Det här är en ganska klassisk grej, som någonstans kokar ner till frågan om var man vill att utmaningen ska ligga, som spelare.
Ett tärningsslag är ju inte en utmaning för mig som spelare, utan bara för rollpersonen.
Något jag som spelare faktiskt tvingas göra, blir en utmaning för mig som spelare – och generellt rollpersonen också.
Strid är inget som intresserar mig överhuvudtaget. Jag skulle inte få ut så mycket av att fatta detaljerade beslut om mina anfall i strid. Där är jag helt OK med att det är rollpersonen som utmanas i sin förmåga att träffa med svärd eller laservapen. Jag vill inte utmanas på det sättet som spelare. Om jag ska utmanas i stridssituationer vill jag nog snarare ha det på taktisk nivå – vilket vapen jag ska använda, vad jag ska gömma mig bakom, vad jag tror att just det här monstret har för svaghet, etc.
En annan typ av utmaningar är ju detektiv- och pussellösande. Sådant tycker jag jättemycket om som spelare – det är en aktivitet jag till skillnad från fysiska aktiviteter som strid tycker passar utmärkt i rollspel. Här vill jag ha spelarutmaning. Jag vill beskriva hur jag undersöker scener, jag vill spela ut förhör och diskussioner. Och jag vill att det är min smarthet, inte ett tärningsslag, som gör att jag lyckas. Och att det är min dumhet som gör att jag misslyckas. För mig skulle det ta bort något som dels passar väldigt bra i rollspel och som dels jag tycker är roligt, om man skulle reducera det till slag mot perception för att hitta ledtrådar, eller slag mot INT för att lösa pusslet, gåtan eller mordmysteriet.
Sociala situationer är, för mig, närmare mysterielösandet. Jag tycker om att vara lurig och smart i diskussioner. Att hitta sätt att övertala SLP:er, undvika att såra deras ego, lirka ut det jag är ute efter, få dem över till min sida. Därför vill jag ha spelarutmaning här snarare än rollpersonsutmaning. Om ett tärningsslag sköter avgörandet så tar det ju bort hela poängen – då kan jag egentligen lyckas hur bra som helst med mina smarta argument och så vidare, men nä, tärningen visar en etta så i praktiken funkar det inte. För mig tar det bort väldigt mycket av det roliga.
Men det här gäller bara själva mekaniken, egentligen. Om de sociala färdigheterna etc bara är siffror på pappret som man aldrig slår mot så spelar de ju ingen roll, så kan de absolut få finnas där utan att jag stör mig det allra minsta. Jag kan också vara helt OK med hybridmekaniker där siffrorna används som abstrakt vägledning i hur SL bedömer att SLP:er generellt reagerar på min rollperson. Det är framför allt slumpen jag vill bort från.
Sedan förstår jag också att andra spelare kanske ogillar att utmanas när det gäller sådant. Jag vet att många rentav helst skippar samtals-scener med SLP:er och mest vill säga "jag försöker övertala honom om X" och slå en tärning och så är det klart. Jag respekterar det. Jag förstår också att det för vissa är väldigt viktigt att kunna spela många olika rollpersoner som har helt andra förmågor än vad man har själv. Varje gång man använder spelarutmaning så räknar man ju med att rollpersonen på gott och ont är lika bra som man själv är. Jag tänker att alla spel inte kan passa alla – att alla system någonstans har någon form av spelarutmaning. Jag är själv hemskt ointresserad av strid, och inte speciellt duktig taktiker, så jag undviker att spela spel där jag ofta kommer att förväntas fatta taktiska beslut. Det är inget jag tycker är kul att bli utmanad i, helt enkelt. På samma sätt tänker jag att den som inte vill utmanas i sin förmåga att lösa mysterier väljer spel där man som spelare inte utmanas i just detta.
(Det är för övrigt det här som är anledningen till att jag brukar säga att man ska ha regelsystem för sånt man tycker är tråkigt när man designar/väljer spel =) )
