Varför slutar folk spela rollspel?

[Skarpskytten]

Jag är en starkt troende på konceptet if there is a will there is a way , kan man hitta tid att springa på söndagsmiddag hos svärföräldrarna eller bäbisskådning hos svärsyrran eller grill på brorsans altan osv då kan man hitta tid till rollspel . Man får väl helt enkelt gå på en söndagsmiddag hos svärmor mindre i månaden sedan om min partner ser att rollspel är något jag mår bra av och gör att jag blir mer harmonisk i min roll som partner och far (om jag haft barn) så tycker jag att det är något som min partner borde stötta och uppmuntra.

Min personliga erfarenhet är att prioriteringar ändras när det kommer in ett barn i bilden. Förhoppningsvis vill man ju faktisk umgås med sin familj.

Och, nej, det var inte så lätt att säga till min hypotyreos-sjuka fru att vänligen ta hand om min avkomma medan jag roar mig med mina kompisar. Handla och diska kan vi ju göra en annan dag. Det är enkelt att säga att det handlar om prioriteringar, men dessa prioriteringar görs i ett socialt och känslomässigt sammanhang. Ofta behöver annat gå före.

 

[krank]

När jag var barn/tonåring gick jag i skolan 8 timmar per dag sen skulle jag åka hem med skolbussen sedan vänta på att mina föräldrar kom hem så vi kunde äta middag och sedan var det dags för läxor och fanns det tid över fick man träffa kompisar . På helgerna så fanns det ofta olika uppgifter att göra som att klippa gräset , kratta grusgången , hugga ved och annat som skulle göras för att förtjäna månadspengen innan man fick träffa polare plus att all min tid ägdes av mina föräldrar , det var dom som avgjorde när och om jag fick umgås med vänner .

Det här skiljer sig nog en hel del från person till person och familj till familj.

För min del gick jag i skolan 8 timmar i bästa fall, och sedan var min tid i princip fri tills läggdags. Läxor gjorde jag sällan, och mina föräldrar gav mig inga mer avancerade uppgifter än "gå ut med soporna". Jag var också ett oerhört asocialt barn (och är det också som vuxen), så de gånger jag faktiskt ville iväg och göra något annat än att sitta hemma och läsa eller bygga lego så uppmuntrades det. Jag hade tider att passa, men de var mer av praktisk natur – mattiderna var ofta det enda som "hände" på helgerna. Även om det såklart ibland blev besök till/från släktingar etc också. Men normen var väldigt mycket egentid för mig.

Sedan är det i och för sig mycket så numera för mig också, men det är ju för att jag skippat hela den här "ha familj"-grejen. Min tid är min; jag jobbar 8 timmar per dag ungefär och pendlar ytterligare 2–3, och sen har jag ofta lite rättning eller förberedelser att sköta på söndagarna. Men i övrigt är min tid fri… Men jag vet att andra vuxna helt enkelt har fler saker de vill göra med sin tid. De har andra, mer tidskrävande hobbies (barn, djur, bostäder som måste läggas tid på, relationer) och där många av dessa inte riktigt kan negligeras hur som helst. Det blir mer pusslande med tider när man bar barn och hund och hus… Prioriteringar måste göras, och då är det väl så enkelt att folk prioriterar sina barn och att ha husefrid framför att sitta och låtsas i några timmar.

(Sen har jag nästan slutat spela rollspel också, men det är nog mest för att jag är allmänt trött och osugen på sociala aktiviteter…)

 

[Dr_Dängrot]

Min personliga erfarenhet är att prioriteringar ändras när det kommer in ett barn i bilden. Förhoppningsvis vill man ju faktisk umgås med sin familj.

Och, nej, det var inte så lätt att säga till min hypotyreos-sjuka fru att vänligen ta hand om
min avkomma medan jag roar mig med mina kompisar. Handla och diska kan vi ju göra en annan dag. Det är enkelt att säga att det handlar om prioriteringar, men dessa prioriteringar görs i ett socialt och känslomässigt sammanhang. Ofta behöver annat gå före.

