Varför gjorde vi så?

[zo0ok]

(Skelettön var en ö, med skelett, och det var det).

Jag är ganska säker på att det första äventyret jag skrev själv hette Skelettbyn... gissa...

 

[Bolongo]

Och så hade vi dödslistor... det har vi inte längre... men dödslistor har väl alla eller?

Bara i RoleMaster. För där var det diminishing returns på XP för att döda samma sorts fiende många gånger, så man var tvungen att hålla reda på hur många av varje sort man fällt.

 

[Skarpskytten]

Bara i RoleMaster. För där var det diminishing returns på XP för att döda samma sorts fiende många gånger, så man var tvungen att hålla reda på hur många av varje sort man fällt.

Det hade jag glömt, men, ja, så var det ju!

 

[Bolongo]

Det hade jag glömt, men, ja, så var det ju!

Inte nog med det, man höll reda på hur många miles man rest i olika sorters terräng etc. etc.
Jag minns inte att någon av oss fick XP-belöningen för att dö och bli återupplivad, men även den minskade om det hände flera gånger...

Men tekniskt sett är väl detta minnet OT eftersom det var systemet som fick oss att göra detta, det var inte några fixa idéer vi kom på av oss själva.

 

[Skarpskytten]

Inte nog med det, man höll reda på hur många miles man rest i olika sorters terräng etc. etc.

Så istället för att leta upp några vättar att mörda för att komma över gränsen, kunde man bara göra en semesterresa. Fantastiskt system.

 

[clarence redd]

Jag tyckte länge att mitt SF-hack på Dragon Warriors, fint handskrivet i ett rutigt A4-block, var bland det konstigaste/mest onödiga jag gjorde under 1980-talet. Men de senaste åren har jag börjat uppskatta det som en början på ett mönster som verkar upprepas : )

 

[Skarpskytten]

Hittar inte Skelettön, men kan bevisa att post 5 stämmer:

 

[kaptendral]

Jag hade theme songs för alla viktiga NPC:er. Alltså, jag spelade aldrig dem vid bordet ovh spelarna visste inte om det eller så. Men jag lade ner en massa tid på det.

Det här är ju briljant.

 

[EvilSpook]

Och jag hade en anteckningsbok där jag skrev ner alla personer rollpersonerna kunde möta i äventyren och kunde råka i strid med, och alla dessa personers kroppspoäng tydligt uppräknade med ringar, redo att ta emot kryss när rollpersonerna gick lös på dem.

Snart insåg vi att det här kanske inte var en optimal lösning, och idag känns det helt absurt.

Det är ju exemplariskt. Gör alltid så i mina konventsäventyr. +Vapen, försvarsbonus, kraftpoäng och besvärjelser.

Vad är problemet?!
//EvilSpook

 

[EvilSpook]

Och så hade vi dödslistor... det har vi inte längre... men dödslistor har väl alla eller?

Yes. Dödslistor är ett måste. Helst med rubriken ”Före detta fiender”.

//EvilSpook

 

[JohanL]

Inte nog med det, man höll reda på hur många miles man rest i olika sorters terräng etc. etc.
Jag minns inte att någon av oss fick XP-belöningen för att dö och bli återupplivad, men även den minskade om det hände flera gånger...

Men tekniskt sett är väl detta minnet OT eftersom det var systemet som fick oss att göra detta, det var inte några fixa idéer vi kom på av oss själva.

I SRR hade vi en gång ett läge där det var helt entydigt att en rollperson skulle dö… så en annan såg till att få in det dödande skottet så att XP inte skulle förfaras.

Vi var inte så gamla…

 

[Zire]

När jag och min kompis började spela så var det mycket baserat på rykten om hur det gick till, några formulär som vi hade hittat och monsterillustrationer. Å just det, tidiga datorrollspel.

