Nekromanti Varför cinematiska rollspel?
- Thread starter Big Marco
- Start date
Mogger
Hipsteranka
För att filmer är tuffa. De går snabbt, de är snygga och det är spännande. Dessutom känns det ganska rimligt att spel som bygger på filmteman eller rent av filmer vill uppnå något av det som gör filmerna fräna.
Andra spel har lite eller inget alls att tjäna på det. Rör det här agentspelet? Om nu Mission Impossible är tung förlaga så finns det en viss poäng med att låta mekaniken efterlikna filmerna på något plan eller åtminstone berättelsestrukturen.
Filmen har ju dessutom snott ganska mycket från litterturen och litterturen är berättelsernas moder, eller nått.
Det låter som att du har ett svar på gång. Varför inte ge oss det istället. Hur bör rollspel hantera sina unika interaktionsmöjligheter på ett mer fruktsamt sätt när det gäller berättande?
Andra spel har lite eller inget alls att tjäna på det. Rör det här agentspelet? Om nu Mission Impossible är tung förlaga så finns det en viss poäng med att låta mekaniken efterlikna filmerna på något plan eller åtminstone berättelsestrukturen.
Filmen har ju dessutom snott ganska mycket från litterturen och litterturen är berättelsernas moder, eller nått.
Det låter som att du har ett svar på gång. Varför inte ge oss det istället. Hur bör rollspel hantera sina unika interaktionsmöjligheter på ett mer fruktsamt sätt när det gäller berättande?
Krille
Super Moderator
Därför cinematiska rollspel!
---
Poängen med filmiskt berättande är oftast att film är en rätt fet inspirationskälla. Det blir absolut extra tydligt i licensrollspelen, exempelvis Star Wars. De som skaffar Star Wars-rollspelet (valfri smak) har allt som oftast sett Star Wars på bio och tyckt att det var häftigt. Nu vill de ha en förlängning av den upplevelsen in i sitt eget vardagsrum, så att de inte behöver slita mer på sina DVD-boxar. I upplevelsen ingår dock lite mer än bara stats på X-vingar och ljusvärjor. Helst vill man ju ha samma stårysar och samma sorts berättande också. Det innebär att för dessa spelare så är "filmiskt berättande" en del av hela konceptet. Det vore helt enkelt inte Star Wars utan det.
Utöver det så är filmiskt berättande en kul upplevelse i sig. Det behöver inte vara knutet till en viss licens, utan kan vara något som man är ute efter för dess egen skull, på samma sätt som man kan vara ute efter taktiska utmaningar, speligt tunnelröj, introverta noir-stårysar om trasiga människor, eller vad som nu får ens båt att flyta.
Rent konkreta skäl till att man (läs: jag) skulle kunna föredra filmiskt berättande är till exempel:
<ul type="square">[*]Det är visuellt. Film är ett bildmedium, så i rollspelsmediet måste man få in det här visuella i sitt beskrivande.
[*]Det är fartfyllt. En typisk film har två timmar på sig att berätta sin ståry. Det gör att ska man få in mycket ståry så måste tempot vara högt. Vidare får inte tempot vara ojämt heller. Dessa kvaliteter är sådana som lätt uppskattas i rollspel - upplevelsen blir helt enkelt bättre av det.
[*]Det har balla stårysar. Inom filmens värld så är Joseph Campbell mer eller mindre husgud på grund av hans hjälteresa och till stor del på grund av George Lucas. Hela konceptet med hjältens resa kan naturligtvis överutnyttjas (så som i diverse Disney-produktioner som behandlar den gode herr Campbell som ett recept snarare än som en ståryteori), men i det fallet där det används bra blir resultatet spektakulärt. Det finns ett skäl till att folk pratar om Star Wars efter trettio år, och inte så mycket Sista natten med gänget. Ståryn träffade helt enkelt helt rätt.
