Varför slutar folk spela rollspel?

[fjodorsenuba]

För min egen del så har jag lyckats få till att puttra på med spelandet under studietiden och in i arbetslivet. Största dippen blev när första barnet kom men efter det så har jag haft förmånen att kunna kunna komma iväg två till fyra gånger i månaden på vardagkvällsspel (typ 18-21). Inser att alla inte ha möjlighet till detta speciellt när man har fler än ett barn.

Det är kul att få spela med vänner sen barnsben och även om logistik, tider, vab, jobb med mera sätter käppar i hjulen så har vi fortsatt att försöka varje vecka. Man får sänka förväntningarna på att alla kan jämt och vara mer flexibel efter livets svängar. Det hjälper också såklart att vi haft en stor cirkel av spelare som alla deltar efter förmåga och tid. Tycker det är mycket roligare att spela i person än över datorn och energin runt bordet brukar smitta av sig.

Förhoppingsvis ser barnen spelandet som nått kul man gör och man får ytterligare en generation av spelare att berätta historier och uppleva äventyr med snart. Att de är nyfikna och vill lyssna och är med och "stör" hos SL:en eller bara kommer med inlägg är bonus även om jag kan se att vissa grupper tar det som något negativt. Vi har väl turen att vara i ungefär samma fas i livet i spelgruppen så förståelsen är stor för de små.

 

[Johan K]

För min del så var det tyvärr som så att intresset & inspirationen sakterliga började ta slut, vilket är supersynd eftersom man juh har hållt på sedan mitten av 80-talet med rollspl/brädsspel & allt däremellan..
Har dock efter haft ett uppehåll p ådrygt 2 år börjat bli lite mer sugen på att drta igång igen, ska bar hita ny grupp & sådant.

 

[Ram]

För min del så blev enkelheten i brädspel det som gjorde att jag slutade. Jag kom underfund med att min sweet spot för spellängd var 1-2 timmar och med de tidsramarna så var det svårt att få till spel som intresserade mig i rollspelsväg. Nu för tiden spelar jag lite med barnen då och då, träffas en gång om året för att spela vår evighets-DoD-kampanj och spelar några ströomgångar korta spel när vänner från förr hör av sig men ingen av dem träffar i samma nerv som rollspel gjorde tidigare.

 

[Hunk]

Lurkade förbi och eftersom jag nog kan betraktas som f.d. rollspelare, så tänkte jag att jag kunde kommentera varför just jag inte spelar rollspel för tillfället.

Som bakgrund kan jag ge att jag spelade en massa rollspel mellan jag var ca 8-9 år till jag var runt 15-16, spelade ganska sporadiskt under runt 10 år och därefter spelade med hög regelbundenhet mellan jag var ca 25 och 35. Därefter har det varit ännu mer sporadiskt och de senaste fem åren (nu är jag 44 ) har jag maximalt spelat vid fem tillfället. Senaste gången jag spelade rollspel var på GothCon 2019. Jag borde därför klassas som föredetting, även om min exfru hävdade att man inte har slutat röka om man en gång tar en festcigg, så det är kanske en definitionsfråga...

Tycker jag då fortfarande att rollspel är kul? Ja, det tror jag (svårt att säga säkert när det var längesedan). Så varför spelar jag då inte rollspel? De främsta anledningarna, som andra varit inne på, är att det finns vissa saker jag måste prioritera högre. Mina barn (har två som båda är runt 10) har såklart högsta prio, men relationer med vänner och mitt jobb har också högre prio än rollspel. Dock hade säkert rollspel gått att klämma in om jag tyckt att det var oerhört viktigt för mig. Men det finns andra fritidsaktiviteter som också är roliga och de aktiviteterna är oftast enklare att planera. Skall jag ha en fotbollskväll hos mig med mat och öl spelar det inte så stor roll vilka som kan komma vid just det tillfället. Lirar man rollspel är det däremot viktigare att planera med rätt personer och det är alltid någon som inte kan. Jag skulle ha möjlighet att kunna spela med två olika spelgrupper, men jag känner att jag själv inte skulle prioritera att vara med tillräckligt ofta för att det skulle bli kul för de andra. De spelar mer kampanjinriktat, vilket passar dem, men för mig hade förmodligen för mycket kommit i mellan.

