Klasser världen över, förenen eder!
... eller nån annan kitschig rubrik.
Jag är inte på så bra kant med klasserna för tilfället. Jag tycker att de fungerar i d&d men kanske inte riktigt som jag vill att de ska fungera.
Det främsta jag har emot dem är i hur olika och ibland hur lika de är och hur de kan förleda en person som inte har komplett koll på spelet.
Nu kanske ni kan få känslan av att jag är en riktig powermunchkinkoboldgamer, och det får ni väl tro om ni vill, men då tror jag ni missförstår mig lite. Situationen ser ut såhär:
Jag vill göra en rollperson, en nekromantiker. Det självklara valet blir givetvis en Nekromantiker. Spec Wiz (Necromancy). Eller?
Och när jag vet vilken typ av rollperson jag vill göra vill jag ju givetvis välja de förmågor, formler och prestige klasser som gör min rollperson till den bästa nekromantikern i världen. Trots allt är detta rollpersonens mål (vid sidan av att leva för evigt och helt döda sin sexualitet. en väldigt förtryckt liten herre...) och borde ju vara mitt mål med karaktären.
Nåja. efter en längre tids spelande blir man ganska besviken när man öppnar Tome and Blood och slår upp sidan 69 och läser kriterierna för prestige klassen True Necromancer.
Tydligen ska man vara Präst om man ska vara nekromantiker. Ha. där fick vi dig din lilla ligist!
Okej, ingen stor grej kanske, men man kände sig ju lite snopen eftersom det var just en True Necromancer jag ville göra...
Sen har vi själva koncepten. Någon här beskrev dem som klichéer och det är ju sant. Någon annan beskrev dem som guider, vilket också är sant. Men kolla hur olika de egentligen fungerar som sådana. Hur många olika typer av yrken kan man inte göra av en fighter? eller en rouge? MASSOR.
en fighter kan bli en stolt riddare som rider främst i kungens arméer. han kan vara en gladiator som tvingas slåss mot monster för andras nöjes skull. Han kan vara god eller ond eller bara tokig.
Rougen har en liknande situation.
Jämför dem sedan med Paladinen. Kanske är det bara jag som har dålig fantasi eller hyser ett stort agg emot paladiner, men jag tror min fantasi är ganska ok och att det här snarare är en av anledningarna till min avversion mot paladinerna.
Ärligt talat. Är inte riddaren med den skinande rustningen det enda man kan göra av en paladin?
Bara den här löjliga grejjen att en paladin inte kan vara ond...
Det här är väl det tydligaste exemplet på sådant jag tycker borde förändrats lite i 3e. Om man inte kan bli en lönnmördare förräns du nått X antal levels så borde Paladinen kunna fungera likadant fast för en cleric som vill slåss mer eller en fighter som går i kyrkans tjänst.
Jag ska inte börja prata om deras olika förmågor och så, det hör inte hemma i den här diskussionen...
Jag gillar klasser för att de kan ge en regelmässig skillnad på olika yrken i spelet. Väljer du att spela magiker så hamnar dina kunskaper på magi. Väljer du krigare så kommer du kunna slåss.
Jag ogillar klasser när de begränsar för mycket och du inte kan variera din rollperson nånting, du blir bara en till krigare bland många andra...
Jag gillar öppna system där du får X antal färdighetspoäng och kan köpa vad du vill för dem för att de är så öppna och låter dig skapa vilken rollperson du vill.
Jag ogillar de öppna systemen för att man riskerar att få många rollpersoner som är så lika, bara några få saker skiljer dem åt. (Jag har en kille här som kanslåss med svärd... oh. javisst ja, han är köpman och en jävle på att köpslå också. vs. Jag har en kille här som kan slåss med svärd... oh. javisst ja, han är tjuv och en jävel på att dyrka lås också...)
chrull