[*]Det är eskapism. En viktig orsak till att jag spelar fantastiska rollspel är att jag vill ta semester från mig själv. Jag behöver inte spela bonnhåleångest - jag lever i en bonnhåleångest. Däremot lever jag inte som rymdhjälte, riddare, trollkarl, hårdkokt deckare, knytnävsarkeolog eller vad jag nu spelar. Kopplingen till film gör den eskapismen extra tydlig - jag gör saker som jag garanterat aldrig skulle göra på sätt som förmodligen inte ens är möjligt.
[*]Det har en förebild. Det är faktiskt mycket lättare att föreställa sig hur en X-vinge ser ut och uppför sig om man får se den på bio än om man får läsa en beskrivning. Bioduken ger en referens som gör att spelarna lätt kommer in i miljön, och man vill helst inte sabba den inlevelsen genom att säga emot vad som hände på bioduken. Det blir nödvändigt för stämningens skull att saker uppför sig på rätt sätt, men om de gör det så ger referensen så mycket extra inlevelse.[/list]
Eller om man så vill, filmiskt rollspel låter mig ta Luke Skywalker, Dr Henry Jones Jrs eller John McClanes plats på mitt huvuds inre filmduk, inte bara i mitt huvuds inre roman.
Gud vad poänger du letar idag. Först letar du poänger med ett rollspel som heter HEIST och undrar varför det finns, och sen det här. Jaja, var och en blir salig på sitt. "Flest poäng när han dör vinner" eller nåt.
---
Poängen med filmiskt berättande är oftast att film är en rätt fet inspirationskälla. Det blir absolut extra tydligt i licensrollspelen, exempelvis Star Wars. De som skaffar Star Wars-rollspelet (valfri smak) har allt som oftast sett Star Wars på bio och tyckt att det var häftigt. Nu vill de ha en förlängning av den upplevelsen in i sitt eget vardagsrum, så att de inte behöver slita mer på sina DVD-boxar. I upplevelsen ingår dock lite mer än bara stats på X-vingar och ljusvärjor. Helst vill man ju ha samma stårysar och samma sorts berättande också. Det innebär att för dessa spelare så är "filmiskt berättande" en del av hela konceptet. Det vore helt enkelt inte Star Wars utan det.
Utöver det så är filmiskt berättande en kul upplevelse i sig. Det behöver inte vara knutet till en viss licens, utan kan vara något som man är ute efter för dess egen skull, på samma sätt som man kan vara ute efter taktiska utmaningar, speligt tunnelröj, introverta noir-stårysar om trasiga människor, eller vad som nu får ens båt att flyta.
Rent konkreta skäl till att man (läs: jag) skulle kunna föredra filmiskt berättande är till exempel:
<ul type="square">[*]Det är visuellt. Film är ett bildmedium, så i rollspelsmediet måste man få in det här visuella i sitt beskrivande.
[*]Det är fartfyllt. En typisk film har två timmar på sig att berätta sin ståry. Det gör att ska man få in mycket ståry så måste tempot vara högt. Vidare får inte tempot vara ojämt heller. Dessa kvaliteter är sådana som lätt uppskattas i rollspel - upplevelsen blir helt enkelt bättre av det.
[*]Det har balla stårysar. Inom filmens värld så är Joseph Campbell mer eller mindre husgud på grund av hans hjälteresa och till stor del på grund av George Lucas. Hela konceptet med hjältens resa kan naturligtvis överutnyttjas (så som i diverse Disney-produktioner som behandlar den gode herr Campbell som ett recept snarare än som en ståryteori), men i det fallet där det används bra blir resultatet spektakulärt. Det finns ett skäl till att folk pratar om Star Wars efter trettio år, och inte så mycket Sista natten med gänget. Ståryn träffade helt enkelt helt rätt.
[*]Det är eskapism. En viktig orsak till att jag spelar fantastiska rollspel är att jag vill ta semester från mig själv. Jag behöver inte spela bonnhåleångest - jag lever i en bonnhåleångest. Däremot lever jag inte som rymdhjälte, riddare, trollkarl, hårdkokt deckare, knytnävsarkeolog eller vad jag nu spelar. Kopplingen till film gör den eskapismen extra tydlig - jag gör saker som jag garanterat aldrig skulle göra på sätt som förmodligen inte ens är möjligt.
