Det är flera som har pratat om RPs misslyckande i mer trad:iga spel och OSR men jag vill ändå lägga in mina två ören.
Mitt mål som SL (domare) i min nuvarande OSR-kampanj är att framställa världen ärligt och rättvist. Spelarnas mål är att nå framgång i den världen – traditionellt att hitta skatter och/eller besegra monster.
Till att börja med har vi såklart kopplingen mellan ett tydligt mål och möjligheten att misslyckas: om man hade fått lika mycket poäng vad man än gjorde i fotboll så hade väl ingen brytt sig om att lägga några mål, och det hade heller inte vart så kul att spela. Så självklart kan spelarna lyckas bättre genom att gå rätt väg, undvika fällorna, besegra fienderna osv just för att alternative att gå vilse, gå i fällorna, förlora striden osv finns på kartan.
Men nästa fråga är: varför ha tärningsslag där det går att misslyckas på det enskilda slaget? Varför inte bara beskriva sin plan och handling och låta gruppen, och i slutändan domaren, avgöra ärligt och rättvist om det lyckas eller inte i det här specifika fallet? Domaren har trots allt all kunskap som går att ha om den här spelvärlden och situationen.
Men ingen har all kunskap på tillräcklig detaljnivå. Vem skulle vinna i ett slagsmål – och exakt hur skulle det gå – mellan prästen Anacletus Severinus och en odöd skelettkrigare? Kom ihåg, i denna spelstil är målet att framställa världen ärligt och rättvist. I teorin måste alla dessa respektera processen och utfallet:
- Domaren
- Anacletus spelare
- Medspelarna runt bordet som hejar på
- Spelaren som inte kunde komma ikväll, som är avundsjuk på Anacletus höga total-XP (high score) och gärna såg att han dog så att hennes spelare kan komma ikapp
- Domarens kompis som är domare för en egen kampanj i samma system och som gärna låter spelare ta med sina RP mellan kampanjerna, för hon vet att all XP är ärligt förtjänad enligt konstens alla regler
Det känns otroligt pretentiöst men vi närmar oss krav på om inte rättssäkerhet så åtminstone transparens och eftertanke i avvägningarna. Hur bedömer man frågan "vem skulle vinna?" eller "hur skulle den här planen fungera?" ärligt och opartiskt?
Och ett enkelt och kraftfullt svar är att säga att man kommer överens om regler och odds för det går att göra i förväg, och sen spelar man ut det och låter tärningarna ge svaret. Det är så mycket lättare att vara överens om bedömningen "det här känns ganska svårt, säg 50/50 för en normaltränad människa" än "jag tror Anacletus, trots att han gör sitt bästa, skulle tappa greppet och ramla ner". Så mycket lättare att få med sig alla stakeholders på "skelettet har AC si och så" än på "Anacletus vinner och krossar dess skalle med sin klubba efter en minuts strid", som en ärlig bedömning av hur den fiktiva situationen "faktiskt" skulle spela ut.
Spelarna kan misslyckas på sina tärningsslag för att det är mycket lättare att vara överens om att en regelprocedur är rimlig och rättvis än att ett konkret utfall är det. John Rawls skulle vara stolt: vi designar spelet bakom okunnighetens slöja, innan vi vet om vi är spelare eller domare, innan vi rullat våra stats, innan vi sett grottan.