Mogger
Hipsteranka
Ja, precis. Det är avsiktlig "felanvändning" av spelet. Som att spela fotboll utan boll.
Varför misslyckas?
- Thread starter Quadrante
- Start date
Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Borde, jag har mer ofta än sällan varit med om situationen även om det inte är ett rum utan dörr känts som en situation där vi som spelare befinner oss i ett vakuum och oavsett handling så händer inget som rör oss framåt. Så nej, det är inte helt självklart att det byggs upp utmaningar i rollspel som ger upphov till situationer som går att lösa eller ta spelet framåt.
Mogger
Hipsteranka
Precis. Och då är det dysfunktionellt. Rollspel har inte som syfte att sätta upp omöjliga hinder som omöjliggör spelande.
Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Ja, och detta är kanske ämne för en helt annan tråd, men varför uppstår dessa situationer? Vad är det som gjort att denna föreställning ibland växt fram och att det sker i rollspel? För det händer och återupprepas i olika situationer. Jag tror själv aldrig jag läst ett rollspel som uppmuntrar till det spelandet liksom, de flesta rollspel är ju ganska tydliga här med att SL beskriver situation - Spelare ger input - SL beskriver hur situationen förändras utifrån given input - Spelaren reagerar/agerar på den nya situationen med den nya informationen.
Quadrante
Grisbonde
Fortsätt för all del, känns som första frågeställningen fått nog många svar.
Mogger
Hipsteranka
Det finns nog flera orsaker, men en av dem var vi inne på ovan, när regelverk, föredragen spelstil och äventyren inte är kompatibla och inga verktyg finns (eller behärskas) för att jämka dem. Det kan även bero på vanliga sociala hierarkier där någon vill utöva makt över andra. Men jag tror att missförstånd och vanmakt är vanligast.
Verkligen? Som ung tonåring som läste mina första rollspel var det dessa slutsatser som jag intuitivt drog. Det är först när jag började läsa rollspelstips på nätet som jag började tänka annorlunda. (Framförallt Mutant 89, Eon 2 och D&D 3e för mig.) Anekdotiskt verkar även andra jag träffat falla i liknande fälla.
Min tes: Rollspelen (och rollformulären, till större del, tror jag), uppmuntrar till att du tittar på vilka färdigheter du har och försöker få in dem i situationen. Och för spelledaren att be om en rull så fort du gör något som faller under en färdighetsrubrik. Misslyckas du då med rullen tänker spelledaren att det du försökte med helt enkelt inte lyckas. Lite som att träffa en måltavla, en miss är en miss, fast överfört även till andra situationer. Senare kommer insikten att du bara bör rulla när det är intressant med ett misslyckande, fail-forward och andra metoder, beroende på vilka som passar just dig. Jag är glad att många rollspel de senaste 10-15 åren börjat ha med såna tips i böckerna!
Gerkub
Gelékub
- Joined
- 8 Mar 2021
- Messages
- 1,519
Förväntningar, som har nämnts innan, och konventioner gissar jag på. Om ett misslyckande gör att ett äventyr tar slut efter fem minuter så tänker jag att det är spelarnas förväntningar som avgör om det var kul eller inte (fullt rimlig förväntning att få spela äventyret ordentligt). Att bli snuvad på konfekten är väl ”realistiskt”, om det är det man eftersträvar? Jag vet inte om det är en klockren liknelse, men tänker lite på roguelikes, datorspel med ”permadeath” där det inte går att börja från checkpoints eller saves om du dör.
Edit: @Mogger sa det bättre med missförstånd osv.
Last edited:
Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Jag borde verkligen varit tydligare. Jag hade modernare rollspel i åtanke, så jag lyckades helt och hållet dra ett blanket statement vilket var väldigt klantigt av mig. Du har helt rätt i din analys.
Whaaaaat. Riktigt oldschool-wrnu med den referensen. Trodde att det hade begravts för gott.
Oskrivna Blad är mitt mest spelade rollspel, efter Eon! En av mina favoriter. Konsekvent bra.Whaaaaat. Riktigt oldschool-wrnu med den referensen. Trodde att det hade begravts för gott.
För mig kan det vara flera grejer. Några exempel:
Jag spelade som sagt Coffee together i helgen och spelade en prästson i 40-talets Sverige. Jag försökte att alltid tilltala folk i tredje person ("Vill han inte ha en kopp kaffe?") eller använda titel ("Herr arkitekten är mycket vänlig."), men kom på mig själv ibland med att bryta mot detta och nia folk istället. Litet misslyckande, men ett misslyckande.
