Varför kampanj?

[krank]

Men att hålla ungefär ljudbokstakt är nog att sträva efter.

Det skulle jag nog definitivt uppleva som ett fullständigt rasande tempo… =)

 

[Sömniga Isaac]

Om nån sitter och gråter över något som händer karaktären i en one-shot är det skådespel. När någon sitter och gråter över något som händer karaktären på möte hundra i jättekampanjen så är det på riktigt.

Oj, vet verkligen inte om jag håller med. Mött fler karaktärer i korta kampanjer jag brytt mig om än i längre kampanjer. Så tror det beror på. Det går att bygga en djup relation och känsla för en karaktär även i en one-shot. Jag tror det hela beror på vilka utmaningar och val personen ställs in för. Längre kampanjer behöver inte betyda att jag bryr mig om en rollperson mer, för mig handlar det om hur mycket jag kan relatera till och se det som rollpersonen genomgår.

Jag är nog på sidan att jag förr lurade mig själv att gilla längre kampanjer. Nu för tiden tycker jag verkligen inte att långa kampanjer ger något. För mig slutar det nog mer med att jag undrar när jag kan göra mig av med rollpersonen istället för att känna något för rollpersonen och berättelsen. Fördelen med kampanjer är väl för den som gillar världsbygge och påverkan på världen omkring dem. För mig är det dock inget jag eftersträvar, jag vill hellre se en kort berättelse som kommer till ett avslut än en lång kampanj som rinner ut i sanden.

Edit: Jag är även en person föredrar korta berättelser framför romaner, korta serier framföra långa serier och om jag måste se på en film låt den vara så kort som möjligt.

 

[.Per.]

Så för att summera: alla som håller på med one-shots är emotionellt otillgängliga.

 

[Minimoni]

Vill vara lägga in en förmodligen onödig disclaimer här, jag tycker inte att det är något ”finare” att spela kampanjer än korta äventyr. Det är uppenbart att jag och Genesis tycker olika vad som är roligast gällande just kampanj vs icke kampanj, gott så och jag har absolut inga invändningar mot andras kul. Egentligen precis tvärtom, skulle gärna pröva att spela ett äventyr som kanske bara tar ett spelmöte och skulle med stor sannolikhet ha kul med det. Min egentliga poäng är att för mig och min spelgrupp så är längre kampanjer definitivt det som fungerar bäst för oss när det gäller mest och ”bäst” underhållning och jag har full förståelse för att det för andra mycket väl kan vara motsatsen som gäller.

Jag ser även att tex Krank tycks gilla kampanjer som verkar ha ett annat fokus än de som kanske jag mest brukar leda, detta gör mig nyfiken på att pröva mer problemlösande kampanjer där just tex ett mordmysterium i bästa Sherlock Holmes stil(fast i modern tid) ligger i fokus och där i ännu större grad spelarna är av större betydelse än rp. Så tråden lär koka ned till det vanliga, vi föredrar alla olika kul i rollspel utan att för den delen avsky eller ens ogilla den andres kul utan det är helt enkelt bara olika preferenser. Men jag tycker att tråden är intressant då många har beskrivit varför och just vilken sorts kampanj de gillar eller varför Genesis inte föredrar kampanjer utan betydligt kortare event. Men jag vet inte om jag själv egentligen kan förklara så mycket mer än vad jag gjort varför jag gillar just kampanjer.

 

[Mogger]

För mig handlar det ffa om setting. Jag är inte speciellt intresserad av att utforska världar som inte "finns". Om jag upplever att världen är en kuliss så finns det inget för min RP att ta spjärn emot. Och till saken hör att en intressant och dynamisk setting kräver djup, och djup kräver att man sätter sig in i den. Vilket inte låter sig göras på en kväll. Och det skulle vara slöseri med tid att läsa en massa intressanta settingtexter, skapa en RP som är djupt rotad i denna, om vi sedan spelar en gång och inte ens hinner skrapa på ytan.

 

[Mogger]

Ni som gillar kampanjer (alla utom jag, alltså), gillar ni också väldigt långa tv-serier? Eftersom vad som verkar vara en normallång kampanj är längre än Game of Thrones, tycker ni (om ni sett den) att den var lite för kort? Att tv-serier behöver vara en 7-8 säsonger för att komma igång? Jag tenderar att tröttna någonstans runt säsong 3 i en tv-serie.

