Nekromanti Varför rollspelar ni?

[MrG]

Efter Yyy inlägg i tråden om Rollspel i radio;

De roligaste var ju de casual rollspelarna som gjorde det som en social aktivitet och för att skratta och ha roligt. Det är förhoppningsvis den nivån de allra allra flesta ligger på och att de som är riktiga eskapister ligger och har ångest på sina nutidslajv i diverse mörka rum i Stockholm.

Det var ju en rätt intressant fråga... så vi gör det som en social aktivitet och underhållning, mer än något annat (fast lite också för att berätta en historia också). Vad är huvudanledningen till att ni spelar rollspel?

-Gunnar (casual rollspelare)

 

[Mekanurg]

Nöje + mental utmaning (NT)

NT = No Text (Ingen text)

 

[DODswe4]

Varför jag spelar rollspel, är för att det är så jäkla kul

 

[Krille]

Åttaåringen inombords

"Att ha kul" känns som en väldigt trist klyscha att säga. Samtidigt så är det rätt fånigt att säga att man gör det för att vara kreativ, eller leva ut en roll eller femtielva miljoner andra klyschor som man lika gärna kunde fått tillfredsställt genom att skriva en bok, spela teater eller whatnot.

Det är kul att spela rollspel. Det är socialt att spela rollspel. Det är mentalt utmanande att spela rollspel. Visst, allt det där stämmer. Men framförallt är det skitbarnsligt. Rollspel är helt enkelt en jättebra ursäkt för vuxna människor att fåna sig som om de vore åtta år igen.

...och det finns det ytterst få hobbies som tillåter.

 

[MrG]

Kan ju svara själv också för att beskriva en bunt till vinklar. I mitt spelgäng varierar det från Heidi som inte skulle spela om inte det sociala också fanns, till Per som jagade reda på oss för att han hade rollspelsabstinens och en bunt gubbar att spela ut. Therese som verkar göra det för humorn, Ragnar som har det som ännu ett kreativt utlopp, Henrik som verkar ha en spelaspekt i det och Camilla som även verkar roas av att "klara" plotten. (lite fritt tolkat utifrån vad som verkar roa dem)

Och så har jag vänner som går från facsinationen av att se ett snyggt system beskriva verkligeheten, kryddat med detaljerade gåtor och mysteriska plottar, tll rent röjarulg för att ha lite action nöje.

 

[Rising]

Det är svårt att inte ge ett banalt svar på en sådan fråga. Det finns ju många saker som är roliga, så jag spelar ju inte rollspel för att bara ha kul (då kunde jag ju lika gärna göra något av alla de andra hundra sakerna jag tycker är roliga).

Så... Vad är det rollspel ger mig som inget annat ger mig? Varför blir det just rollspel ibland?

Jag tror att det är "tänk om..." som driver mig. Det är liksom utgångspunkten i all fantasi: "Tänk om..." det var si eller så, vad skulle hända då, eller vad skulle jag göra då? Frågan "tänk om..." är liksom rollspelets innersta väsen. Det är grunden i hela rollgestaltandet, det är grunden i all eskapism, det är grunden i alla rollspelsutmaningar och det är grunden i hela det gemensamma berättandet.

Jag gillar att skriva berättelser och skissa på serier också, men det är inte lika mycket "tänk om..." i dessa hobbies. Det måste således vara behovet av att både få ställa och besvara "tänk om..."-frågor som gör att jag fallit för just rollspelen.

Jag har kommit på att jag gillar att pyssla med rollspel och äventyr precis lika mycket även när jag inte spelar (jag har gjort ett par rollspelskoncept och äventyr som jag aldrig spelat, exempelvis) så den sociala biten är nog inte så viktig för mig. Den bara kommer som en välkommen bonus på köpet.

---

Sedan tycker jag, angående trådstarten, att det är fascinerande att vissa rollspelare känner sig hotade av friformare och ångestspelare, och jag undrar vad det egentligen kan bero på. Men det är en helt annan fråga.

 

[MrG]

Oh!

Interaktiv berättande är ju jätteviktig del för mig... kom inte på den formuleringen innan!

Så socialt, avkoppling och interaktiva berättelser, även om jag kan kalla hela klabbet eskapism i grupp också

 

[Rickard]

Hade jag svarat på denna fråga för 3 år sedan (vilket jag har för mig att jag även gjort) så skulle jag säga att det är för det sociala nöjet.. En ursäkt för att träffa sina kompisar, snacka lite skit och dra lite skämt.. Men istället för filmkväll så berättar vi vår egen historia..

