Frågan är varför man i spel som trots allt lägger stor vikt vid fysisk kamp, samt lägger stor vikt vid att närma sig någotsånär realistiska utfall styrt av dessa mekaniker inte lägger samma vikt vid rimliga utfall och mekaniker för manipulation och andra sociala konflikter. Och svaret på det är givet. Rollspelen är sprungna ur krigsspelen och där var enbart fysiska attribut (och möjligtvis moral och taktik) av intresse.
Ett annat svar är att det är rätt svårt att kvantifiera social kompetens. IRL är det mycket rimligare att jag kan övertyga någon inom ett område jag kan än enbart genom att vara karismatisk. Har jag ett högt värde i Svärd vet jag vem som gör bäst svärd, så när gubbarna på värdshuset killgissar om det så kan jag kliva fram som en besserwisser och säga att bästa stålet kommer från Salamandar och byns bästa svärdsfejare är Herr Nilsson. Ska jag slå för Svärd eller Övertyga då? Givet att man finner detta vara en intressant konflikt (vilket jag inte gör så det var ett dåligt exempel, men ni fattar).
Jag skulle nog säga att för fallet "Me Tarzan, You Jane" så funkar en reaktionstabell betydligt bättre, om man nu utgår ifrån hyfsat konventionella rollspel.
Indiespelen har f.ö redan löst detta för länge sedan. Man slår för att uppnå något, inte utföra något.
Slutligen kan det även vara värt att nämna att det sannolikt finns en förklaring i fallet WesternIV eftersom det är ett genomtänkt, om än inte helt koherent spel. Dock upplevde vi exakt samma brist. Det är ett tungt simulationistiskt spel och att blanda simulationism och player skill tycker jag själv är skev design. I fallet M:UA är det smärtsamt (eller befriande) uppenbart att konstruktörerna inte brydde sig så mycket. "Äh, det löser sig", typ.
Det finns såklart inget rätt eller fel här. Och jag tycker också att folk tenderar att lägga lite för stor vikt vid det här med karisma. Jag har vid väldigt få tillfällen i mitt liv befunnit mig i en faktisk social konflikt (affärsmässiga förhandlingar kommer närmast) men inte i något av dessa fall har karisma varit avgörande. Bortsett från folk som är manipulativa sociopater. De kan lura i folk vad som helst, under en tid. Men de är främst karismatiska och hänsynslösa.
Jag vet inte, men jag tror nog motpartens vilja, eller motvilja, att låta sig, eller låtsas bli, övertygad är viktigare. Man orkar till slut inte längre. "Ok, visst, månen är en ost (jävla idiot...)". Jag får en känsla att hela "övertala"-konventionen är sned i grunden.
