Själv då.
I början så var det en kombination av att det är lättare att hitta på själv än att plugga in någon annans, iofs är det där inte helt sant, men man kan ju ljuga för sig själv. Jag var alltså ofta spelledare och vi spelade ofta DoD (expert och gigant osv), men det kändes som att dt inte räckte.
Så köpte man nåt nytt spel, wow cool!
Titta vad jag köpt, det ska vi spela !
(tomma blickar...)
Okey, vi spelar DoD, men jag har den här extra regeln, bla bla.. (snodd från spel XX) osv.
Liknar nog de flesta andras bakgrund, sen höjdes ambitionsnivån ett par snäpp. Man satte sig och skrev, skapade regler från grunden, skapade värld från grunden, ville skapa något eget.
Det var lika mycket en fråga om behov (det finns inte det jag vill ha) och prestige (titta vad jag kan). Numer så känns det mindre viktigt att få bevisat att man är bra, inte att jag tycker att jag är bra eller har koll (det är mycket jag inte har koll på). Nu handlar det mest om tankeexperiment och ordlekar för mig, jag testar gränser och testar hur det funkar. Det är nog därför jag oftast hamnar i återvändsgränden ; formexperiment. (lite därför dogmaspels-formatet faller mig så väl på läppen).
För mig spelar det alltså ingen roll att det finns ("gamla") spel , poängen är inte att de ska spelas, utan att det är jag som skapar. Flum?, det bjuder jag på.
Jag tycker inte att jag har ett optimalt fokus för spelmakande, motivet borde vara ett behov att spela. Fokuset borde inte vara ett självpåfunnet pseudointulektuellt "titta jag tänker", i alla fall om man ser ur spelets synpunkt. Ett spel borde ju vara till för att spelas, eller hur.
.
