Jag tycker att det är klart olika anledningar som driver en att vara spelledare eller spelare, men inga andra verkar riktigt ha reflekterat över skillnaden (det kanske inte är någon skillnad för er andra?). Jag spelleder 99% av tiden, så jag inriktar mig på att förklara drivkrafterna bakom det.
Den första och främsta anledningen att jag spelleder är att jag vill skapa fiktion. Samma drivkraft som får mig att skapa noveller, rita kartor, hitta på fiktiv fakta (eller skapa film, musik etc om jag hade kunnat). Just rollspel erbjuder en möjlighet att skapa berättelser som utvecklas interaktivt med spelarna. Interaktiviteten är en fördel gentemot att skriva fiktion, en annan är att man får omedelbar respons - man "publicerar" ju sitt alster vid varje spelsession och får automatiskt reaktioner på det.
Utöver det gillar jag att agera och ikläda mig roller samt själva berättandet, men det är inte den starkaste drivkraften - det är ett stort plus i kanten. Det kanske mest upphöjda målet är det som Ymir pratar om - att uppleva känslor och dras med i berättelsen på samma sätt som vilken annan bra kulturyttring kan göra (film, teater, litteratur, bilder, musik...). Men de känslorna kommer framförallt fram när man är spelare, och det finns långt bättre medier för att uppleva dessa känslor enkelt - exempelvis lajv.
Att modellera berättelser med regler eller andra "speliga" element tilltalar mig inte det minsta när jag spelleder (undantag skulle vara om man dras med i spelarnas entusiasm, exempelvis i en fäktduell med regler).
Drivkrafterna bakom att vara spelare är som ovan nämnts sökandet efter den perfekta illusionen - detta står alltid över de andra. Utöver det uppskattar jag spelighet, agerandet, humorn eller bra berättande beroende på humör.
Sist, men inte minst, uppskattar jag umgänget. Det skall dock klart sägas att jag INTE spelar rollspel för att få umgås med folk - det är förvisso en social aktivitet, men vill jag bara träffa folk och umgås skulle jag välja ngt annat än rollspel.
/RipperDoc - i ett nötskal?
Den första och främsta anledningen att jag spelleder är att jag vill skapa fiktion. Samma drivkraft som får mig att skapa noveller, rita kartor, hitta på fiktiv fakta (eller skapa film, musik etc om jag hade kunnat). Just rollspel erbjuder en möjlighet att skapa berättelser som utvecklas interaktivt med spelarna. Interaktiviteten är en fördel gentemot att skriva fiktion, en annan är att man får omedelbar respons - man "publicerar" ju sitt alster vid varje spelsession och får automatiskt reaktioner på det.
Utöver det gillar jag att agera och ikläda mig roller samt själva berättandet, men det är inte den starkaste drivkraften - det är ett stort plus i kanten. Det kanske mest upphöjda målet är det som Ymir pratar om - att uppleva känslor och dras med i berättelsen på samma sätt som vilken annan bra kulturyttring kan göra (film, teater, litteratur, bilder, musik...). Men de känslorna kommer framförallt fram när man är spelare, och det finns långt bättre medier för att uppleva dessa känslor enkelt - exempelvis lajv.
Att modellera berättelser med regler eller andra "speliga" element tilltalar mig inte det minsta när jag spelleder (undantag skulle vara om man dras med i spelarnas entusiasm, exempelvis i en fäktduell med regler).
Drivkrafterna bakom att vara spelare är som ovan nämnts sökandet efter den perfekta illusionen - detta står alltid över de andra. Utöver det uppskattar jag spelighet, agerandet, humorn eller bra berättande beroende på humör.
Sist, men inte minst, uppskattar jag umgänget. Det skall dock klart sägas att jag INTE spelar rollspel för att få umgås med folk - det är förvisso en social aktivitet, men vill jag bara träffa folk och umgås skulle jag välja ngt annat än rollspel.
/RipperDoc - i ett nötskal?
).
