar fantasy hade egentligen tänkt hålla mig borta från den här tråden, men nu när ni pratar lite om mordmysterier…

Men jag ska försöka hålla mig kort och därmed lättare att ignorera. Så här är en punktlista över saker jag tycker i det här sammanhanget:

• För mig är det mycket svårare att komma på äventyr när det inte finns teknik. Ju mindre teknik som finns, desto svårare. Detta eftersom teknik ju ger en massa göttigt att gripa tag i och skapa ledtrådar av, skapar fler tänkbara lösningar, fler tänkbara hinder etc.
• De flesta fantasyrollspel jag läst har påstått sig hålla för "alla sorters spel" men har i praktiken knappt haft stöd för någon slags spelande alls. I den mån man haft stöd för något så har det varit Vanligt Jäkla Äventyrande™. Alltså, att driva runt som äventyrare, få uppdrag som oftast går ut på att slå nån eller några på käften. Det gäller iofs inte bara fantasyspel; tradspel överlag är jättebra på att utge sig för att "man kan spela vad som helst" och sen stödjer man inte det genom SL-tips eller tekniker. Har man tur kanske man får ett introäventyr.
• Motsvarigheten till fantasyrollspel är inte "mysterielösarspel", om man nu ska hålla kvar illusionen av att man kan göra "vad som helst" i ett fantasyrollspel. Då får man snarare jämföra med "nutidsrollspel" eller rollspel i någon specifik scifivärld, där man också kan göra "vad som helst", inklusive mysterielösande.
• Jag har förstått att det är norm bland rollspelare att spela samma spel hela tiden under jättemånga år, ofta med samma grupp. Jag har jättesvårt att se hur det inte blir "same-same" oavsett vilket spel det är. Framför allt om det är fantasy, men det är ju för att jag upplever fantasy begränsat som en tvångströja pga bristen på intressant teknologi och snygg (enligt mig) estetik.
• Agatha Christie skrev 74 böcker. Visst kan man tycka att det blir lite "same-same", men same-same är ju bara ett problem om man inte gillar det som det är same av. För egen del tröttnar jag ju jättefort på riddare, barbarer, bönder, borgar och så vidare. Det blir väldigt snabbt same-same för mig, på ett dåligt sätt. Mordmysterier däremot…
• Jag tycker det blir konstigt när man säger att mordmysterier är "lättsamt" och tilltalar något slags casual-crowd när flera här sagt att fantasy tilltalar just för att det är så lätt att komma in i och att man inte behöver plugga så mycket värld.
• Jag upplever att det nog är svårare att skriva ett välfungerande mordmysterie-äventyr som duger för de som uppskattar mordmysterier, än det är att skriva ett välfungerande standardfantasy-äventyrar-äventyr som duger för de som uppskattar fantasy.

Jag tänker inte ge mig på att prata om varför fantasy är så stort, för det finns risk att det bara blir fördomsfullt och elakt.

 

[entomophobiac]

Jag tror att fantasy är stort inom rollspel för att böcker och filmer inom genren är så bra på att beskriva hur man lever i (den främmande) världen och ofta med en story som har ett fokus på utforskande. När jag började läsa fantasy tyckte jag att själva världen ofta var mer intressant än storyn. När jag upptäckte att rollspel erbjöd möjligheten att utforska fantasyvärldar så var jag fast!

Jag tror ju det här är väldigt vanligt, överhuvudtaget. Men som sagt gör det ju också att hobbyn ofta blir synonym med sin fantasy och jag tror inte det bara är positivt. Det har bara slagit mig att, fantasy eller något annat, så är det väldigt ont om vanligt renodlat drama — sånt som intresserar många i bok- eller filmform utanför den här hobbyn. Nästan allt har någon sorts övernaturligt inslag.

Än idag är jag sisådär intresserad av att köra nutid. På sin höjd kan det väl fungera med skräck nu och då. Jag vill inte utforska Allingsås, jag vill utforska Middle-Earth, jorden efter undergången, järnåldersfantasyvärld som håller på att dränkas eller en galax långt, långt borta.