Vi ritade upp spelvärlden på rutat papper och sedan gick man genom att säga om man gick åt norr, söder, öster eller väster, och spelledaren ritade upp hur de nya rutorna såg ut. Man kunde se en ruta i varje riktning. Det kunde finnas hemliga vägar också, de upptäckte man genom att till exempel stå precis till höger om en buske och säga väster. Var det en hemlig väg så kunde man gå åt väster, annars hände ingenting. Råkade man gå in på en ruta bredvid en fiende så blev det strid. Minns inte riktigt hur striden gick till, mer än att man inte hade några val. Men man fick rulla tärning åtminstone.

(Vi lärde oss programmera och göra enkla dator-RPGer några år senare...)

 

[terje]

Innan jag fick Stjärnornas krig rollspelet i julklapp var solo-äventyr min enda kontakt med hobbyn. Så de två första äventyren jag hittade på skrev jag enligt den mallen, med text att läsa för spelarna och färdiga valalternativ.

 

[Bifur]

Inte nog med det, man höll reda på hur många miles man rest i olika sorters terräng etc. etc.

Det ledde ju till små fantastiska krönikor med km och terräng, till/från plats och väder. Mycket Appendix B i Konungens återkomst. Älskar det än idag fast gör det aldrig av någon anledning .

 

[IcarusDream]

Inte jag, men när jag skulle spela rollspel första gången gick det lite si och så...

En kompis hade fått en hel kasse med gamla rollspel av en släkting, så han ville spela och jag skulle vara spelare. Men han var inte den klipskaste saxen i lådan och han hade läst någonstans att "bara" SL fick läsa i böckerna. Vi började göra karaktär, men han körde fast. Och eftersom han läst att bara SL fick läsa så fick inte jag kolla om jag kunde tolka vad som stod, så efter en timme gav han upp och jag satt med en halvfärdig karaktär.

 

[koraq]

Det ledde ju till små fantastiska krönikor med km och terräng, till/från plats och väder. Mycket Appendix B i Konungens återkomst. Älskar det än idag fast gör det aldrig av någon anledning .

Jag undrar verkligen varför...

 

[Skarpskytten]

Innan jag fick Stjärnornas krig rollspelet i julklapp var solo-äventyr min enda kontakt med hobbyn. Så de två första äventyren jag hittade på skrev jag enligt den mallen, med text att läsa för spelarna och färdiga valalternativ.

Alltså, någon borde kanske tipsa Wizards om den här modellen, så att de kan lära sig skriva bra räfsade äventyr istället för dåliga ….

 

[Max Raven]

Jag kom just att tänka på en av de märkligare vanor jag/vi hade när det spelades rollspel i mitten av 80-talet:

Inför ett äventyr tyckte vi att det var viktigt att spelledaren var förberedd för att räkna ner fiendernas kroppspoäng. Detta skulle göras på samma sätt som på rollformuläret -- alltså genom att fiendens kroppspoäng kryssades, tills alla rutorna var fyllda, och fienden var besegrad. Det skulle alltså se ut på det här sättet:

Orch 1 OOOOOOOOOOOOO
Orch 2 OOOOOOOOOO
Orch 3 OOOOOOOOOOOO
Orchhövding OOOOOOOOOOOOOOO
Graug den Fruktansvärda OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO
OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO

Och jag hade en anteckningsbok där jag skrev ner alla personer rollpersonerna kunde möta i äventyren och kunde råka i strid med, och alla dessa personers kroppspoäng tydligt uppräknade med ringar, redo att ta emot kryss när rollpersonerna gick lös på dem.

Snart insåg vi att det här kanske inte var en optimal lösning, och idag känns det helt absurt.

WoD håller väl fortfarande på med det där? Jag förmodar att ni inte hatade matte annars hade ni förmodligen gjort det fortfarande?

 

[Rangertheman]

Jag förde statistik över hur många rollpersoner av vardera ras som var och en i gruppen spelade, oklart varför. Jag hade flest streck i ankkolumnen

Minnet svek mig visst. Det var många fler människor, och lika många kattmän som ankor. Men ankorna var mest minnesvärda.

På baksidan av det här bladet förde jag statistik över genomsnittligt GE-värde och hade topplistor över högst och lägst genomsnitt. Det var en vargman i toppen och en svartnisse i botten.

 

[afUttermark]

Pälsdvärg?