Varför jag inte gillar DnD5

[.113]

Jag har fördomar om dungeon and dragons. Jag har spelat det en enda gång och då tyckte jag det var väldigt tråkigt. Beroende på tvär regelrytteri typ stil med: Du kan inte skära halsen av den medvetslöse fången för du har inte dolk. Meh!
Så här i vuxen ålder och när jag läser trådar om spelet. Har jag svårt att fatta hur man spelar det. Är det som ett vanligt rollspel eller är det mer som Baldurs Gate, man går runt planlöst och slår ihjäl saker. Fast inte stadsbor för vakter har skyhög level, nästan som drakar. Kan det gå två spelmöten eller typ åtta timmars tid utan att något dör?

Bara av nyfikenhet, hade du ett svärd eller iaf något vasst?

Jag kan faktiskt vara beredd på att hålla med om det skulle visat sig att du t.ex. hade en... påk? Eller en quarterstaff. Eller va munk.

Med det sagt så är det säkert några som spelar ungefär som i baldurs gate, men de allra flesta spelar det nog som en kombination av äventyrande (med inslag av strid) och rollspelande, eller rakt ut dungeon crawling. Eller en kombination.

Alltså det går spela som ett turbaserat systematiskt "jag går till den rutan/platsen och hugger på den fienden" och sen bara rensa rum efter rum, det går göra samma sak fast man dessutom rollspelar mycket mer, har samtal mellan sina karaktärer som kan ha otroligt mycket personlighet eller inte osv..

Att man inte slår ihjäl stadsbor handlar väl främst för att de har så dåligt loot. Eller för att man oftast är nån sorts good guy/det finns ingen poäng med att göra det. Nu vet jag inte vad du spelar för rollspel i vanliga fall men låt oss säga att du spelar rollspel med intriger som fokus, går du omkring och intrigerar med alla du träffar på gatan? Liksom, kommer du fram någonstans för det tar 58 timmar att gå genom torget för du måste hela tiden intrigera? Nä, antagligen inte, för det vore ganska löjligt (ursäkta till någon som eventuellt faktiskt gör så).

Rimligen går man inte bara och hackar sönder allt man ser.

När vi spelar dnd så blir det oftast väldigt mycket samspel mellan karaktärerna, blandat med kanske lite mysterier man får lösa, resande till olika platser, strid här och där. Strid är väl ofta ganska "speligt" som jag tror Krank skulle sagt. kanske. (?) men roligt taktiskt och spännande. Det som är spännande är väl att du riskerar att förlora något och samtidigt att du har en utmaning i form av striden då där du ska lösa problemet helst utan att dö, eller att någon annan dör på din sida.

Vad spelar du? Eller det kanske borde vara en egen tråd.

 

[.113]

Äventyren är nice!

Det är nog det som gör att jag gillar dnd, och en del nostalgi eller något. Kanske en del tidsbrist eftersom jag redan kan systemet och det känns motigt att lära sig ett nytt, när jag ändå kan ett och det nya ändå inte kommer vara perfekt det heller.

Jag ville göra en liknelse för att driva min poäng till sin spets men jag kom bara på 2st jättedåliga där den ena handlar om stenar och den andra om trasiga tshirts. Men jag tror ni fattar ändå

Men jag gillar fantasy och dnd är fantasy, och jag gillar äventyr och dnd är äventyr. Sen gillar jag som jag sagt tidigare inte dnd men jag gillar det ändå. Jag jobbar på det.

 

[.113]

Jag tycker spelet går sönder runt level 4, det blir för mycket regler alla spels,feats,klass förmågor, specialregler för monster osv. Fram tills des tycker jag spelet är ok. Dessutom känns strid inte dödligt efter level 4, vilket är jag inte gillar.

Jag vill bara påpeka att vi kör en kampanj till dnd 5e just nu och på lvl 5 mötte vi något som absolut räknas som en deadly encounter och vi gick hela striden omkring och var ungefär ETT dåligt slag ifrån total party wipe (pga kedjereaktionen vi skulle hamnat i). Jag har tidigare tänkt och känt lite som du just med dödligheten men jag lovar när första anfallet gör 35 skada och andra gör 22 på halva gruppen (med save dock så 11 på mig) och bara 2 av 5 fiender anfallit... Då är man inte så säker på att man kommer överleva.

Jag ser det mer eller mindre som ett mirakel att ingen faktiskt dog denna gång, och det var mer eller mindre pga lite tur som gjorde att jag kunde få upp en fighter som skulle dött direkt annars (låg på 2 failade death saves pga av fienden som stod och anföll honom).

Inte säker på hur de andra köpes kampanjerna är uppbyggda men jag lovar att striden kändes väldigt dödlig. Jag hade nog velat vara iaf 3 levlar högre för att kunna känna mig jämbördig. Jag lovar att i snitt har varje grupp som kört denna strid dött åtminstone en karaktär.

 

[crilloan]

Jag gillar inte DnD5 för att det har aspekter av allt jag avskyr i rollspel .

Levlar jag avskyr levelbaserade system .