Om de enda alternativen som fanns var "Handla mjölk i Allingsås" eller "Hästpatrull i Rohan" så köper jag det, men det blir en rättså oärlig jämförelse kan jag tycka. Sjöwall/Wahlöö har ju i intervjuer berättat att de mest hittade på hur språket och jargongen bland poliser fungerade när de skrev Beck-böckerna för de hade inte en aning själva bortom lite ord de hittat på ett papper de knyckt från en rättegång. Ändå är det många som uppskattar just "Swedish Crime". Sannolikt många fler än som gillar fantasy.

Verkligheten överträffar ofta dikten, trots allt. Det finns många berättelser i vår verklighet som tål att berättas och som jag kan föreställa mig skulle bli helt otroligt bra rollspel. Den stora frågan är varför fantasy-prägeln är så otroligt stark kanske? Men det är trots allt flera intressanta svar som tas upp i tråden redan!

 

[Bifur]

Jag tänker att när det gäller tematik ska verkligheten inte ställas mot fantasy utan mot övernaturligheter/orealistiska kontexter i allmänhet och då kan många fler rollspel än de i fantasy-genren placeras i det sammanhanget.

Är frågan egentligen är varför inte konsumenterna av konventionellt drama i form av film, teater och litteratur inte också spelar rollspel om samma saker och/eller varför det inte görs rollspel för den publiken?

 

[Zire]

Om de enda alternativen som fanns var "Handla mjölk i Allingsås" eller "Hästpatrull i Rohan" så köper jag det, men det blir en rättså oärlig jämförelse kan jag tycka. Sjöwall/Wahlöö har ju i intervjuer berättat att de mest hittade på hur språket och jargongen bland poliser fungerade när de skrev Beck-böckerna för de hade inte en aning själva bortom lite ord de hittat på ett papper de knyckt från en rättegång. Ändå är det många som uppskattar just "Swedish Crime". Sannolikt många fler än som gillar fantasy.

Det var inte att jämföra så jag menade, utan i avseende på utforskande av världar. Vad det gäller drama mellan personer (t.ex.) så ser jag ingen fördel för just fantasy jämfört med nutid. Men jag tror att det är färre som är intresserade av att mer strikt bara spela ut drama i rollspel, och framför allt om man aldrig har spelat rollspel tidigare.

Så jag tror att folk som uppskattar fantasy ser rollspel som ett sätt att "själv" utforska motsvarande världar, medan folk som uppskattar swedish crime inte ser samma behov av att själv vara interagerande i fiktionen. Naturligtvis med en massa undantag, men att det är skälet till fantasyns övervikt.

Verkligheten överträffar ofta dikten, trots allt. Det finns många berättelser i vår verklighet som tål att berättas och som jag kan föreställa mig skulle bli helt otroligt bra rollspel. Den stora frågan är varför fantasy-prägeln är så otroligt stark kanske? Men det är trots allt flera intressanta svar som tas upp i tråden redan!

Men jag tror att problemet ligger där. Rollspel i nutid är fortfarande inte verklighet. Vill man ha verklighet så botaniserar man bland true crime poddar, läser artiklar eller lyssnar på människor omkring sig. Man spelar inte rollspel.

 

[Franz]

För mig är det mycket svårare att komma på äventyr när det inte finns teknik. Ju mindre teknik som finns, desto svårare. Detta eftersom teknik ju ger en massa göttigt att gripa tag i och skapa ledtrådar av, skapar fler tänkbara lösningar, fler tänkbara hinder etc.
?

Vad spännande, för mig är det precis tvärtom! När jag skriver äventyr till cyberpunksettings måste jag alltid klura länge på frågor som "Varför kan rollpersonerna bara inte ringa polisen?" och mycket annat.