Eller så kan det nog ha att göra med hur mycket andra grejer man vill ha med i sitt spel förutom ståry. Jag gillar ju när tempot ligger ungefär som i en långsam film eller tv-serie. Men jag vill ju ha ståry hela tiden. Det behöver inte vara snabbt, men jag tänker att många andra har med saker som att diskutera en halvtimme om hur man ska anfalla borgen, och sedan spendera två timmar med att bryta sig in i den, medan jag kanske hade spenderat en kvart på det, om det finns intressanta saker att utforska. Eller om man gillar stridssystem så kan man spendera tjugo minuter på en strid som jag gärna kör klart på tre minuter istället. Vill man spendera tid på dessa saker så är det ju inte så konstigt att det tar längre tid att spela igenom samma mängd ståry, vilket gör att man också behöver mer speltid. Så vad jag spelar igenom på en kväll kanske tar tre eller fyra sessioner för en grupp som fokuserar mer på rollpersonsperspektivet.

Vi spelar ståry hela tiden. Hade vi suttit och diskuterat i en timme hade jag slutat spela rollspel för länge sedan. Däremot uppskattar jag ett långsamt tempo, vändningar och nya möjligheter. Jag tröttnar tvärtom om vi kan nå målet i en handvändning. Om jag efter redan 30 minuters spel har fått mitt livs kärlek, lyckats förnedra min chef och köpt den där bilen som jag alltid drömt, vad ska jag göra härnäst? Jag vill ha avlägsna mål som kräver tid. Jag vill halvvägs in upptäcka att min chef kanske inte var så jäkla dum ändå, och att förnedra folk säger mer om mig än om de jag kallar fiender. Och bilen? Jag la pengarna på en resa till NY istället, där jag dock fastnade i tullen efter ett oväntat maktövertagande av högerfalang och med min historia som politisk vänsteraktivist så blev det en kamp för rättvisa istället o.s.v. o.s.v.

En dålig TV-serie skulle jag aldrig kolla på, oavsett om den är 1 säsong eller 8. Men jag ser hellre en bra serie som är bra i 8 säsonger än en som är bra i 1 säsong.

 

[Genesis]

Om jag efter redan 30 minuters spel har fått mitt livs kärlek, lyckats förnedra min chef och köpt den där bilen som jag alltid drömt, vad ska jag göra härnäst? Jag vill ha avlägsna mål som kräver tid. Jag vill halvvägs in upptäcka att min chef kanske inte var så jäkla dum ändå, och att förnedra folk säger mer om mig än om de jag kallar fiender. Och bilen? Jag la pengarna på en resa till NY istället, där jag dock fastnade i tullen efter ett oväntat maktövertagande av högerfalang och med min historia som politisk vänsteraktivist så blev det en kamp för rättvisa istället o.s.v. o.s.v.

Det där är ju två helt olika berättelser, och har nog inte så mycket med tempo att göra. Din andra berättelse kan man ju köra igenom på en kväll, alternativt två-tre spelpass om man har en hel del annat som pågår samtidigt. Eller så kan man ha det i flera olika berättelser, med olika huvudpersoner.

 

[Genesis]

För mig handlar det ffa om setting. Jag är inte speciellt intresserad av att utforska världar som inte "finns". Om jag upplever att världen är en kuliss så finns det inget för min RP att ta spjärn emot.

Det här är däremot helt klart en estetisk skillnad. Jag är inte speciellt intresserad av att utforska världar överhuvudtaget. Jag vill att världen ska vara flexibel och kunna anpassa sig till berättelsen vi spelar.

Men, som sagt, jag vet inte om jag egentligen ogillar att spela kampanj. Jag har ju aldrig provat det, och har aldrig haft chansen att prova. Det blir en väldigt teoretisk diskussion för mig, som att diskutera vad jag tycker om OSR eller lajv. Det är liksom inte en del av den hobby jag utövar.

 

[Lemur]

Nu diskuterar vi äppel och päron tycker jag. Jag gillar både kampanjer och one shots, dom är bra på olika sätt.

 

[entomophobiac]

Jag är inte speciellt intresserad av att utforska världar som inte "finns". Om jag upplever att världen är en kuliss så finns det inget för min RP att ta spjärn emot.

Lex mysterium, helt enkelt!

Grymt sugen på att spela Degenesis mastodontkampanj bara för att ha testat mer settingfokuserat kampanjspelande. Annars är setting framförallt ett ramverk för mig. Det blir aldrig mer eller mindre “äkta” än vi gör det runt bordet. Men setting kan informera vad som går eller inte går att göra. Vad som finns eller inte finns.

Intressant att setting kan vara i fokus! Som jag gillar att spela tar vi nog mer spjärn mot varandra än mot setting.