Daughters of Verona är antagligen det svåraste spel jag har spelat, och jag har aldrig känt att någon grupp jag spelat med har riktigt lyckats. Ibland har det gått bättre och ibland sämre, men det finns nästan alltid någon tråd vi svamlar bort, någon misstagen identitet som aldrig riktigt får ett avslöjande, ineleganta dialoger och annat. Det är fortfarande kul, men vi har inte lyckats med spelet. Precis som man kan ha kul i Drakborgen även om alla dör efter fem drag, men vi har fortfarande misslyckats i spelet.
Nerver av stål är lättare, eftersom det har en del hjälpmedel för att få till en tajt berättelse. Men ibland blir det något svar jag inte är riktigt nöjd med, eller något etablerat fakta som vi i efterhand inser inte riktigt hänger ihop. Det är också misslyckanden.
I Hur man skriver en G E Trent-roman finns ju ett explicit misslyckande, om man får slut på sidbudgeten. Spelet är ganska enkelt, så jag har faktiskt aldrig nått den punkten, men i teorin kan man få slut på sidbudget för att man inte fått in tillräckligt med gimmickar, mysterielösningar och teman, och då förlorar man spelet. Detta är helt orelaterat till hur det går för rollpersonerna.
När vi spelade "Världsbygge" i Hantverksklubben skrev jag såhär:
Jag är måttligt nöjd med min egen insats. Det blev ingen dålig ståry, och jag hade definitivt roligt, men jag vet inte om jag gjorde mer eller bättre världsbygge än om vi inte hade haft det som tema. Jag kände att jag förlorade mig lite i berättelsen och bara "körde på som vanligt". Vi byggde definitivt värld, och det var intressant att diskutera om det innan och analysera det efteråt, men jag känner att jag hade kunnat göra något intressantare med temat än vad jag gjorde, personligen.
Allt ovanstående är vad jag skulle klassa som olika typer av misslyckanden för mig som spelare (eller oss som grupp).
Oskrivna Blad är mitt mest spelade rollspel, efter Eon! En av mina favoriter. Konsekvent bra.
Man Mountainman
Storsvagåret
Aldrig riktigt köpt det där argumentet. Det tycks förutsätta att en "berättelse" måste ha en "dramatisk kurva"? Men varför skulle det behöva vara så? Har islänningasagorna en dramatisk kurva? Har Don Quijote? Finns gott om berättelser i litteraturhistorien där "saker bara händer".
entomophobiac
Low Prep High Play
I efterhand har den ju det. Genomtänkt eller ej. A händer, sedan B, sedan C, och slutligen D.
Men jag tänker att det snarare är ett motargument än ett fristående argument. Ett svar på idéer om snygga slut, bra drama, etc., som något en inte nödvändigtvis ser som eftersträvansvärt.
Det som händer händer. Vi kan göra en berättelse av det efteråt. Men det berör väl den typ av ställningstaganden som Edwards olika "stances" är tänkta att beskriva.
För mig är det roligaste formen av spel en klassisk sandbox/fisktank med problemlösning som huvudingrediens och helst i kampanjform.
Jag tycker att en spelledare som preppat ett stort och lagom svårt äventyr är den bästa formen av spel. Då finns en miljö för spelarna att finnas i och agera mot samtidigt som det finns åtminstone en användbar äventyrskrok att förhålla sig till. Ju fler relaterade krokar man kan utforska och växla mellan desto roligare blir det oftast. Preppen, världen, SL och äventyret blir då en hinderbana med händelser, personer och platser som spelarna och rollpersonerna kan röja loss i.
Jag älskar friheten som spelarna har att ta sig an den hinderbanan. De kan lägga fokus på vad de tycker är intressant vare det är hitta fällor, relationerna i gruppen, egna livsmål , karaktärsroll, inlevelse etc. Att ingen har full kontroll över utgången, vart händelserna skenar iväg och vilken väg man tillslut tagit är den stora charmen för mig. Att alla spelarna är med och påverkar varandra. Jag vill inte att spelledaren går in och styr förloppet åt nån riktning för att det ska bli en ”bra story”.
Vad som faktiskt händer i äventyret tycker jag inte generellt kan beskrivas som att lyckas eller misslyckas. Även om gruppen dör så kan det vara meningsfullt, roligt och inlevelsefullt bara man fått chansen att upptäcka vad det handlar om, sätta in sin rollperson i sitt sammanhang och fått göra några riktiga val hur de ska agera i den givna situationen.