Agatha Christie skrev 74 böcker. Visst kan man tycka att det blir lite "same-same", men same-same är ju bara ett problem om man inte gillar det som det är same av. För egen del tröttnar jag ju jättefort på riddare, barbarer, bönder, borgar och så vidare. Det blir väldigt snabbt same-same för mig, på ett dåligt sätt. Mordmysterier däremot…
[*]Jag tycker det blir konstigt när man säger att mordmysterier är "lättsamt" och tilltalar något slags casual-crowd när flera här sagt att fantasy tilltalar just för att det är så lätt att komma in i och att man inte behöver plugga så mycket värld.
?

Om det var mitt inlägg du syftade på menade jag verkligen inte att nedvärdera varken Agatha Christie eller personer som gillar mordmysterier. Jag ÄLSKAR Agatha Christies historier och mordmysterier, menar bara att jag tror att tröskeln till rollspel är lite större för de som gillar mordmysterier än de som gillar fantasy. Fast å andra sidan har vänner som älskar mordmysterier köpt intriger till sådana och sedan klätt ut sig och gestaltat upp det, typ lajvat utan att de själva vetat om det. Så vad vet jag Hur som helst, jag ber om ursäkt ifall jag lät avfärdande mot genren, det var inte min mening.

 

[Ymir]

Om vi expanderar begreppet fantasy en aning, så är 99,9% av alla rollspel fantasy. Rollspelsvärlden är helt bisarrt fantasy-dominerad, till den grad att det kanske är dess absolut starkaste gemensamma nämnare. Jag undrar om man inte borde studera rollspelens fantastik-dominans djupare, på ett akademiskt seriöst plan, då fantastik i nästan alla andra mediaformer är en förhållandevis liten subgenre. Datorspel är det uppenbara undantaget, men även där finns massor av icke-fantastik, tex actionspel och sportspel och romantikspel, som vi inte ser i rollspelsvärlden. Det känns som att det finns någon intressant lärdom man hade kunnat hämta ur en djupare studie av detta.

Skräck är en fantastikgenre, likaså är urban fantasy, och nästan alla rollspel som inte är renodlad fantasy faller in i denna kategori.

Star Wars är nästan renodlad fantasy, Warhammer 40K likaså, och all Dune-inspirerad scifi tex Coriolis har uppenbara inslag av magi. Så gott som all postapokalyps, tex Apocalypse World och Tribe 8, har också starka fantasyinslag.

Western har fantasy-inslag i form av magi och spöken, och likaså har typ alla andra historiska spel, tex En Garde. Alla spel i fiktiva världar/städer, tex Noir, är också fantasy.

Jag kan spontant bara komma på två spel som inte i någon bemärkelse jag kan komma på kvalar in som fantasy, och båda är från Neogames/Helmgast - Viking samt Neotech. (okej, det finns en del extremt nischade historiska indiespel också, typ Montsegur 1244).

Det var en smått bisarr upplevelse stundtals att skriva Neotech Edge inse att "fuck, jag kan inte dra till med något fantastikelement här. Ingenting överhuvudtaget. Jag måste komma på något mer mundant/trovärdigt. Fan vad udda".

Och i sanning...när jag begrundar rollspelsscenen at large framstår det som extremt, exceptionellt udda.

 

[Mogger]

entomophobiac Bra fråga som jag klurat en del på. Jag jobbade rätt länge på olika former av polisspel vilket det inte direkt finns många av. Jag tyckte att de hade varit kul med åtminstone ett Buddy Cop Drama, med tanke på genrens dominans på skärmen.

Men det är inte så lätt att bryta ny mark. Och det är nog varför det ser ut som det gör. Det gäller f.ö även alla andra branscher. Gör man en ny läsk är det Coca Cola man vill bräcka, inte Enbärssoda. Jag tror alltså att det mer har med hur vi uppfattar marknaden att göra.

Att just rollspel är så dominerat av Fantasy (även om jag inte delar Ymirs väl breda definition) beror på historia, förväntningar och ekonomi.

Also, svärd.

 

[Henke]

Det är ju inte bara så att fantasy är den största genren, det rör sig dessutom om en väldigt smal och specifik version av fantasy, som tar avstamp i Tolkien och hans världsbygge, med lite Conan och grekiska monster inslängda. Fantasy kan ju även vara Sandman, eller Harry Potter eller något helt annat, men när det handlar om rollspel är det nästan alltid en medeltida värld med trollkarlar och monster.

