Varför anser du att det ena utesluter det andra?ser Narnia som barnböcker, inte fantasy.
Varför anser du att det ena utesluter det andra?ser Narnia som barnböcker, inte fantasy.
Jo, jag sökte och såg det också. Samtidigt när man läser djupare beskrivs handlingen genom möten med sagofigurer. Men jag kan köpa att det är fantasy, jag hade dock aldrig hört Narnia räknas in i den genren då jag alltid hört om dem i samband med barn och ungdomslitteratur."The Chronicles of Narnia is a series of seven portal fantasy novels by British author C. S. Lewis."
The Chronicles of Narnia - Wikipedia
en.wikipedia.org
Jag ser Narnia mer som saga och allegori. Med det sagt är en hel del fantasy även den allegori. Sen är det nog en personlig preferens, jag gillar saga och allegori, står något under fantasy så går jag förbi verket då den genren vanligtvis inte tilltalar mig. Även om genren är bredare än vad jag förknippar den med så har jag enormt motstånd mot fantasy då en stor del av dess troper inte tilltalar mig för fem öre.Varför anser du att det ena utesluter det andra?
Det är också en typ av fråga många som fokuserar på kategorisering sällan verkar så vana vid att ställa – men det här ju ihop med det där humaniorasynsättet, där man snarare anlägger ett perspektiv för att se vad som händer, snarare än försöker hitta absoluta sanningar. Vad händer om man anlägger ett marxistiskt perspektiv på Bröderna Lejonhjärta? Vad händer om man tänker på Karlsson på Taket som cyberpunk?Varför är det viktigt att Astrid Lindgren är fantasy?
Den frågan har fortfarande inte hanterats i tråden.
Varför är det så viktigt att slå fast som en orubblig evig sanning vad ett verk "är" (eller "inte är")?Varför är det viktigt för dig att Astrid Lindgren inte är fantasy?
Jag skrev ett helt inlägg om precis det ovanför citatet i ditt inlägg.Varför är det viktigt för dig att Astrid Lindgren inte är fantasy?
Det var väldigt skönt att läsa ett inlägg i tråden där det känns som att någon faktiskt förstår vad jag försöker säga!Det är också en typ av fråga många som fokuserar på kategorisering sällan verkar så vansa vid att ställa – men det här ju ihop med det där humaniorasynsättet, där man snarare anlägger ett perspektiv för att se vad som händer, snarare än försöker hitta absoluta sanningar. Vad händer om man anlägger ett marxistiskt perspektiv på Bröderna Lejonhjärta? Vad händer om man tänker på Karlsson på Taket som cyberpunk?
Jag tänker att det kan vara en av anledningarna – inte att en gång för alla slå fast att Lindgrens verk är fantasy alltså, utan att fråga sig vad som händer med verken och med läsningen om man ser dem som det. Så det kanske inte är "viktigt" att verken "är" fantasy, men det kan hända intressanta saker om man tänker sig att de är det.
En annan anledning tänker jag är något slags revanschlystnad och identitetsbygge. Nördar som, trots alla dessa år av nörddominerad mainstreammedia, lever kvar i en känsla av att inte riktigt bli tagna på allvar. Som fortfarande tycker att fantasy och scifi och så vidare är åsidosatta för att… jag vet inte, delar av normis-samhället inte tar fantastik på allvar och för att fantasyförfattare sällan nomineras till nobelpriset, eller nåt. I en del människor ögon är ju fantasy bara "genrelitteratur", dvs "inte riktig litteratur". Frågan är om de som tycker så egentligen har någon betydelse numera, eller om det snarare är de som är marginaliserade?
Men i alla fall, om Bröderna Lejonhjärta kan deklareras "vara" fantasy, samtidigt som boken otvetydigt har en status som accepterad litteratur, så blir det ett sätt att säga att "se? Fantasy är visst riktig litteratur". Således något slags revanch mot ett tänkt litteraturelitistiskt kanonarbete. Kanske.