Ja självklart har vi alla olika förutsättningar och levandssituationer som förenklar eller försvårar för oss som man behöver ta med i beräkningen men som jag sa innan att jag är en fantatiskt troende på konceptet att vill man nått tillräckligt mycket så hittar man en lösning . Tex så skulle säkert farmor eller mormor tycka det var jättemysigt att få besök av lille Kalle en gång i månaden medans mamma kopplar av där hemma och pappa spelar rollspel . Vill man något tillräckligt mycket så finner man en lösning

 

[Dilandau]

Jag självklart har vi alla olika förutsättningar och levandssituationer som förenklar eller försvårar för oss som man behöver ta med i beräkningen men som jag sa innan att jag är en fantatiskt troende på konceptet att vill man nått tillräckligt mycket så hittar man en lösning . Tex så skulle säkert farmor eller mormor tycka det var jättemysigt att få besök av lille Kalle en gång i månaden medans mamma kopplar av där hemma och pappa spelar rollspel . Vill man något tillräckligt mycket så finner man en lösning

Det här säger jag inte för att dryga mig, men det är svårt för barnfria att förstå hur det är att ha barn. Mitt bästa tips är att föreställa sig sitt absoluta mardrömsscenario gällande att vara förälder, och sen utgå från att nästan alla föräldrar har det så.

 

[anth]

När jag var barn/tonåring gick jag i skolan 8 timmar per dag

Nu måste jag protestera å det kraftigaste, för jag tror att du minns fel. Extremt fel.
Det var 30 år sedan jag gick i gymnasiet, men jag vill minnas att skolan började 8:20 och slutade 15:40 de LÄNGSTA dagarna. Ett par av dagarna var det inte mer än 4 st 40-minuters lektioner. Och det jag minns från grundskolan var att det var ännu färre skoltimmar.
Var man dessutom lite skärpt behövde man sällan lägga mer än 30 minuter per dag på läxor.
För att inte tala om10 veckors sommarlov, 2 veckors jullov, sportlov, påsklov, o.s.v.
Vad jag minns hade jag extremt mycket fritid när jag var liten.

Nu gick jag som sagt i skola på 1980-talet, men såå mycket kan inte skolan ha ändrats de senaste decennierna.

 

[krank]

Alltså, visst, på någon nivå är det väl rätt: Vill man tillräckligt mycket så kan man. Men inte utan prioriteringar, och jag tror många prioriterar en fungerande relation med sin partner och sina barn, och att barnens behov täcks, framför rollspelandet.

"Det går inte" är ju typ alltid kod för "jag vill inte betala vad det kostar". Och någonstans tycker jag det är helt rimligt att prioritera bort rollspel, när man har familj.

 

[Dr_Dängrot]

Nu måste jag protestera å det kraftigaste, för jag tror att du minns fel. Extremt fel.
Det var 30 år sedan jag gick i gymnasiet, men jag vill minnas att skolan började 8:20 och slutade 15:40 de LÄNGSTA dagarna. Ett par av dagarna var det inte mer än 4 st 40-minuters lektioner. Och det jag minns från grundskolan var att det var ännu färre skoltimmar.
Var man dessutom lite skärpt behövde man sällan lägga mer än 30 minuter per dag på läxor.
För att inte tala om10 veckors sommarlov, 2 veckors jullov, sportlov, påsklov, o.s.v.
Vad jag minns hade jag extremt mycket fritid när jag var liten.

Nu gick jag som sagt i skola på 1980-talet, men såå mycket kan inte skolan ha ändrats de senaste decennierna.

Det jag har starkast minne av är högstadiet då gick skolbussen 07:30 på morgonen sedan ringde det in till lektion 08:00 sedan ringde det ut för skolavslut 15:45 och bussen hem gick 16:00 .

Detta var på 90 talets mitt nån gång .

 

[Rangertheman]

Jag har det så väl förspänt att min sambo är minst lika peppad att spela som jag är Vår dotter spelar också rollspel och är stor nog att sysselsätta sig själv hyfsat väl när det bara är hennes mamma och jag som spelar. Men det är klart att det kommer saker mellan ändå; jobb, hus och hem, skola, dotterns kulturaktiviteter, min ridning, m.m.

 

[Dr_Dängrot]

Alltså, visst, på någon nivå är det väl rätt: Vill man tillräckligt mycket så kan man. Men inte utan prioriteringar, och jag tror många prioriterar en fungerande relation med sin partner och sina barn, och att barnens behov täcks, framför rollspelandet.

"Det går inte" är ju typ alltid kod för "jag vill inte betala vad det kostar". Och någonstans tycker jag det är helt rimligt att prioritera bort rollspel, när man har familj.