[*]Det har en förebild. Det är faktiskt mycket lättare att föreställa sig hur en X-vinge ser ut och uppför sig om man får se den på bio än om man får läsa en beskrivning. Bioduken ger en referens som gör att spelarna lätt kommer in i miljön, och man vill helst inte sabba den inlevelsen genom att säga emot vad som hände på bioduken. Det blir nödvändigt för stämningens skull att saker uppför sig på rätt sätt, men om de gör det så ger referensen så mycket extra inlevelse.[/list]
Eller om man så vill, filmiskt rollspel låter mig ta Luke Skywalker, Dr Henry Jones Jrs eller John McClanes plats på mitt huvuds inre filmduk, inte bara i mitt huvuds inre roman.
Rising
Vila i frid
Jag antar att du menar: "varför försöka berätta filmberättelser i rollspel, när man borde försöka berätta rollspelsberättelser istället?" Alltså, på samma sätt som biljakter är rätt meningslösa i bokform så menar du att det som fungerar på film inte borde fungera i rollspel. Har jag rätt?
Det skumma är dock att väldigt många knep från filmens värld fungerar väldigt bra i rollspelen.
Jag kan visserligen dela din åsikt (om jag nu har förstått den) till viss del; exempelvis så tycker jag att action i rollspel ofta är väldigt tungrott och stelt. Vill man ha högt tempo i rollspel så tycker jag att man ska slänga in en spelledarperson att interagera med, snarare än monster att slåss emot. Det finns inget som har högre tempo än direkt dialog i rollspel.
Men i övrigt så blir svaret "för att det - tvärtemot mot vad man kanske skulle kunna tro - fungerar förvånansvärt bra."
Det skumma är dock att väldigt många knep från filmens värld fungerar väldigt bra i rollspelen.
Jag kan visserligen dela din åsikt (om jag nu har förstått den) till viss del; exempelvis så tycker jag att action i rollspel ofta är väldigt tungrott och stelt. Vill man ha högt tempo i rollspel så tycker jag att man ska slänga in en spelledarperson att interagera med, snarare än monster att slåss emot. Det finns inget som har högre tempo än direkt dialog i rollspel.
Men i övrigt så blir svaret "för att det - tvärtemot mot vad man kanske skulle kunna tro - fungerar förvånansvärt bra."
Jag har inget svar. Det rör inte Agent.
Frågan ploppade upp nyss när jag skulle betala räkningar av alla saker. Men min grava jetlag frigör alltid fantasin och tankarna från fritt spelrum i 220km/h.
Jag kan på motiveringar varför filmen är något som är såpass coolt att man vill uppleva samma kickar. Dock är filmen ett visuellt medium och rollspelen borde ligga närmare böcker och sagoberättande, eller till och med radio.
Jag fick snarare fler frågor sedan jag skrev den första - är cinematiskt rollspel automatiskt detsamma som actionspel? Eller ligger exvis Schindler's List inom ramen?
Det som min övertrötta hjärna tycker är intressant är att undersöka varför just en typgenre inom film blir ett mål i många rollspel. Tror jag.
Frågan ploppade upp nyss när jag skulle betala räkningar av alla saker. Men min grava jetlag frigör alltid fantasin och tankarna från fritt spelrum i 220km/h.
Jag kan på motiveringar varför filmen är något som är såpass coolt att man vill uppleva samma kickar. Dock är filmen ett visuellt medium och rollspelen borde ligga närmare böcker och sagoberättande, eller till och med radio.
Jag fick snarare fler frågor sedan jag skrev den första - är cinematiskt rollspel automatiskt detsamma som actionspel? Eller ligger exvis Schindler's List inom ramen?
Det som min övertrötta hjärna tycker är intressant är att undersöka varför just en typgenre inom film blir ett mål i många rollspel. Tror jag.
Mogger
Hipsteranka
[ QUOTE ]
Dock är filmen ett visuellt medium och rollspelen borde ligga närmare böcker och sagoberättande, eller till och med radio.