Att handlingar misslyckas och att äventyret tar en ny vändning är en central del av det hela för mig, tillsammans med t.ex slumphändelser eller de andra rollpersonernas agerande och att SL låter världen reagera på vad som händer. Att äventyret tar en ny och oväntad, men trovärdig, vändning är oftast det som gör spelet spännande och roligt.
Det är såklart kul att uppnå nåt man strävat efter länge, men i rollspel är slutmålet verkligen inte det viktiga utan vägen man tar och allt som händer organiskt efterhand. Vilka situationer som uppstod, hur man hanterade dem och vad det fick för konsekvenser, för min rollperson, för de andra och för världen i stort.
Så för mig är spelet en lång rad av upptäckter, bedömningar, val, framgångar och motgångar
som tillslut når en ände. Kanske en episk seger, kanske ett status quo eller kanske i ond bråd död.
Men misslyckanden, felbedömningar, otur, dåliga odds och elände vill jag inte vara utan.
//EvilSpook
Quadrante
Grisbonde
Två stora berättartraditioner.
Story arc, där berättandet strävar mot och når fram till en slutpunkt eller stor fråga att diskutera.
Roadmovie/sliceoflife, där man kikar in och ser hur det är på en plats under en kort tid, utan koppling till slutpunkt eller start.
Story arc, där berättandet strävar mot och når fram till en slutpunkt eller stor fråga att diskutera.
Roadmovie/sliceoflife, där man kikar in och ser hur det är på en plats under en kort tid, utan koppling till slutpunkt eller start.
Nä, en berättelse måste inte ha en dramatisk kurva. Men jag tänker fortfarande inte på det vi gör kring bordet som att vi "skapar en berättelse" eller för den delen "upplever en berättelse". Den dramatiska kurvan är ett exempel på sådant som inte behövs kring spelbordet, det var inyte ett försök att definiera vad en berättelse är.
Men när jag går och köper mjölk på affären så skapar jag inte en berättelse. Jag går och köper mjölk. När jag går i skogen så skapar jag heller inte en berättelse. Jag går i skogen. Jag kan för all del skapa en berättelse OM att gå i skogen, och jag KAN skapa en berättelse om något helt annat samtidigt som jag går i skogen, men jag tycker inte att det är rimligt att säga att en skogspromenad per definition är en berättelse.
Och för mig är det vi gör kring spelbordet att vi försöker lösa ett mysterium. Inte skapa en berättelse.
Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Jag kan på ett sätt hålla med, och om jag utgår från dina två tidigare exempel så är ju det aktiviteter (gå ut i skogen och handla mjölk) men däremot när jag återberättar om min upplevelse för andra i något syfte blir det en berättelse. Som du är inne på. Berättelse blir det först när jag återger för andra vad jag gjorde eller gjort.
Ja, jag gör inga anspråk alls på att säga vad andra gör kring spelbordet; för mig är det 100% en fråga om perspektiv och subjektiv mental inställning: När jag rollspelar så känns det helt annorlunda än när jag berättar något. Jag har sysslat med kollaborativt berättelseskrivande improviserat och oimproviserat (med långa pauser där man skriver en del va), jag har improviserat en hel del berättelser etc. Jag har till och med läst ett par kurser i berättardidaktik för att kunna få CSN under sommaren när jag pluggade till lärare =) Så jag vet hur det känns för mig när jag berättar, oavsett om det är en förberedd berättelse eller ej.
Att spela rollspel känns annorlunda. Det känns, för mig, subjektivt, mer som ett görande än som att vi improviserar en berättelse. Medan vi spelar är jag min rollperson, eller så nära den jag kan, på ett annat sätt än när jag berättar. Och det rollpersonen gör, är det jag gör. Jag gör det genom rollpersonen. Mitt fokus är att lyckas med det rollpersonen vill lyckas med, inte att "berätta".
Men det är klart att man kan beskriva det jag gör som "berättande" ändå. Jag säger ju bara saker, jag går inte ut och gör dem medan vi spelar. Men det säger ganska lite om processen i mitt huvud och hur jag agerar kring t.ex. misslyckanden, så jag ser inte riktigt på vilket sätt det perspektivet är så intressant. Om det är viktigt för någon att jag minsann också skapar berättelser – visst, kalla det för det, you do you.