 

[Stareater]

Jag kastar in mina 17 öre i denna diskussion också utan att tänkt igenom mina åsikter särskilt mycket. Tycker detta är en väldigt intressant tråd, men har inte tiden att läsa alla inlägg som andra skrivit nu när jag sitter på jobbet, så jag ber om ursäkt om jag upprepar mycket som andra sagt.

Min högst subjektiva åsikt är att one-shots/korta kampanjer är bättre än längre kampanjer av några olika anledningar. När man väl får till en bra lång kampanj är det riktigt bra, men 9 av 10 kampanjer når inte upp till den ribban.

Kampanjer dör oftast ut
De flesta kampanjer blir aldrig färdigspelade utan de dör ofta ut pga att intresset slocknar. Vanligt är att spelledaren tappar inspirationen eller att livet kommer emellan för någon i gruppen, gruppdynamiken ändras och det blir inte lika kul. I one-shots eller väldigt korta kampanjer finns, tydliga drivkrafter och platser för karaktärerna i historien och ett slut som det är rimligt att uppnå.

Det läggs inte ned samma energi på en bakgrundshistoria
När vi har spelat one-shots så har det oftast varit så att spelledaren har gjort karaktärerna till scenariot. Det finns en djup backstory som har kopplats till berättelsen som ska spelas och det känns som att det blir ett djup och en tanken i karaktären när man får den i handen. I kampanjer så fastnar de flesta spelgrupper jag varit med i på karaktärsbladen. Många säger att de vill upptäcka karaktärens bakgrund medan de spelar, vilket jag tycker är helt ok, men ofta fastnar spelarna i metaspelandet med karaktärsutvecklingen: Vi ska slåss mot odöda nästa spelmöte, vilken färdighet borde jag då skaffa? Vilken förmåga blir bäst för gruppen om jag skaffar? Det finns redan någon i gruppen som är bra på läkekonst, då kan inte jag ta det, vad ska bli min karaktärs grej istället? För att vara ärlig så skulle jag någon gång vilja spela en kampanj i ett traditionellt rollspel där spelledaren skötte allt det administrativa på karaktärsbladet baserat på spelarnas agerande i spelet. Kanske inte ens visa det för spelarna utan bara beskriva vad de är bra på och inte.

Långa kampanjer är mer förutsägbara
Självklart finns det undantag, men kampanjer är precis som de flesta tv-serier och följer oftast en mall. Antingen är det "monster of the week" och alla spelmöten slutar precis som de började eller så har gruppen en bra "första säsong" där man bygger upp gruppdynamiken och när det är över så börjar kampanjen att gå på sparlåga. I båda fallen är alla är rädda för att rubba gruppdynamiken när den väl byggts upp. Spelledaren försöker till och med hjälpa till genom att göra lagom svåra utmaningar så att inte någon spelare riskerar att dö och det känns inte lika spännande och intressant. Det blir lite förutsägbart och det känns lite som att alla kampanjer hamnar i samma vardagslunk. Det är lite som ett långvarigt förhållande, om det inte finns en djup kärlek mellan alla inblandade så efter smekmånadsfasen så blir det en tradig vardagslunk där man håller ihop för "de andras skull". Ett one-shot är kort och dessa oskrivna regler kan åka ut genom fönstret. Det är kort, passionerat, spännande. Karaktärer kan dö, ha motstridande agendor och ofta finns en oväntad twist som gör att det känns som en passionerad kärleksaffär.

 

[Mogger]

Det där är ju två helt olika berättelser, och har nog inte så mycket med tempo att göra. Din andra berättelse kan man ju köra igenom på en kväll, alternativt två-tre spelpass om man har en hel del annat som pågår samtidigt. Eller så kan man ha det i flera olika berättelser, med olika huvudpersoner.

Ja, en kampanj är ju inte som jag ser det en enda lååååång berättelse utan flera parallella, växlande och ibland oavslutade berättelser.

 

[entomophobiac]

När vi har spelat one-shots så har det oftast varit så att spelledaren har gjort karaktärerna till scenariot. Det finns en djup backstory som har kopplats till berättelsen som ska spelas och det känns som att det blir ett djup och en tanken i karaktären när man får den i handen. I kampanjer så fastnar de flesta spelgrupper jag varit med i på karaktärsbladen.

Håller helt med om detta! När vi spelade mycket one-shots i höstas blev det rentav en tidsoptimeringsfråga. Gruppen bad mig skriva rollpersoner för att vi inte skulle behöva ödsla tid på att skapa dem innan vi kom igång. Ofta gjorde det att gruppen blev bättre komponerad (tyckte vi i diskussioner efteråt) eftersom det fanns en grupptanke och inte bara X antal individer som förväntades samarbeta.