Med Helig Vrede!

(men det funkar i dataspel)

C

 

[luddwig]

'Back in the days' hade jag krävt två A5 sidor med stats och beskrivningar.

Två sidor A5? Bah! Trams! Fyra sidor ska det vara! Och A4! Annars är det minsann inget att ha!

 

[Staffan]

Mina nuvarande peeves med D&D5 är i huvudsak tre:

1. Stuprörsdesign, som någon tidigare i tråden kallade det för. När du valt ras, klass, och sub-klass så är din väg framåt i princip utstakad. Du får visserligen nya förmågor lite då och då, men det är sällan du har något nytt val kring dessa.
2. Trista förmågor. De flesta stridisar gör ganska massiv skada genom vanliga attacker, och ofta så är förmågorna de får från sin klass rätt passiva.
3. Tråkiga monster. Nästan alla monster i MM är bara en säck med hit points och lite attacker. Och ibland spells, men även dessa kan oftast köras på autopilot genom att lägga den tuffaste spellen du kan varje runda.

Sedan hjälper det ju inte att kampanjen jag spelar för tillfället är mer av en megadungeon än jag hade uppfattat när vi började spela, vilket gör att det hela rätt lätt degenererar till mer och mer handgemäng. Jag har börjat se fram emot när kampanjen blir klar och jag istället kommer att spelleda Extinction Curse till Pathfinder 2. PF2 må vara mer komplext, men som det heter: komplexitet är den valuta du köper (mekaniskt) djup med. Och i det jag hittills spelat så tycker jag att designerna har fått ganska bra utbyte - det är inte lika degenererat som PF1 var, och systemet med tre handlingar varje runda och diminishing returns på attacker gör att du får ett taktiskt djup som jag inte kan minnas att jag sett i någon tidigare D&D-variant. Dessutom har monstren oftast någon eller några intressanta förmågor förutom att banka.

 

[DanielSchenström]

Jag har fördomar om dungeon and dragons. Jag har spelat det en enda gång och då tyckte jag det var väldigt tråkigt. Beroende på tvär regelrytteri typ stil med: Du kan inte skära halsen av den medvetslöse fången för du har inte dolk. Meh!
Så här i vuxen ålder och när jag läser trådar om spelet. Har jag svårt att fatta hur man spelar det. Är det som ett vanligt rollspel eller är det mer som Baldurs Gate, man går runt planlöst och slår ihjäl saker. Fast inte stadsbor för vakter har skyhög level, nästan som drakar. Kan det gå två spelmöten eller typ åtta timmars tid utan att något dör?

Jag vet inte hur gammal du är annat än vuxen eller vilken utgåva det var eller vilken spelerfarenhet du har överhuvudtaget. Jag kan bara svara för mig och de jag spelat med som jag pratat om saker med men medspelarna, inkluderande spelledaren är 80% av upplevelsen av ett spel. Regler är kanske 5%. Så tvärt regelrytteri i allmänhet brukar inte båda för så gott spel om inte reglerna är väldigt flexibla, tajta eller regelryttaren verkligen kan reglerna och inte missförstått något. Inflexibilitet bidrar också till sämre upplevelser. Jag har spelat och spellett tråkiga spelmöten i en bunt olika spel och det har aldrig varit spelets fel.

D&D är som 95% av resten av rollspelen i hur det spelas. Man gör det som spelarna vill i kombination med vad spelledaren planerat. Det finns ingen färdig spelstil annat än möjligtvis de allra äldsta utgåvorna före 77 där någonstans. Så om du spelat något annat traditionellt rollspel så har du samma möjligheter här som där utifrån spelet.
(I det jag spelat av Baldur's Gate går man inte planlöst omkring och slår ihjäl saker. Det låter lite mer som första Diablo.)
Det kan gå år och hela kampanjer utan att någon dör, men som i de flesta andra rollspel så beror det på spelarna och spelledaren.
Om man tittar på vissa av utgåvorna så är grundtanken att spelarna gestaltar äventyrare som äventyrar. Genomsöker urgamla valv i jakt på information som ska hjälpa dem stoppa en mäktig magiker som hotar att göra x, resa som sändebud till ett exotiskt land för att säkra diplomatiska relationer, resa till andra plan där förkroppsligad ondska som börjat sippra in i ens värld har sin hemvist. Äventyrandet bjuder på strider, på andra fysiska utmaningar som jobbiga väder, vildmarksstrapatser, undvikande av saker för farliga att upptäckas av och andra smyggöromål, hittandet av fantastiska magiska föremål, testande av sociala färdigheter som bluffande och intriger osv.

 

[DanielSchenström]

Två sidor A5? Bah! Trams! Fyra sidor ska det vara! Och A4! Annars är det minsann inget att ha!

Om inte monstren fått en egen bok som Lords of Madness, Top Ballista eller en utförlig 20-sidig Dungeon Ecology-artikel i Dragon så räcker det inte med 4 sidor. Jag måste veta varje individs personliga motivering för att ens tänka mig att fundera kring användandet av dem.