Nu har jag stått utan spelgrupp i 2-3 år.. Jag har abstinens.. Det beror på att jag känner att jag verkligen vill ikläda mig rollen som någon annan och spela ut drag som jag inte får utlopp för i mitt "verkliga jag".. Jag gillar att efterapa kroppsspråk, vissa dialekter och ta till mig nya tankesätt och se hur "den personen" skulle tänka.. Sedan gillar jag att göra minspel, vilket min (användardynamiska) avatar kanske visar..

I brist på spelgrupp så sitter jag mest och skapar lite regler, men det är mer för att definiera vad jag är för typ av rollspelare än att jag gör det för att få ur mig skaparlusten.. Jag suger på att skriva scenarion, men gillar att plocka med system.. Tankenötter underhåller mig.. Hade det inte varit rollspel så hade det varit annat..

/Han som löste vuxenkorsord när han var yngre

 

[Guest]

Jag lär känna mig själv på alla djup, hur hade jag gjort i den situationen hur skulle jag skapat det (som sl), därför ogillar jag humor som inte ursprungligen är från spelandet, vilket gör humor spelet toon bra, men ja jag vill känna mig själv och inte den där standard grejen från dramer och så, jag vill kunna förutse vad jag skulle göra i en specifik situation och därmed förhindra det.

Sedan är det ju kul och socialt också.

Ni har dessutom pratat en del om abstinens, jag har tänkt igenom det, det hade jag sen jag fick höra vad rollspel var tills dess att jag fick spela det vilket var 7 år, och nej jag är inte besviken.

 

[Jarfi]

jag kan nog inte svara på den frågan utan att skriva en hel uppsats. Eftersom jag inte är bra på (eller har tid nu) att skriva en uppsats tänker jag inte försöka.

Jag började spela när jag var 8 år och är nu 29. Jag har helt enkelt knappt några minnen av ett liv utan rollspel...

 

[EchonCique]

Menar du mig?

Sedan tycker jag, angående trådstarten, att det är fascinerande att vissa rollspelare känner sig hotade av friformare och ångestspelare, och jag undrar vad det egentligen kan bero på. Men det är en helt annan fråga.

Hoppas inte du tänkte på mig när du formulerade ovanstående. Det jag är rädd för är att en liten minimal grupp av rollspelare inom den stora gruppen rollspelare får föra talan för alla. Oavsett om de har rätt eller fel, så vill inte jag att en handfull individer får för sig att tala för alla som spelar eller pysslar med rollspel.

 

[Ackerfors]

Det gör jag inte/Inget bättre för mig

För det första, det var helt ohyggligt länge sedan jag spelade rollspel någorlunda regelbundet senast. Med andra ord, jag spelar inte rollspel. På gott och ont, jag saknar det inte...
Men, men, när jag spelade rollspel regelbundet och när jag kände ett sug efter att spela så berodde det nog på att jag tröttnade på datorspel, TV-spel, film och böcker. Jag ville uppleva enkelt och hemma. Rollspel var perfekt för det. Det var vid tillfällena jag lirade rollspel som jag och mina vänner gjorde något tillsammans, annars var det mest att vi sa att vi gjorde något tillsammans, men egentligen var vi bara i samma rum.

Men film-, bok- och spelintresset är tillbaka, och kanske kanske är det därför jag inte känner ett sug för rollspel. Nu känns det mer som en plikt att lira rollspel lite då och då, att åka på konvent, och så vidare.

 

[Rising]

Re: Menar du mig?

Det jag är rädd för är att en liten minimal grupp av rollspelare inom den stora gruppen rollspelare får föra talan för alla.

Okej, det håller jag helt med om. Det skulle suga.

 

[MrG]

Re: Menar du mig?

Tyckte du P1 fick tag i fel folk? Och vilka borde få föra rollspelarnas talan?

 

[EchonCique]

Re: Menar du mig?

Nej, Godmorgon Världen hade fått ett hyfsat brett spektrum av tolkare. Det var inget fel på det, felet är på de som säger sig tala för en långt större grupp människor än vad de faktiskt gör. Att då tala inför oinsatta och okunniga kring rollspelande och rollspelandets olika delar innebär då att de ger skenet av att de står för en objektiv och neutral beskrivning av rollspel, varför man rollspelare och frågor kring detta.