Det här kan jag dock tycka är mer ett fel i spelen vi spelat än kampanjer vs one-shots. Hade fler rollspel haft bra verktyg för att skapa intressanta grupper och spelbar gruppdynamik så hade det ju absolut gått att komma igång fortare. Men många rollspel har ju egentligen bara karaktärsskapande och lämnar över gruppdynamiken till spelgruppen.

Apocalypse World sticker ju ut här, med sitt Hx, men samtidigt är det också en mekanik som gör att rollpersonsskapandet tar lång tid. Paranoia sticker också ut, för att du börjar med att sabba saker för andra spelare och sätter lite stämningen därav. Song of Ice and Fire-rollspelet är ju också värt att nämna, med sitt fokus på att skapa adelshus och sammanhang som utgår från det. Fler rollspel borde tänka grupp!

 

[afUttermark]

Jag gillar kampanj spel, tycker dock att när man spelat tjugo ggr att man kan bli lite blasé och vilja ta en paus eller bryta upp. Men det gör ju inget. Man kan lägga det på is och ta upp det igen. Eller låta berättelsen dö. Jag och Måns spelade en lång, lång (hittepå)kampanj, med instick av äventyr som tex rösten från forntiden och kuskade runt i ereb altor(91-93). Måns var en demonbesatt hynsolgier och jag spelade en zorkakisk baron som blivit av med sitt baron, för att kunna samla på sig pengar för att hyra in ett legoknekt kompani var vi tvungna att kuska runt och samla skatter. När vi väl lyckades med allt dog kampanjen och det upplevde jag som tråkigt. Det var nog det sämsta slutet, att bli klar.
Jag tycker att tjusningen är att man inte blir klar utan tröttnar...
Spelar man inte kampanj blir man ju klar på en kväll, då hade man lika gärna kunnat spela backgammon.

 

[Übereil]

Det läggs inte ned samma energi på en bakgrundshistoria
När vi har spelat one-shots så har det oftast varit så att spelledaren har gjort karaktärerna till scenariot. Det finns en djup backstory som har kopplats till berättelsen som ska spelas och det känns som att det blir ett djup och en tanken i karaktären när man får den i handen. I kampanjer så fastnar de flesta spelgrupper jag varit med i på karaktärsbladen. Många säger att de vill upptäcka karaktärens bakgrund medan de spelar, vilket jag tycker är helt ok, men ofta fastnar spelarna i metaspelandet med karaktärsutvecklingen: Vi ska slåss mot odöda nästa spelmöte, vilken färdighet borde jag då skaffa? Vilken förmåga blir bäst för gruppen om jag skaffar? Det finns redan någon i gruppen som är bra på läkekonst, då kan inte jag ta det, vad ska bli min karaktärs grej istället? För att vara ärlig så skulle jag någon gång vilja spela en kampanj i ett traditionellt rollspel där spelledaren skötte allt det administrativa på karaktärsbladet baserat på spelarnas agerande i spelet. Kanske inte ens visa det för spelarna utan bara beskriva vad de är bra på och inte.

Det där beror helt på vad man har för spelare (och spelledare), har jag märkt. Att man "upptäcker sin karaktärs bakgrund i spel" var ingenting jag stötte på i min Örebro-grupp - det var underförstått att man skulle skriva långa detaljerade bakgrunder vad man än spelade för hur skulle SL annars veta vad de skulle trycka på i spel? Min Stockholmsgrupp var inte alls lika karaktärsdriven utan där var det snarare världen (i bred bemärkelse - kungen var en del av världen, t ex) som drev historien och vilka RPs var var inte jätteviktigt för vad som hände. Där blev det också väldigt mycket att folk gjorde lösa koncept och sen "räknade ut" i spel vad de hade för bakgrund. Mina långa bakgrundshistorier som jag skrev i början blev mer eller mindre ignorerade.

Übereil

 

[Lemur]

Det läggs inte ned samma energi på en bakgrundshistoria
När vi har spelat one-shots så har det oftast varit så att spelledaren har gjort karaktärerna till scenariot. Det finns en djup backstory som har kopplats till berättelsen som ska spelas och det känns som att det blir ett djup och en tanken i karaktären när man får den i handen

Min upplevelse är den motsatta, att spelare anstränger sig lite extra inför kampanjer eftersom de vet att de kommer behöva dras med sin karaktär en längre tid. Och när din karaktär dör är du så insatt i världen och konflikterna att du kan göra en ny som är supergenomtänkt.
Men visst, pregens är såklart inbakade scenariot på ett sätt som spelar-gjorda karaktärer aldrig kan vara.

