Vändning.
Okeeeej.. Allmänna kommentarer efter att mödosamt ha pjöjt igenom åtskilliga a4 idéer, missförstånd och verbala angrepp:
1, Pust.
2, Suck.
3, Stön.
Det verkar, IMHO, som att ni inte befinner er på riktigt samma våglängd. Jag tycker att debatten mindre och mindre präglas av ett skräcktema, och snarare börjar glida in i ett "hur ska man spela/spelleda egentligen"-tema.
Det verkar - återigen min högst personliga iaktagelse - som att Krille är "ultrarealisten" och Rising är "cineasten".
Ultrarealisten spelar sin rollperson utifrån dennes förutsättningar. Är rollpersonen en vanlig svensson i 20-års åldern med en ful ovana att tugga tuggumi och vissla samtidigt - ja, då är det så! Ser denne RP ett lik på gatan så stelnar han i skräck, spyr, gråter, drar upp mobiltelefonen och ringer 112 och sedan mamma. Eller nåt. Han drar inte slutsatsen att "Aha! Med tanke på att jag ett flertal gånger blivit hotad till livet för att jag sysslar med ett projekt som högt uppsatta personer hotas av och att jag alltid går hem den här vägen, så kanske det är ett budskap" - utan konstaterar helt kallt (nåja..) att någon har dött här. Går hem. Tar sig samman. Konsulterar en psykolog i tre år framöver för dyra pengar och får reda på att allt härrör i att han fick dålig potträning som barn.
Cineasten, däremot, han tar saker med en nypa salt och entusiasm. I samma situation som ultrarealisten spelar sin rollperson strikt efter dennes förutsättningar, så spelar cineasten med viss stil. Kommer han i det läget som beskrivs ovan kanske han resonerar på ett "alldeles overkligt och överdrivet sätt" för att få storyn att rulla på.
Visst, man kan blåvägra för att det är för uppenbart. Du står på kanten till källaren "där någon ryktas ha dött för läääänge sedan" i ditt "aaaavlääägsna sommarhus, utan el eller telefon" och "hör något därnere"... *flås, flås* Jaha, tänker du - råttor igen, och går ner för att ta i tu med de besvärliga krypen en gång för alla, eller tar upp din mobiltelefon (som naturligtvis "inte har någon täckning"..) för att boka ett anständigt hotellrum och sedan sätta eld på den gamla skitkåken.
Det verkar, i mina ögon, som att det rör sig om en skillnad i att spela - jag vet inte om ni håller med mig om det (eller mina grovt generaliserade illustrationer, som förmodligen inte alls stämmer in på er), men det vore intressant att höra era åsikter.
Ska man som spelare hålla sig till sina karaktärer och blåvägra "följa med" i storyn om det inte är alldeles uppenbart att ens karaktär skulle sluta sig till just den slutledningen? Är det då SL:s uppgift att slita arslet av sig för att göra en intrig som styr spelarna rätt utan att vara railroading (lite grann samma grej, som jag upplever att Krille har; "Här ska fan inte gås med på att bli rädd för att någon har varit i min lägenhet, bara för att en ökänd seriemördare härjar i trakten - det var nog bara grannen som skulle låna socker..")
Sedan ytterligare en sak; ni jämför ofta med rollspelens värld och filmens värld, men är det inte så att böckernas och rollspelens värld är mer besläktade? Jamenar, i filmen har vi ju ett starkt visuellt tema som inte finns i rollspelens värld och som därmed är svårt att göra liknelser med. Beskrivningar av händelser och känslor är ju något som rollspelande och böcker har gemensamt. Finns det då inga bra exempel på hur man skapar skräck i böcker? Stephen (King, alltså) har ju skrivit en del om vad skräck "är" och för mig känns de åsikterna mer värdefulla (eller i alla fall lika värdefulla) som Alfreds tankar om hur man förmedlar känslor (i huvudsak i ett visuellt media). Något att ta upp?
F.ö
- är inte meta just "en av ingredienserna som UTGÖR rollspelet."? I så fall finns det ju ingen skillnad.
- det är inte bara i Kult som det "antas" saker, lika hårda stereotyper finns i de flesta spel; t ex CoC, eller standardfantasy. Samma sak i skräckfilmer och skräckböcker. Är inte våra egna förutfattade meningar en del utav upplevelsen, som antingen uppfylls eller används emot oss?
- byte av perspektiv i rollspel kan vara jefligt roligt, ibland upptäcker man till och med att ett rollspel kan vara roligare i en annan "setting". Ibland finns det ju till och med extraböcker för andra settings, som t ex "Vampire: the Dark Ages" (och det kommande Vampire: the Victorian Era[?]), som var betydligt bättre än 'orginalen'.
Nåt mer kommer jag inte på just nu...
- [color:red]§</font color=red>[color:blue]eraphim</font color=blue>