Håller med dig fullt ut att familjen och barnen alltid borde prioriteras i första hand . Nu är jag väldigt dålig på det sociala spelet men har av spelare i min spelgrupp fått berättat för mig att många även använder barn och partner som ursäkt för att dom inte vill spela eller prioriterar rollspel tillräckligt högt , barn och partner är en vattentätt ursäkt till varför man inte kan dyka upp . Jag får tyvärr ta barnen idag för frugan fick jobba över eller fasen jag hade glömt att barnens kusin fyller år den helgen osv osv .

 

[Dilandau]

Håller med dig fullt ut att familjen och barnen alltid borde prioriteras i första hand . Nu är jag väldigt dålig på det sociala spelet men har av spelare i min spelgrupp fått berättat för mig att många även använder barn och partner som ursäkt för att dom inte vill spela eller prioriterar rollspel tillräckligt högt , barn och partner är en vattentätt ursäkt till varför man inte kan dyka upp . Jag får tyvärr ta barnen idag för frugan fick jobba över eller fasen jag hade glömt att barnens kusin fyller år den helgen osv osv .

Det händer säkert. Men det är nog vanligare att barn och familj helt enkelt kommer i vägen, utan påhitt.

 

[anth]

har av spelare i min spelgrupp fått berättat för mig att många även använder barn och partner som ursäkt för att dom inte vill spela eller prioriterar rollspel tillräckligt högt , barn och partner är en vattentätt ursäkt till varför man inte kan dyka upp . Jag får tyvärr ta barnen idag för frugan fick jobba över eller fasen jag hade glömt att barnens kusin fyller år den helgen osv osv .

Det är frågan om vad man prioriterar.
Det har hänt ett par gånger att jag sagt till min fru: "middag med X, Y och Z på lördag? Men du vet att jag bokat in rollspel då. Du får gå själv".

Men ja, det märks att vissa spelare inte proriterar rollspel speciellt högt. De säger att de inte kan spela p.g.a. X och vi kollar om någon annan tid passar. Vilken tid som helst - och de börjar skruva på sig. Då inser man att de egentligen inte vill spela rollspel.

 

[Franz]

Barn har jag ingen erfarenhet av (än) men jag tycker, utöver allt som sagts, att när man har en partner som man har otroligt kul med så är det inte lika självklart att rollspel är prio ett när man har ledig tid. Ibland kan man vilja spela rollspel, men lika ofta kan man istället vara sugen på att bege sig ut på äventyr eller hänga hemma tillsammans med sin partner och om alla i gruppen gör samma prioritering så minskar ju rollspelstillfällena per automatik.

 

[Dr_Dängrot]

Det händer säkert. Men det är nog vanligare att barn och familj helt enkelt kommer i vägen, utan påhitt.

Jag vet med mig själv att jag nån gång dratt den ursäkten fast i andra sammanhang . Polarna ringer klocka 22:00 på en fredagskväll och är dyngfulla och öhhhhhj brorsan gå ner till kiosken och köp cola och cigg vi e på väg till dig nu ,vi har med oss två sjuttisar vodka fixa slödryck nu . man är pissetrött efter arbetsveckan och vill bara dra en pizza framför Netflix men säger man nej det funkar inte så blir det men va fan va en brosh nu va fan va inte en sån fi**a vi sitter ju i taxin . Skyller man dock på nä men asså grabbar det funkar inte tjejen ligger och sover hon ska upp i morgon och jobba klockan 6 hon kommer bli crazy asså , då blir det ahhh ok vi förstår brorsan det är lugnt vi ses en annan gång . Sterotypen om den förbannade partnern är något som flesta kan relatera till .

 

[Dr_Dängrot]

Barn har jag ingen erfarenhet av (än) men jag tycker, utöver allt som sagts, att när man har en partner som man har otroligt kul med så är det inte lika självklart att rollspel är prio ett när man har ledig tid. Ibland kan man vilja spela rollspel, men lika ofta kan man istället vara sugen på att bege sig ut på äventyr eller hänga hemma tillsammans med sin partner och om alla i gruppen gör samma prioritering så minskar ju rollspelstillfällena per automatik.