 

[Franz]

När vi spelade kampanjer förr i tiden tyckte jag att det roligaste var känslan av att gå från zero to hero. Man började som en vanlig kringstrykande tjuv och blev tillslut en hjälte. Jag tror att fantasylitteraturen från den tiden påverkade mig väldigt mycket att det "skulle" vara på det sättet. Sagan om Belgarion, Wheel of Time och Harry Potter handlar ju om en vanlig person som tillslut blir väldigt mäktig, gärna under en serie om flera böcker. På den tidenn handlade det för mig mycket om att gå från låga till höga stats, att bli en såpass "bra" rollperson som möjligt. Jag är inte så superintresserad av regler längre i rollspel, krångliga regler är snarare i vägen för mig, så jag skulle nog inte ha lika kul att spela så nuförtiden, även om det lockar av nostalgiska skäl. (Menar inte att det är fel eller barnsligt med mycket regler och jakt på höga stats, det är bara inte min grej just nu)

Jag kan däremot tänka mig att det skulle vara kul att spela en längre kampanj för att se hur karaktären utvecklas som människa, vilket många beskriver. Tråkigt nog har min spelgrupp bara tid för spel ca. en gång om året, vilket gör att vi mest bara kör one shots nuförtiden. Jag funderar ibland på att försöka joina en till spelgrupp som kör lite mer regelbundet, men det har alltid skitit sig då jag är en gammal stofil med ett visst sätt att spela på och jag har svårt att anpassa mig till hur andra spelgrupper spelar, så långa kampanjer är nog något som jag aldrig kommer att få uppleva igen tyvärr...

 

[Skarpskytten]

Jag tror att för mig var det länge bara ett självklart och oreflekterat försanthållande att man i första hand spelade rollspel i långa kampanjer (utom på konvent, men konventsspel var något annat så att säga). Idag känner jag mer att givet att jag och de jag spelar med gillar traddiga spel med mycket regler och mycket fluff, samtidigt som jag har familj, hus och karriär, så är en lång kampanj ett bra sätt för mig att få betalt för tiden det tar att plugga regler, läsa fluff och skriva content. Jo, det är ett rätt opoetiskt svar, jag inser det.

 

[Troberg]

Ibland vill man liksom gå på djupet och göra något episkt.

 

[EvilSpook]

De första fem åren eller så spelade jag bara enstaka äventyr/one shots. När jag sen hittade en stabil grupp och vi började spela kampanjer så var det helt överlägset. I flera andra trådar pratas det om planteringar och att motivation, mysterier, relationer och konsekvenser blir så mycket bättre om den uppstår i fiktionen, under spel (snarare än som bakgrund eller mekanik). Och jag anser också att det är så. Kampanjen ger helt enkelt en bättre möjlighet till det.

En aspekt som folk varit inne och pratat runt är dock det gejmistiska karaktärsutvecklingen. Jag tycker att en stor del av styrkan med kampanjen och rollspel är att låta sin rollperson och gruppen utvecklas över tid -alltså bl.a. ingenjörsspelandet. Det är inte alla spel som låter spelarna göra det för att de inte skalar tillräckligt bra mellan grisodling och episkt, men den typen av rollspersonsresa är otroligt beroendeframkallande om man får till det.

Det handlar inte bara om ”makt” men det är en stor del av det. Att i början av karriären vara svag och utsatt och sedan bli alltmer etablerad och tydligt kunna påverka världen. I en riktigt episk kampanj kanske man till och med även bli en riktig maktfaktor, boss, kung eller halvgud. Det är sjukt givande att resa runt hela Midgård, gå upp mot Saurons arméer, kasta ringen i domedagsberget för att sedan kunna återvända hem till Fylke.

Visst kan det vara kul att spela en mäktig person direkt eller relativt snart också, men det är nåt helt annat om man nått positionen över lång tid, med hårt arbete, list, blod, tårar och kantat av misslyckanden och döda vänner.

Kopplat med en bra sandbox/fisktank där man själv kan välja takt, ambition, svårighetsgrad och metod, så kan det bli otroligt spännande och givande.

Sen finns det såklart fördelar med kortare spel, konventsäventyr och one shots också. Något jag lärt mig först nu på äldre dar, men jag känner att jag måste använda ganska drastiska metoder för att det ska bli bra och att man riktigt ska komma in i rollen innan det är slut. Oavsett blir aldrig lika bra för mig som en klassisk välsmord kampanj.

Har tyvärr inte spelat den typen av kampanj på kanske 15 år, då förutsättningarna saknas, men jag saknar det mycket.

//EvilSpook