Därför cinematiska rollspel!
Egentligen? Varför verkar det finnas en drivkraft att återskapa filmiskt berättande i rollspel? Vad är poängen med det?
Gud vad poänger du letar idag. Först letar du poänger med ett rollspel som heter HEIST och undrar varför det finns, och sen det här. Jaja, var och en blir salig på sitt. "Flest poäng när han dör vinner" eller nåt.
---
Poängen med filmiskt berättande är oftast att film är en rätt fet inspirationskälla. Det blir absolut extra tydligt i licensrollspelen, exempelvis Star Wars. De som skaffar Star Wars-rollspelet (valfri smak) har allt som oftast sett Star Wars på bio och tyckt att det var häftigt. Nu vill de ha en förlängning av den upplevelsen in i sitt eget vardagsrum, så att de inte behöver slita mer på sina DVD-boxar. I upplevelsen ingår dock lite mer än bara stats på X-vingar och ljusvärjor. Helst vill man ju ha samma stårysar och samma sorts berättande också. Det innebär att för dessa spelare så är "filmiskt berättande" en del av hela konceptet. Det vore helt enkelt inte Star Wars utan det.
Utöver det så är filmiskt berättande en kul upplevelse i sig. Det behöver inte vara knutet till en viss licens, utan kan vara något som man är ute efter för dess egen skull, på samma sätt som man kan vara ute efter taktiska utmaningar, speligt tunnelröj, introverta noir-stårysar om trasiga människor, eller vad som nu får ens båt att flyta.
Rent konkreta skäl till att man (läs: jag) skulle kunna föredra filmiskt berättande är till exempel:
<ul type="square">[*]
Det är visuellt. Film är ett bildmedium, så i rollspelsmediet måste man få in det här visuella i sitt beskrivande.
[*]
Det är fartfyllt. En typisk film har två timmar på sig att berätta sin ståry. Det gör att ska man få in mycket ståry så måste tempot vara högt. Vidare får inte tempot vara ojämt heller. Dessa kvaliteter är sådana som lätt uppskattas i rollspel - upplevelsen blir helt enkelt bättre av det.
[*]
Det har balla stårysar. Inom filmens värld så är Joseph Campbell mer eller mindre husgud på grund av hans hjälteresa och till stor del på grund av George Lucas. Hela konceptet med hjältens resa kan naturligtvis överutnyttjas (så som i diverse Disney-produktioner som behandlar den gode herr Campbell som ett recept snarare än som en ståryteori), men i det fallet där det används bra blir resultatet spektakulärt. Det finns ett skäl till att folk pratar om Star Wars efter trettio år, och inte så mycket Sista natten med gänget. Ståryn träffade helt enkelt helt rätt.
[*]
Det är eskapism. En viktig orsak till att jag spelar fantastiska rollspel är att jag vill ta semester från mig själv. Jag behöver inte spela bonnhåleångest - jag lever i en bonnhåleångest. Däremot lever jag inte som rymdhjälte, riddare, trollkarl, hårdkokt deckare, knytnävsarkeolog eller vad jag nu spelar. Kopplingen till film gör den eskapismen extra tydlig - jag gör saker som jag garanterat aldrig skulle göra på sätt som förmodligen inte ens är möjligt.
[*]
Det har en förebild. Det är faktiskt mycket lättare att föreställa sig hur en X-vinge ser ut och uppför sig om man får se den på bio än om man får läsa en beskrivning. Bioduken ger en referens som gör att spelarna lätt kommer in i miljön, och man vill helst inte sabba den inlevelsen genom att säga emot vad som hände på bioduken. Det blir nödvändigt för stämningens skull att saker uppför sig på rätt sätt, men om de gör det så ger referensen så mycket extra inlevelse.[/list]
Eller om man så vill, filmiskt rollspel låter mig ta Luke Skywalker, Dr Henry Jones Jrs eller John McClanes plats på mitt huvuds inre filmduk, inte bara i mitt huvuds inre roman.