[/ QUOTE ]
Då får du först förklara för mig vad skillnaden, förrutom det visuella, ligger i. För mig är mycket av själva berättande inom teater, film, litteratur och rollspel ganska likt. Alltså själva dtrukturen på det du vill uppnå. Skillnaden med rollspel är att berättandet sker NU!
Scener, konflikter, planteringar (och skörd) och allt vad det nu är funkar lika bra i Simpsons, Schindlers list, Brott och straff och rollspel.
Men frågeställningen är intressant ändå för film har ett bestämt tema, en bestämd premiss, bestämda karaktärer m.m. Det är just det här som Forgesnubbarna tog fasta på. Jag skulle f.ö gärna se ett Shindlers List RPG (fast med ett helt annat namn
) där man kunde berätta den typen av historier förlagda i Nazityskland, Afrika, Serbien eller var som helst. Kunde vara riktigt otäckt att ta del av en sådan. Men gripande.
Dock är filmen ett visuellt medium och rollspelen borde ligga närmare böcker och sagoberättande, eller till och med radio.
[/ QUOTE ]
Då får du först förklara för mig vad skillnaden, förrutom det visuella, ligger i. För mig är mycket av själva berättande inom teater, film, litteratur och rollspel ganska likt. Alltså själva dtrukturen på det du vill uppnå. Skillnaden med rollspel är att berättandet sker NU!
Scener, konflikter, planteringar (och skörd) och allt vad det nu är funkar lika bra i Simpsons, Schindlers list, Brott och straff och rollspel.
Men frågeställningen är intressant ändå för film har ett bestämt tema, en bestämd premiss, bestämda karaktärer m.m. Det är just det här som Forgesnubbarna tog fasta på. Jag skulle f.ö gärna se ett Shindlers List RPG (fast med ett helt annat namn
) där man kunde berätta den typen av historier förlagda i Nazityskland, Afrika, Serbien eller var som helst. Kunde vara riktigt otäckt att ta del av en sådan. Men gripande.Jag kan visserligen dela din åsikt (om jag nu har förstått den) till viss del; exempelvis så tycker jag att action i rollspel ofta är väldigt tungrott och stelt. Vill man ha högt tempo i rollspel så tycker jag att man ska slänga in en spelledarperson att interagera med, snarare än monster att slåss emot. Det finns inget som har högre tempo än direkt dialog i rollspel.
Bland annat detta, ja. Du slår huvudet på spiken just med strid - en konvention som sägs göra det ena men som oftast blir motsatsen.
(och detta är till Krille också - forumet åt upp mitt långa svar till honom genom att logga ut mig, satans fanskapshelvete!) För det visuella måste berättas i rollspel. Det kräver en kapacitet av berättarkonst som jag upplever att inte alla rollspelare är roade av. De som hellre tar emot och lever sig in vad som sägs kan blockeras helt av att bidra på ett djupare plan till scenen, men de får likafullt, om än något egoistiskt, utbyte av rollspelandet som helhet.
Om vi fortsätter på strider så försöker regelverk ibland generera det visuella - Rolemaster och Eon är tydliga exempel genom att det finns detaljer i strids- och/eller skadesystem som skapar output ("en träff i ögat" säger mer än "en träff"). På andra sidan står spel som Feng Shui och Noir vars regler ger förhållandevis lös feedback om vad som egentligen händer i scenen.
Det faller tillbaka på om spelet är mer regeltungt eller inte, eller om det är handlingsresolution eller konfliktresolution. Iaf till viss del - för en biljakt eller eldstrid ndg konfliktresolutioner är oftast snabba men ack så tråkiga om inte vad som hände spelas upp.
Det underligt paradoxala är att ett av de mest cinematiska rollspelen av alla står rätt långt från det cinematiska - jag talar om Star Wars, oavsett version - ingen av iterationerna har klarat av speciellt väl att ge känsla av filmerna.
Bland annat detta, ja. Du slår huvudet på spiken just med strid - en konvention som sägs göra det ena men som oftast blir motsatsen.