Jag är ju en sådan som tror att egentid iväg från min partner är minst lika viktigt som tid ihop med min partner ,om man spenderar varje vaken minut ihop vad har man då för nytt att prata om . Vad har du gjort idag då älskling , men det vet du ju du har ju vart här hela dagen. Ja just det det har jag ju

 

[Dilandau]

Jag vet med mig själv att jag nån gång dratt den ursäkten fast i andra sammanhang . Polarna ringer klocka 22:00 på en fredagskväll och är dyngfulla och öhhhhhj brorsan gå ner till kiosken och köp cola och cigg vi e på väg till dig nu ,vi har med oss två sjuttisar vodka fixa slödryck nu . man är pissetrött efter arbetsveckan och vill bara dra en pizza framför Netflix men säger man nej det funkar inte så blir det men va fan va en brosh nu va fan va inte en sån fi**a vi sitter ju i taxin . Skyller man dock på nä men asså grabbar det funkar inte tjejen ligger och sover hon ska upp i morgon och jobba klockan 6 hon kommer bli crazy asså , då blir det ahhh ok vi förstår brorsan det är lugnt vi ses en annan gång . Sterotypen om den förbannade partnern är något som flesta kan relatera till .

Det står dig fritt att tro vad du vill om föräldrar och föräldraskap.

 

[Sodivra]

De flesta av oss började spela rollspel i tonåren och har sedan fortsatt spela decennium efter decennium.
Man kan fråga sig varför vi fortsätter, men jag vet ungefär svaret (jag vet varför jag och de jag spelar med har fortsatt).

Jag är mer nyfiken på de som slutar: varför?
Jag antar att det liknar fotboll och andra sporter: under ungdomen har man tid. Sedan kommer jobb, karriär, gå på krogen, bilda familj o.s.v. emellan.
Samt att folk flyttar: spelgruppen man hade i sin ungdom finns inte kvar längre och man hittar inga nya spelare.
Sedan kan det kännas en aning pinsamt att som 30+ försöka komma med i en ny spelgrupp bestående av yngre tonåringar.

De flesta här på forumet måste ha vänner som en gång spelade rollspel, men som nu slutat.
Varför slutade de? (jag är nyfiken)

Och finns det något vi kan göra för att folk inte ska sluta spela rollspel?
(det brukar talas om hur vi ska få nya spelare till hobbyn, men är det inte lika viktigt att behålla de gamla?)

Psykologidags! Känner du till flowteorin av Mihaly Csikszentmihalyi? The gist är att människor är som lyckligast när de befinner sig i en stimulerande, utmanande målinriktad aktivitet.

Dubbeleffekten är att då försvinner också den ältande, ifrågasättande och självmedvetna grubbelaktiviteten som de flesta människor ägnar sig åt mer än de borde (och inser att de gör) på sin lediga tid.

Så en aktivitet som rollspel hjälper oss att komma bort från vardagens grubbel, och gör oss lyckliga och tillfredställda.

Jag slutade för många år sedan för att jag inte kände mig tillfredställd och stimulerad med rollspel, för lite flow utifrån tidsinvesteringen. Fortsatte spela improteater, vilket kändes tillfredställande.

Blev sedan pappa och la ner impron också. Fick mycket av den tillfredställelse jag sökte på annat håll; brädspel, familj, yrkesskicklighet, personlig utveckling. Precis som andra skrivit så är det ett annat lunk i familjelivet. Plötsligt så behöver man inte späcka kalendern med meningsfulla och stimulerande aktiviteter, utan man är fullbokad på något meningsfullt och utmanande dygnet runt, och behöver snarare noggrant trycka in tid för avancerade hobbies på de 1-2 tillfällen som finns i veckan.

Rollspel -är- avancerat, man behöver koordinera flertalet timslånga sessioner med kanske 3-5 ytterligare personer och göra förberedelser inför varje session. Man måste vara aktiv och kreativ, och det finns inte en garanti att mötet inte blir kasst.

Men som sagt, det var i främsta hand tillfredställelsen som saknades för mig. Hade jag fortsatt brinna för rollspel hade jag prioriterat det. Men nu har jag brädspelskväll i mitt kollektiv varje fredagkväll istället, plus spontant brädspelande vissa kvällar efter nattning.

