Varför ingen "portal-fantasy"?

[Lupus Maximus]

Fråga: vad får man ut rollspelsmässigt av en isekai

Tja, det måste ju inte vara en fantasy-värld man hamnar i.

Sandukar i Noir har ju bilar, radioapparater, tidningar, skjutvapen, och en massa andra saker. Men en för oss väldigt främmande kultur.

Både Buck Rogers och Farscape (samt Futurama ) är ju där någon har hamnat i en SciFi-setting. Samt John Carter och Gor är ju nämnda.

Tekniskt sett så är ju Shogun en "annan värld" också, även om huvudpersonen aldrig förflyttat sig i tid eller till en annan planet. Japan är dock så pass annorlunda från England, så det är i princip en helt annan värld.

Visst, efter ett tag så blir det ju "bara en rollperson med en annan bakgrund", men vill man t.ex. köra culture gaming utan att behöva sätta sig in i kulturen innan spel så är det ett alternativ. Det är även ett alternativ om man vill ha en rollperson med nutida värderingar i en setting där de inte riktigt hör hemma.

 

[erikt]

Däremot finns det inget stort spel som jag har hört talas om som bygger på portal-idén. Detta trots att tropen är så stor i skönlitteraturen.

En möjlig anledning är att portal-idén inte fungerar så bra/gör någon skillnad i längre kampanjer.

Rollpersonerna färdas genom portalen
Rollpersonerna gör sig hemmastadda i den nya världen
Rollpersonerna ger sig ut på ett äventyr.
I skönlitteraturen så brukar det vara ungefär här som rollpersonerna åker tillbaka genom portalen och boken tar slut.
Men i rollspel? Tja, rollpersonerna ger sig väl ut på fler äventyr och väldigt snabbt så blir det helt vanligt fantasy rollspelande där portalen snabbt glöms bort. Man kan naturligtvis låta rollpersonerna hoppa fram och tillbaka genom portalen, och kanske även till helt nya världar, men hur man än gör försvinner snabbt en del av charmen med portal-fantasy - nämligen att huvudpersonerna är oerfarna nykomlingar till den nya världen som snabbt behöver lära sig hur den fungerar.

En orsak till att portaler är populära i skönlitteratur är att det ger en bra ursäkt till författaren för att låta folk förklara världen för huvudpersonen som ju inte känner till den.
En annan är nog att väldigt många äldre fantasyförfattare verkade ha väldigt svårt att helt släppa anknytningen till vår värld. Antingen så utspelas det hela i vår värld, fast i någon väldigt fjärran (och uppdiktad) forntid eller framtid (Conan, Ringtrilogin, Döende Jorden, mfl) eller så färdas man från vår värld till en annan vi någon typ av "portal" (Narnia är det mest kända exemplet, men det finns ju en hel drös andra).
Kan vara att det dröjde ett tag innan läsekretsen var så pass van vid tanken på andra världar att man inte behövda förklara allting längre utan kunde låta en massa saker vara underförstådda.

 

[Genesis]

Fråga: vad får man ut rollspelsmässigt av en isekai (den japanska termen, japanerna är tokiga i denna genre och det släpps nästan en anime i månaden med temat)?

Rollpersonerna kommer från jorden, men efter att ha äventyrat ett tag är de precis som vilka andra äventyrare som i världen, förutom att de har en udda bakgrund.

Poängen är ju att man kan upptäcka spelvärlden på samma premiss som sin rollperson. Känns ju som att man slipper typ alla problem med culture gaming. Och att det är lättare att relatera till en person från vår värld. Det ger också möjligheter till en massa kul komik när man slänger sig med slang och liknande. Att uppfinna krut och skit känns ju inte så intressant. Jag har aldrig sett det hända i den här genren.

Sedan har vi det klassiska problemet med fantasyvärldar:
Hur kommunicerar man i den nya världen?
Och om man kan kommunicera, varför talar alla i världen 2000-talets svenska???

Varför inte? Även detta är ju en stapelvara i genren. Jag ser ingen anledning till att det behöver förklaras. Det är en del av premissen.