Kan det hänga ihop med, lite det jag gissade på tidigare, att legenden om Arthur som kan spåras till 800-talet, tillsammans med andra folksagor och senare Tolkien/C.S. Lewis m.fl. var den vägen TSR valde att gå med D&D och satte helt enkelt standarden genom att vara först?

 

[entomophobiac]

Och i sanning...när jag begrundar rollspelsscenen at large framstår det som extremt, exceptionellt udda.

Jag håller med dig till ungefär 10 000% och det är lite det som fick mig att starta tråden.

När jag skrev Fyra StuG var det från början tänkt som ett Kult-scenario. Men ju mer jag läste om andra världskriget och östfronten, ju mer kände jag att verkligheten helt enkelt överträffade dikten. Det behövdes inga razider eller nefariter för att göra krig otäckt. Tvärtom så gjorde de inslagen mest att det verkligt otäcka gömdes bakom det övernaturliga.

Det som verkligen fick mig att fundera var dock rollspelet Good Society, som bygger på Jane Austen. Det finns trots allt väldigt många rollspel som är litterärt grundade, men typ 99,9% (som du säger) bygger på fantastik. Good Society erbjuder något som jag typ aldrig sett förut. Lite som när jag "upptäckte" Dallas-rollspelet.

Digitala spel nämns av många, men de har egentligen samma kärnproblem som rollspel. Eller som Raph Koster skrev:

If you look at the AAA game world today, you can trace just about everything in it to the early core game market. Video games got going with sports, dragons, robots, guns, jumping & climbing, and cars. Those were the first big ideas. Many other ideas have come along since, but somehow, they have always been quirky, ‘outside the mainstream’—like, say, when Rollercoaster Tycoon, or Guitar Hero, or The Sims came along. The only way something like ‘playing house’ can possibly be ‘outside the mainstream’ is if there’s a subculture in charge.

Så där rollspel är besatta av fantastik är digitala spel snarare besatta av ett litet subset features.

Men hur som helst är nog Good Society en nischprodukt, och Dallas-rollspelet floppade stenhårt när det kom. Så det är ju relativt tydligt att rollspelen har långt kvar innan de kan expandera från sin subkultur.

Dock måste ju sägas att spel som Fiasco hjälper!

 

[krank]

Vad spännande, för mig är det precis tvärtom! När jag skriver äventyr till cyberpunksettings måste jag alltid klura länge på frågor som "Varför kan rollpersonerna bara inte ringa polisen?" och mycket annat.

Har du träffat polisen i cyberpunk-världar?

Varför i hela friden skulle man vilja ringa dem?

Dels får man ju garanterat ingen payday själv, dels är det ju typ 50% risk att de arresterar en själv också och då är man körd, och SKULLE man nu mot förmodan få positiv effekt av att ringa polisen… Tja, då är det garanterat ett gäng poliser som tycker man är skyldig dem en tjänst, eller som i allmänhet har ögonen på en framöver. Grattis, den stora kampanjgröten har just blivit grötigare och vi har ännu fler sätt att ställa till det för rollpersonerna framöver =)

Jag vet inte, för mig föder nästan alla sådana där frågor – typ "varför kan de inte bara googla?" – oftast antingen "självklara" blockerande svar ("har du testat googla något? Hur korrekta svar tycker du att du brukar få? Tänk Flashback och 4chan och antivaccinationmamma-bloggar…") eller svar som leder till ännu mer intressanta äventyr och hinder och utmaningar =)

 

[Ulfgeir]

Har du träffat polisen i cyberpunk-världar?

Varför i hela friden skulle man vilja ringa dem?