 

[Franz]

Jag är ju en sådan som tror att egentid iväg från min partner är minst lika viktigt som tid ihop med min partner ,om man spenderar varje vaken minut ihop vad har man då för nytt att prata om . Vad har du gjort idag då älskling , men det vet du ju du har ju vart här hela dagen. Ja just det det har jag ju

Absolut, men det kan ju se lite olika ut. Egentiden kan bestå i att vara på jobbet, den kan bestå i att man befinner sig under samma tak men jag spelar på min Nintendo Switch eller tecknar och min fästmö badar eller kollar på någon serie. Och ibland kan man behöva tid ifrån varandra där jag exempelvis spelar rollspel och min fästmö har middag med vänner. Men lika ofta kan man som par känna att vi stänger in oss i lägenheten den här helgen, kollar på film, spelar sällskapsspel eller dricker drinkar, eller går ut och hittar på något riktigt kul (inte nu i coronatider så mycket dock). Förhållanden kan ju se ut på så många olika sätt och folk hittar olika konstellationer som passar dem, men om jag hade varit i en relation där jag upptäckte att jag jämt hade roligare när jag spelade rollspel med vänner än umgicks med min partner så hade jag i alla fall inte velat fortsätta den relationen. Jag tycker det är awesome att spela rollspel med vänner, men jag har alltid mest kul med min fästmö.

 

[IcarusDream]

Det är frågan om vad man prioriterar.
Det har hänt ett par gånger att jag sagt till min fru: "middag med X, Y och Z på lördag? Men du vet att jag bokat in rollspel då. Du får gå själv".

Men ja, det märks att vissa spelare inte proriterar rollspel speciellt högt. De säger att de inte kan spela p.g.a. X och vi kollar om någon annan tid passar. Vilken tid som helst - och de börjar skruva på sig. Då inser man att de egentligen inte vill spela rollspel.

Huvudet på spiken. Allt handlar om prioriteringar.

 

[Björn den gode]

De flesta här på forumet måste ha vänner som en gång spelade rollspel, men som nu slutat.
Varför slutade de? (jag är nyfiken)

Och finns det något vi kan göra för att folk inte ska sluta spela rollspel?
(det brukar talas om hur vi ska få nya spelare till hobbyn, men är det inte lika viktigt att behålla de gamla?)

I min bekantskapskrets så har det sällan funnits tydliga saker, vet att alla i min brädspelsgrupp har spelat rollspel vid ett eller flera tillfällen och ingen gör det idag, dom tycker brädspel är roligare, och flera av dom vet jag också spelar en hel del digitala spel.

Sen tycker jag nog faktiskt inte att det är lika viktigt att behålla dom gamla, jag tänker att det är himla trist om det finns en massa människor därute som skulle kunna ha jättekul med rollspel men av en eller annan anledning aldrig kommit så långt att dom prövat det, eller att dom prövat en gång och det gick dåligt och drog förhastade slutsatser. På samma sätt som jag inte har problem med att folk har vilka spelstilar som helst men tycker det är tråkigt ifall det verkar som att det är något man inte har fattat, att dom missar något.

Folk som testar rollspel en del, vet vad det handlar om, och känner att det finns andra saker som är roligare, well, varför ska vi försöka hålla kvar dom, det är inte som att vi gör någon ekonomisk vinning på att hålla kvar spelare som ett digitalt spel kan göra eller att vi som 'rollspelare' säljer saker. Klart att det kanske är kul om hobbyn är stor men det är inte så viktigt tycker jag, så länge vi håller oss över en kritisk massa så att hobbyn inte dör ut helt (som tillexmpel jag vill mena att den svenska Diplomacy-hobby gjort, det kan jag tycka är riktigt tråkigt)

 

[Dr_Dängrot]

Absolut, men det kan ju se lite olika ut. Egentiden kan bestå i att vara på jobbet, den kan bestå i att man befinner sig under samma tak men jag spelar på min Nintendo Switch eller tecknar och min fästmö badar eller kollar på någon serie. Och ibland kan man behöva tid ifrån varandra där jag exempelvis spelar rollspel och min fästmö har middag med vänner. Men lika ofta kan man som par känna att vi stänger in oss i lägenheten den här helgen, kollar på film, spelar sällskapsspel eller dricker drinkar, eller går ut och hittar på något riktigt kul (inte nu i coronatider så mycket dock). Förhållanden kan ju se ut på så många olika sätt och folk hittar olika konstellationer som passar dem, men om jag hade varit i en relation där jag upptäckte att jag jämt hade roligare när jag spelade rollspel med vänner än umgicks med min partner så hade jag i alla fall inte velat fortsätta den relationen. Jag tycker det är awesome att spela rollspel med vänner, men jag har alltid mest kul med min fästmö.

Jag tror på a life together and a life apart . Man har sitt liv tillsammans med sin partner men man har också sitt eget liv med sina egna intressen och egna vänner vid sidan av det gemensamma livet . Det är kanske inte allas melodi men det har alltid funkat för mig