Även om det såklart vore riktigt hardcore med en SL som uppfinner och lär sig tala ett konstruerat språk och sedan låter spelarna lära sig det i samma takt som rollpersonerna.

 

[Bolongo]

Lost World-scenarion är väl inte riktigt samma sak, men angränsande. Där finns ju Hollow Earth Expedition, och diverse scenarion till andra spel.

 

[Girighet]

Du har ju Stargate rollspelen där du bokstavligen hoppar in i portaler och flyttas mellan olika världar. Har inte spelat det själv (då jag inte lyckas övertyga andra om seriens förträfflighet) men om det är som serien så kan man ju hamna var som helst

 

[terje]

Månens krigsherrar, den kampanj jag för tillfället spelleder för Svärd & Svartkonst, kan nog räknas som portalfantasy. RP är jordbor (huvudsakligen danskar som rest med Tycho Brahes rymdskepp) på upptäcktsfärd på Månen.

 

[Ymir]

Strukturer och situationer är generellt sett intressantare när huvudpersonerna redan är inbäddade i dem. Konventsscenariot "De skeppsbrutna vid världens ände" som jag skrev lärde mig att det suger när rollpersonerna är outsiders, och att det har mycket större potential att vara inblandade från början. Den enda typ av portalfantasy som är intressant för mig är därför den där portalen används för att skapa ångest och korsbefrukta det mundana med det bisarra, så som ofta görs i urban fantasy (battla krabbdemoner i nåns förortslägenhet). Jag tänker givetvis osökt på Fionavars vävnad här, by far den bästa portalfantasyn, eftersom karaktärerna dels är vuxna människor (well, studenter), och dels slungas in i något de verkligen inte är redo för och får betala dyrt för det. Där är halva poängen att de saknar alla relevanta skills, vilket folk i den här tråden sett som ett problem - jag skulle snarare hävda att det är en selling point. Sådan portalfantasy kan gärna få element av survival horror. En höjdpunkt i Fionavars vävnad är också när händelser och varelser från fantasyvärlden förföljer dem in i vår värld, vilket kändes som att det bröt de oskrivna reglerna från Narnia. Portalfantasy bör utnyttja potentialen till bra drama -i bägge världarna-.

 

[Gurgeh]

En höjdpunkt i Fionavars vävnad är också när händelser och varelser från fantasyvärlden förföljer dem in i vår värld, vilket kändes som att det bröt de oskrivna reglerna från Narnia. Portalfantasy bör utnyttja potentialen till bra drama -i bägge världarna-.

Det händer ju även i Min morbror trollkarlen, så det är knappast en regel i Narnia-böckerna.

 

[Mekanurg]

Alan Garners ungdomsbok Elidor är en kuslig berättelse där portalen kan öppnas åt båda håll, med rejäla konsekvenser för de ungdomar som ofrivilligt blir protagonister.

 

[Ymir]

Det händer ju även i Min morbror trollkarlen, så det är knappast en regel i Narnia-böckerna.

Jag kommer bara ihåg filmerna...

 

[Khan]

Jag kommer bara ihåg filmerna...

Läs om böckerna! Häxan och Lejonet, Prins Caspain och Skeppet Gryningen var en fröjd att läsa även i vuxen ålder. De går fort att ta sig igenom, dessutom.

 

[Dilandau]

Jag är svag för Portal Fantasy och är övertygad om att det finns mycket kul rollspeligt man kan göra.

En tanke jag haft är att skriva en osr-ig slumpgenerator för genren. Det finns så många spännande variabler!

Hur vanligt är det mer resor mellan världarna? Från ”Det här är första gången det händer någonsin” till ”Folk reser fram och tillbaka i hela tiden”.

Hur stor kontroll har man över resandet? Från ”Allt är total slump, du kan slängas tillbaka närsomhelst” till ”Du väljer själv när du ska resa”.

Hur lätt är det? Från ”Kräver år av förberedelser” till ”Tänk på den andra världen så kommer du dit”.