 

[Arfert]

Jag gillar bara AD&D 1.ed.

 

[Bolongo]

Mina nuvarande peeves med D&D5 är i huvudsak tre:

1. Stuprörsdesign, som någon tidigare i tråden kallade det för. När du valt ras, klass, och sub-klass så är din väg framåt i princip utstakad. Du får visserligen nya förmågor lite då och då, men det är sällan du har något nytt val kring dessa.
2. Trista förmågor. De flesta stridisar gör ganska massiv skada genom vanliga attacker, och ofta så är förmågorna de får från sin klass rätt passiva.
3. Tråkiga monster. Nästan alla monster i MM är bara en säck med hit points och lite attacker. Och ibland spells, men även dessa kan oftast köras på autopilot genom att lägga den tuffaste spellen du kan varje runda.

Allt detta löses i 13th Age, som är min föredragna d20-variant nu.

Har testat PF2, och det har en del bra idéer men är fortfarande för pilligt. I synnerhet vad gäller magic items.

 

[God45]

Jag gillar hur mycket nya spelare som lockas in.

 

[Skarpskytten]

Jag gillar hur mycket nya spelare som lockas in.

Ja, det är ju helt fantastiskt. Och en utmaning, för nu faller det ju ett tungt ansvar på oss gamlingar att visa för alla dessa nya spelare att rollspel är mer än DnD5. Jag kan ju se en risk att DnD5/Wizards blir helt dominerande, så dominerande att andra saker har svårt att få plats. Jag tycker att DnD5s framgångar är ett tveeggat vapen för hobbyn som helhet.

 

[Bolongo]

Och en utmaning, för nu faller det ju ett tungt ansvar på oss gamlingar att visa för alla dessa nya spelare att rollspel är mer än DnD5.

Anekdotiskt - jag har under de senaste 2 åren introducerat ett halvdussin personer till rollspel genom 5e. Bara en av dem var ovillig att gå vidare till att testa andra spel.

 

[afUttermark]

Jag trodde tråden var en gnälltråd men inser nu i efterhand att det inte var det. DnD5 är alltså som väldigt lättlyssnad musik som många gillar och jag som punkare måste då ställa mig utanför och hytta med min lilla näve. Jag gillar svenska rollspel.

 

[God45]

Ja, det är ju helt fantastiskt. Och en utmaning, för nu faller det ju ett tungt ansvar på oss gamlingar att visa för alla dessa nya spelare att rollspel är mer än DnD5. Jag kan ju se en risk att DnD5/Wizards blir helt dominerande, så dominerande att andra saker har svårt att få plats. Jag tycker att DnD5s framgångar är ett tveeggat vapen för hobbyn som helhet.

Jag tror tricket är att börja spel D&D 5ed med dem. Sedan när de gillar och litar på dig så BAAM! Andra rollspel.

 

[Skarpskytten]

Jag tror tricket är att börja spel D&D 5ed med dem. Sedan när de gillar och litar på dig så BAAM! Andra rollspel.

Jo, och det är min plan nu, Den ser ut så här, 1) spela klart SKT, 2) starta delvis ny grupp kör random grej med DnD5, 3) ta de bästa spelarna och lura dem att köra OSR.

 

[Staffan]

Allt detta löses i 13th Age, som är min föredragna d20-variant nu.

Har testat PF2, och det har en del bra idéer men är fortfarande för pilligt. I synnerhet vad gäller magic items.

13th age har ju fortfarande stuprörsdesign på de flesta klasserna. Valen du har gjort på level 1 fortsätter att definiera dig resten av spelet. Hur spännande förmågorna är varierar lite från klass till klass, vilket jag har förstått det är ett medvetet grepp - vill du spela något enkelt, kör en paladin eller ranger, men om du vill slåss men ha lite mer tuggmotstånd så finns roguen där.

Monstren däremot, följer ju 4e:s design, och är riktigt roliga. Synd bara att det finns så lite supportmaterial till spelet.

 

[dancodan]

Jag hade byggt om allt jag ogillar ifall jag ville fortsätta spela rollspelet.
När jag skapat äventyr hade jag definitivt skrivit om statsen så att de tog mindre plats.
Ifall jag ogillade ett rollspel så till den grad att jag hatade det så hade jag absolut inte spelat det.

 

[DanielSchenström]

Just statblocksgrejen. Jag kör med alla böcker jag behöver på hand, skriva av något vad det än är känns onödigt om det inte är nåt som skrivs för publicering kanske.

 

[dancodan]

Jag skriver alltid om allt för att skräddarsy för spelarna. Black Madonna till Kult blev nog 150 A4.

Viktiga scener skrivs i punktform, övergripande. Detta används som minnesanteckningar.
Alla strider får egen A4 med de viktigaste statsen samt checkrutor för skador mm.
Även här finns punktlista för speciella händelser eller manövrar under strid.

Har aldrig äventyrsböckerna under sessionerna. Skulle bli väldigt långsamt att bläddra fram info i dem. Skulle aldrig hinna läsa och samtidigt agera.