Dels får man ju garanterat ingen payday själv, dels är det ju typ 50% risk att de arresterar en själv också och då är man körd, och SKULLE man nu mot förmodan få positiv effekt av att ringa polisen… Tja, då är det garanterat ett gäng poliser som tycker man är skyldig dem en tjänst, eller som i allmänhet har ögonen på en framöver. Grattis, den stora kampanjgröten har just blivit grötigare och vi har ännu fler sätt att ställa till det för rollpersonerna framöver =)

Hell, du har ju i dagens USA att folk avråds från att ringa polisen, för det har stor risk att det slutar dåligt (som att folk dör).

 

[Franz]

Har du träffat polisen i cyberpunk-världar?

Varför i hela friden skulle man vilja ringa dem?

Det har definitivt funnits situationer i cyberpunkscenairer jag spelat där att ringa polisen varit det minst dåliga av två dåliga alternativ

Men jag antar att orsaken till att jag råkar ut för sådana tankenötter när jag skapar äventyr till spelvärldar med mycket teknik helt enkelt beror på att jag är mer van vid att skapa äventyr till fantasy

 

[God45]

Det har definitivt funnits situationer i cyberpunkscenairer jag spelat där att ringa polisen varit det minst dåliga av två dåliga alternativ

Men jag antar att orsaken till att jag råkar ut för sådana tankenötter när jag skapar äventyr till spelvärldar med mycket teknik helt enkelt beror på att jag är mer van vid att skapa äventyr till fantasy

Hur fan har du råd att ringa rill polisen? Om du har det, varför är du inte bara en wage slave.

 

[Franz]

Hur fan har du råd att ringa rill polisen? Om du har det, varför är du inte bara en wage slave.

Det kan ju lösas på olika sätt, men att djupdyka ner i min spelgrupps gamla cyberkampanj är ju att ta tråden väldigt OT

 

[Staffan]

Western har fantasy-inslag i form av magi och spöken, och likaså har typ alla andra historiska spel, tex En Garde. Alla spel i fiktiva världar/städer, tex Noir, är också fantasy.

Jag kan spontant bara komma på två spel som inte i någon bemärkelse jag kan komma på kvalar in som fantasy, och båda är från Neogames/Helmgast - Viking samt Neotech. (okej, det finns en del extremt nischade historiska indiespel också, typ Montsegur 1244).

Det där känns som en definition av fantasy/fantastik som är så bred att den blir oanvändbar. Jag vet inte många som skulle kalla t ex Bond eller Leverage för fantasy eller fantastik, även om teknologin där går lite utöver det som finns tillgängligt idag. Rent allmänt är det väl spioneri/tjuveri som är den mest realistiska genren bland rollspelen.

Det finns även The Expanse, baserat på tv-serien och böckerna, som är ganska hård sci-fi fram till introduktionen av protomolekylen, och om du räknar in all framtidsspekulation tror jag inte du får ha med Neotech Edge heller.

 

[krank]

Det där känns som en definition av fantasy/fantastik som är så bred att den blir oanvändbar.

Jag vet inte om jag håller med här. Jag tycker att (mycket av) Bond och Expanse definitivt kan räknas som fantastik.


Grejen här är väl att väldigt många människor uppskattar, och i princip enbart konsumerar, vad de nog skulle kalla för "verkliga" grejer. Jag vet att många av mina släktingar är sådana – så snart det blir "overkligt" så rycks de ur upplevelsen och tycker bara det blir fånigt.

Och väldigt mycket film och böcker som produceras är ju sådana. Mordmysterier, kriminalare, westerns, Harlequin-böcker, arbetarlitteratur, såpoperor, historiska kostymdramer… Jag vågar nog säga att fantastiken (där ja, både scifi och skräck och fantasi ingår) egentligen är i minoritet. De flesta kulturella produkter är ju mera, vad ska vi säga, "verkliga".


Nu tillhör ju jag de som föredrar när det är "overkligt", vilket bland annat leder till att det är svårt att hitta film att se ihop med mina föräldrar, men det går alldeles utmärkt att använda den breda definitionen av fantastik eftersom den ändå fortfarande bara omfattar en ganska liten del av den totala kulturen. Även i dessa tider av Game of Thrones som mainstream.