(och detta är till Krille också - forumet åt upp mitt långa svar till honom genom att logga ut mig, satans fanskapshelvete!) För det visuella måste berättas i rollspel. Det kräver en kapacitet av berättarkonst som jag upplever att inte alla rollspelare är roade av. De som hellre tar emot och lever sig in vad som sägs kan blockeras helt av att bidra på ett djupare plan till scenen, men de får likafullt, om än något egoistiskt, utbyte av rollspelandet som helhet.
Om vi fortsätter på strider så försöker regelverk ibland generera det visuella - Rolemaster och Eon är tydliga exempel genom att det finns detaljer i strids- och/eller skadesystem som skapar output ("en träff i ögat" säger mer än "en träff"). På andra sidan står spel som Feng Shui och Noir vars regler ger förhållandevis lös feedback om vad som egentligen händer i scenen.
Det faller tillbaka på om spelet är mer regeltungt eller inte, eller om det är handlingsresolution eller konfliktresolution. Iaf till viss del - för en biljakt eller eldstrid ndg konfliktresolutioner är oftast snabba men ack så tråkiga om inte vad som hände spelas upp.
Det underligt paradoxala är att ett av de mest cinematiska rollspelen av alla står rätt långt från det cinematiska - jag talar om Star Wars, oavsett version - ingen av iterationerna har klarat av speciellt väl att ge känsla av filmerna.
förrutom det visuella,
Fast det är ju typ huvudpoängen med film, att det är just visuellt, så dissa inte det i en bisats. ,-) Och det är den skillnaden som jag tycker är en av de stora underligheterna.
film har ett bestämt tema, en bestämd premiss, bestämda karaktärer
Det går ju längre än så - en film har en början, en mitten och ett slut. När detta görs i rollspelsväg *host*PracticeEffect*host* så blir det snarast ett ramaskri. För det är inte rollspel utan 100% rälsning med 100% spelledarstyre. Ergo - en sagoberättelse fast med virtuella marionetter.
Jag vill återkomma till en av många frågorna - är det så att "cinematiskt rollspel" är associerat till "actionrollspel"? Jag kan svara att för mig är det den kopplingen jag gör när jag hör orden.
Fast det är ju typ huvudpoängen med film, att det är just visuellt, så dissa inte det i en bisats. ,-) Och det är den skillnaden som jag tycker är en av de stora underligheterna.
film har ett bestämt tema, en bestämd premiss, bestämda karaktärer
Det går ju längre än så - en film har en början, en mitten och ett slut. När detta görs i rollspelsväg *host*PracticeEffect*host* så blir det snarast ett ramaskri. För det är inte rollspel utan 100% rälsning med 100% spelledarstyre. Ergo - en sagoberättelse fast med virtuella marionetter.
Jag vill återkomma till en av många frågorna - är det så att "cinematiskt rollspel" är associerat till "actionrollspel"? Jag kan svara att för mig är det den kopplingen jag gör när jag hör orden.
Mogger
Hipsteranka
Det känns lite som att du gör koppligen visuellt - specialeffekter eller rafflande scener eller något. Vad är det i Reservoir Dogs som inte funkar utmärkt i rollspel?
Och när jag pratade om tema och så så var det just de delar som jag själv tycker funkar utmärkt i rollspel, början, mitten och slut uppskattar jag inte och det är inte det jag menar med filmiskt berättande.
Så, jag får svara nej på din fråga. Jag tänker inte action i första hand.
Och när jag pratade om tema och så så var det just de delar som jag själv tycker funkar utmärkt i rollspel, början, mitten och slut uppskattar jag inte och det är inte det jag menar med filmiskt berättande.
Så, jag får svara nej på din fråga. Jag tänker inte action i första hand.
Jag tycker inte att cinematiska rollspel är action. Film är berättande och det precis som andra former av berättande, är en inspirationskälla när det gäller rollspel. I rollspel måste man kanske jobba mer med den empatiska/visualiserande biten än i film men inte nödvändigtvis. Jag kan hålla med om att rollspel ligger närmre böcker, berättande och teater än film men film ger inspiration, intryck, bilder (kött på benen), känslor (precis som böcker) som gör dem till goda (?) gemensamma referensramar.