Ett väldigt enkelt svar: mina spelare tycker att det är roligt. Det betyder att fler förmodligen tycker det är roligt, vilket Krille och Mekanurg bekräftar. Jag bryr mig inte så mycket som varför; om jag kan göra dem glada genom att låta dem höja en färdighet då och då tackar jag och tar emot. Jag gillar när mina spelare är glada.
De kan också gnälla om de anser att saker är orealistiska (ja, de flesta av dem gillar trad), och det märks om man tar bort erfarenhetssystem (gällande allt orealistiskt som systemet i fråga innehåller: tala med dem, inte med mig; jag skulle föredra mindre regler).
Sedan beror mycket på spelgrupp och spelstil; jag tycker att "skalningsargumentet" (motståndarna blir lika mycket bättre) är trångsynt eftersom jag aldrig skulle kunna tänka mig spela så (möjligen om jag någon gång spelledde D&D); jag drar åt simulationism (den icke-detaljistiska varianten, dock), så en stadsvakt/bonde/riddare är lika [o]farlig oavsett hur mäktiga spelarna är.
Det är så självklart i en del typer av spel att det kanske inte behöver ifrågasättas men spel som eftersträvar realism så är alltid karaktärerna balanserade mot varandra oavsett ålder från början och en skicklig krigare på 43 år blir helt plötsligt mycket bättre det året för då är han en rollperson. Jag ser inte riktigt poäng i det.
Jag skulle konstatera att det är "dålig speldesign ur ett simulationistiskt synsätt", och tror att det handlar om att prioritera spelglädje för den stora massan. Folk kan göra det avsteget från simulationismen för att få en grupp som är roligare att spela med (förutsätter man sedan att man inte spelar ett statistiskt urval av Svenssons utan en grupp speciella individer minskar problemet ytterligare - även om det är hårt mot gamlingarna
).