(Jag säger inte detta för att banka på någon annan – den där revanchskänslan är ju något jag själv känt, och som absolut drivit en del sån argumentation från mig rent historiskt. Jag kommer ju från en släkt där många är enormt negativa till sånt som är "overklit" och där fantasy och scifi inte stått högt i kurs, samtidigt som Mio min Mio lästs och accepterats. Och då känns det rätt gött att kunna säga "amen kolla här…")
Något annat som är definitionsmässigt sant, för övrigt.en fågel en dinosaurie.
"Viktigt" är att ta i, men "relevant", då. En i alla fall bidragande faktor för mig är att kulturetablissemanget i evigheter drivit en kampanj för att bryta ut det man tycker om ur SF/F-begreppet, eftersom det ju är bra och litteratur i stället (eller i alla fall bra barnlitteratur). Sålunda är Aniara inte SF utan ett "rymdepos", jag vet inte vad Kallocain är men det är i alla fall inte SF hos dem, Sven Delblancs SF är inte SF enär det är litteratur, Nobelpriset till Doris Lessing gjorde sitt yttersta för att mörka SF-delarna, och så vidare, och så vidare.Men jag är fortfarande frukstansvärt nyfiken på varför det är viktigt att Astrid Lindgren är fantasy, vilket det ju uppenbart är.
Fair enough!Sådant tycker jag inte att man ska låta dem komma undan med.
Hon hade åtminstone en hel uppsättning av bokserien i sin bokhylla vad jag sett. Det var väl hon som rekommenderade Tove Jansson som illustratör till Bilbo också?Jag är för övrigt helt övertygad om att Astrid hade läst om inte hela Sagan om ringen så åtminstone ett rejält utkast av den när hon skrev sin Mio.
Elsa Beskow nämndes ju i en annan tråd som just ett exempel på svenska fantasyförfattare och svensk fantastiktradition. Jag misstänker att det var diskussionerna i den tråden som låg till grund för den här.Elsa Beskow är fantasy, för hon är helt ointresserad av fantasyelementen per se, som jag då menar att Astrid Lindgren väldigt tydligt är intresserad av.
Försiktigt med begreppen. Det är trivialt att Elsa Beskow är fantastik. Men det är inte samma sak som fantasy.Elsa Beskow nämndes ju i en annan tråd som just ett exempel på svenska fantasyförfattare och svensk fantastiktradition.
Det gör väl inte jag heller*, däremot är det väl en rimlig utgångspunkt för argumentationen och man kan diskutera den utan personligt engagemang. Jag tänker att det handlar om makt och möjligheter, precis som mycket annan agendasättande analys. Exempelvis är det väl en pusselbit till att en författare som Karin Tidbeck väljer att skriva på engelska.Men efter jag inte är den minsta intresserad av detta finrum, vad de pratar om och tycker är viktigt, så känner jag heller inget engagemang i den vinkeln. Jag har inget behov av att försvara fantasylitteraturen från någon (verklig eller inbillad) kulturelits dömande blickar, för jag bryr mig inte om dem.
Tycker absolut att frågan är legitim och kanske till och med väldigt viktig, men jag anser på många sätt att det är en annan fråga.Det gör väl inte jag heller*, däremot är det väl en rimlig utgångspunkt för argumentationen och man kan diskutera den utan personligt engagemang. Jag tänker att det handlar om makt och möjligheter, precis som mycket annan agendasättande analys. Exempelvis är det väl en pusselbit till att en författare som Karin Tidbeck väljer att skriva på engelska.
* Även om jag upplevt det rent personligen i det lilla, i min i övrigt väldigt trevliga bokklubb.
Det är ju vad man gör i praktiken också. Men jag tycker nog inte det ena utesluter det andra. Och jag tror inte det handlar om att komma in i "finrummet" i någon slags litterär mening (vad det nu är) utan om att som författare i den fåran få samma möjligheter som alla andra utifrån sin verkshöjd. (Men nu pratar jag om saker jag har grund kunskap om så jag ska nog lämna det.)Jag tror ju att fantasykulturen har mer att vinna på att bygga upp sina egna arenor än att lägga tid, energi och tankekraft på att släppas in i ett föreställt "finrum". Men så trivs jag ju bättre på sunkiga syltor än michelinkrogar också.