Vad är det som reser? a) Bara personens medvetande, eller b) även kroppen?

Om a, vad händer med medvetandet? Från ”det landar i en annan människa” till ”det hamnar i [slå på slumptabell över varelser]”.

Hur farligt är det att resa? Hur är den andra världen beskaffad? Går tiden annorlunda?

Osv.

Jag har även en tanke om att spelet växlar mellan vår värld och den andra. Antingen genom att rp reser fram och tillbaka, eller att man även har rollpersoner som är kvar i vår värld och typ utreder försvinnandet av de andra. Och att händelser i de olika världarnas påverkar varandra.

 

[olaberg]

I en AD&D-kampanj vi körde 1989 hittade spelarna en magisk kungakrona av järn som teleporterade dem bakåt i tiden, från låtsasmedeltid till dark ages. Och som en twist bytte vi då till OD&D-regler.

 

[luddwig]

Läs om böckerna! Häxan och Lejonet, Prins Caspain och Skeppet Gryningen var en fröjd att läsa även i vuxen ålder. De går fort att ta sig igenom, dessutom.

Ett tag sedan jag läste dem senast men jag vill minnas att alla sju Narnia-böckerna var bra även när jag läste dem som vuxen.

 

[Ulfgeir]

Läs om böckerna! Häxan och Lejonet, Prins Caspain och Skeppet Gryningen var en fröjd att läsa även i vuxen ålder. De går fort att ta sig igenom, dessutom.

De var ok, om man skippade den dåligt maskerade kristenodmsallegorin vad jag minns.

 

[erikt]

De var ok, om man skippade den dåligt maskerade kristenodmsallegorin vad jag minns.

Det är inte ens allegori och knappt maskerad, utan lejonet Aslan är Kristus - inte bara kristusliknande.
Utgångspunkten är klassisk "what if", i det här fallet "Antag att Kristus inkarnerades på en annan värld, där människor inte är den dominerande intelligenta livsformen. Vilken form skulle han ta då?"

Själv läste jag dem lyckligtvis första gången när jag var tillräckligt ung och okunnig för att hälften av de kristna referenserna skulle flyga rakt över huvudet på mig.

 

[Ymir]

Läs om böckerna! Häxan och Lejonet, Prins Caspain och Skeppet Gryningen var en fröjd att läsa även i vuxen ålder. De går fort att ta sig igenom, dessutom.

Jag tror jag skippar det, lite för lite ångest för min smak. Tror jag läser Goblin Slayer istället ^_^

 

[Gamiel]

Det är inte ens allegori och knappt maskerad, utan lejonet Aslan är Kristus - inte bara kristusliknande.
Utgångspunkten är klassisk "what if", i det här fallet "Antag att Kristus inkarnerades på en annan värld, där människor inte är den dominerande intelligenta livsformen. Vilken form skulle han ta då?"

Själv läste jag dem lyckligtvis första gången när jag var tillräckligt ung och okunnig för att hälften av de kristna referenserna skulle flyga rakt över huvudet på mig.

Jag skulle säga att även om man fångar de kristna referenserna så är de inte något som stör historien.

 

[krank]

Jag skulle säga att även om man fångar de kristna referenserna så är de inte något som stör historien.

När jag läste böckerna som liten knatt så gick dem mig helt förbi.

När jag läste dem som edgy tonåring gjorde de kristna referenserna mig arg, för jag gick igenom en extremt antireligiös period.

När jag läst dem som vuxen har det mest varit en kul grej att tänka på, lite som när man fångar populärkulturella referenser. Lite "hah! I got that reference".

 

[Franz]

Jag har länge funderat på att skriva ett äventyr där "omvänd" portalfantasy sker. Rollpersonerna är ett klassiskt äventyrargäng från exempelvis Ereb Altor och hamnar genom någon magisk olycka i 2020-talets Stockholm. De måste utforska staden för att hitta de ingredienser som återaktiverar portalen och en massa kulturkrockar sker på vägen. Det är fock ett äventyr där jag har väldigt svårt att tänka ut något förutom själva idén.