Det är därför jag skrivit upp ett antal artiklar som definierar och tar upp likheter och skillnader mellan olika sorters rollspelare, lajvspelare och hybridformer som skall publiceras när nästa version av WRNU kickar igång. Känner sig någon manad att vara med och skriva artiklar kring rollspel, hör av er!

 

[solvebring]

Jag spelar rollspel för att, ja, det är kul.
Men vad är kul?
Jag tycker det är roligt att göra sin roll så bra som möjligt, inlevelse på topp... Att få spela ut en annan person så äkta som man kan, det är kul.

Sedan när jag är SL tycker jag det är kul att klura ut saker, skriva egna äventyr är asskoj då det blir bra... Att försöka göra kvällen så äkta som så kul som möjligt för spelarna, då man lyckas riktigt bra med detta är det ASAskoj! Och alla detaljerna, det är en riktigt utmaning för hjärnan att vara SL, att hitta på, att beskriva bra, att spela SLP's bra. Det hela blir nästan till en underhållande vetenskap: "Vad funkar, vad funkar inte, kan man göra så, kan man ha det så, nu ska vi se om de klarar av detta, detta funkade sist och de gillade sådant..." etc.

Ja, det jag tycker är kul med rollspel är väl just biten att spela en roll och att göra det bra... Och roligt. Sedan så har man ju väldigt kul ihop, den sociala biten, allt skrattande, alla minnen etc. Rollspel är kul i sig...

 

[Ymir]

Min huvudanledning är förmodligen känslorna jag får av det, på något sätt. Alltså, rollspel stimulerar min översvallande fantasi och mitt känsloliv, på samma sätt som film, litteratur och andra medier, men har den extra udden i det att det är ett gemensamt skapande och inte bara ett passivt mottagande. Ergo; det ger mer utlopp för kreativiteten än något annat medium. (Utom eget författande och så, förstås). Verklighetsflykt-aspekten är också mycket viktig för mig; det finns inget som känns så fascinerade som att plötsligt vara någon annan, någon annanstans. Att den illusionen hela tiden håller är inte viktigt för att jag ska ha kul, inte alls, men när den trots allt gör det rakt igenom, får jag mycket mera känslor av det. När jag själv är spelare får jag därför ut allra mest av trovärdiga, karaktärsbetonade och, well...intima, antar jag är ordet, kampanjer, och det är väl de som definierar varför jag egentligen älskar rollspel.

Med spelledandet, är det framförallt det kreativa utloppet som lockar. Att känna att jag ger spelarna starka upplevelser, på samma sätt som jag själv får det när jag spelar, det är the bomb. Men, det vore förvisso meninglöst om inte jag själv också fick känslor av spelledandet. Jag vill beröras av det som sker en gnutta åtminstone, precis som spelarna.

Rollspel har förvisso otaliga fler dimensioner som jag uppskattar, men dessa är ändå de allra viktigaste.

- Ymir, svammlar

 

[Nightowl]

För att träffa heta hunkar

NOT!

Tja, jag gillar att låtsas. Rollspel är ett av de få sätt som en vuxen man kan leka indianer på.

Sedan gillar jag att hitta på världar och "falska fakta" (däremot inte hitta på historier, alla historier jag hittar på suger tarraskballar). Som rollspelare har man en ursäkt.

Erik

 

[Johan K]

Försök till svar...

Vad är huvudanledningen till att ni spelar rollspel?

Jag spelar därför att jag gillar att får höra & ta del av en historia, att kunna spela något som hör sagorna till, ha skoj tillsamamns med sina polae, rollspel för enns fantasi till lite andra dimensioner..

/ Johan K, som nog lär spela rollspel ett tag till...

 

[Big Marco]

För att det är den bästa avkopplingen som finns, från ett liv fullt av måsten, stress och plikter.

Visserligen blir jag ofta emotionellt engagerad i mina rollpersoner, men lika ofta ligger fokus på berättelsen som sådan, med insikten att min rollperson är en del av något större - och framför allt - så är det något som ingen vet hur det slutar! All annan form av underhållning, som film, böcker, etc, har ett klart och definierat slut - det saknar (de flesta) rollspelsäventyr - det kan gå hur bra som helst eller helt åt helvete - och oftast spelar det ingen roll, då glädjen finns där ändå.