Så vad kan man dra för slutsats av detta? Förmodligen inga, mer än att människor ibland värdesätter barn, relationer och arbete högre än rollspel. Min egen slutsats är att det förmodligen är ganska sunt. När jag spelat som mest har jag gillat de jag spelar med, så spelgänget har varit en del av relationskategorin. Kanske har spelgänget varit viktigare än själva spelandet?

Nu dröjer det nog fem år till jag postar igen

 

[MattiasLejbrink]

Men hörrni, för några år sen var ju "bar-rollspel" på tapeten, och vissa skapade till och med speciella system för det. Tänk drop-in men ännu mer casual och snabbstartat. Många gånger rent tabellbaserade. Tanken var att man skulle slänga fram det på krogen. Skulle det vara något som löser knutar?

 

[Mogger]

Men hörrni, för några år sen var ju "bar-rollspel" på tapeten, och vissa skapade till och med speciella system för det. Tänk drop-in men ännu mer casual och snabbstartat. Många gånger rent tabellbaserade. Tanken var att man skulle slänga fram det på krogen. Skulle det vara något som löser knutar?

Hur gick det med Wendys RPG? Någon uppföljningsstudie kring spelandet där?

(Snabbmatskedjan gav ut ett rollspel som ingick i menyn eller liknande)

 

[Dr_Dängrot]

Men hörrni, för några år sen var ju "bar-rollspel" på tapeten, och vissa skapade till och med speciella system för det. Tänk drop-in men ännu mer casual och snabbstartat. Många gånger rent tabellbaserade. Tanken var att man skulle slänga fram det på krogen. Skulle det vara något som löser knutar?

Det finns ju drop in rollspel online i stil med freemarshes där man hoppar in med sin karaktär i mån av tid och storyn utvecklas beroende på vilka spelare som är där just det spelmötet som jag förstått .

 

[Dr_Dängrot]

Hur gick det med Wendys RPG? Någon uppföljningsstudie kring spelandet där?

(Snabbmatskedjan gav ut ett rollspel som ingick i menyn eller liknande)

Var inte det bara nått DnD 5:e supplement ? Vilket inte är konstigt då Wendys är en jänkar matkedja .

 

[Hunk]

Oj, det dröjde visst inte fem år. Nu kanske jag måste vänta tio år till nästa gång... Men svarade inte på en av frågorna i startinlägget.

Och finns det något vi kan göra för att folk inte ska sluta spela rollspel?
(det brukar talas om hur vi ska få nya spelare till hobbyn, men är det inte lika viktigt att behålla de gamla?)

Jag ser mig som en man av folket, eftersom jag inte har någon adlig bakgrund (min farmor hävdade förvisso att vi hade en Silfversparre i släkten, men det kan inte ha varit på svärdssidan). Det som skulle få mig att åter spela rollspel regelbundet är att det fanns en spelgrupp bestående av trevliga och roliga människor hyfsat nära mig, som helt anpassade sitt spelande helt efter när jag kunde vara med. Om jag kom på att det skulle passa att spela nästa tisdag, så anpassade sig samtliga efter det. Dessutom spelade de kul spelsystem (typ OSR-/D&D-ish, Mutant-ish, WFRP, Savage Worlds) och äventyren var bra och anpassade till ca 4-5 spelmöten, så att jag inte hann tröttna. Gärna bjöds det samtidigt på god mat och kanske ibland också god öl (tänker mig att min idealspelledare samtidigt är en skicklig kock och kanske också extraknäcker på ett microbryggeri som inte är så inriktat på belgo, suröl eller imperial porter).

Föga realistiskt, då jag knappast kan förvänta mig att alla skall anpassa sig efter mig, eftersom jag själv är kass på att anpassa mig efter andra. Hade jag varit adlig, kändis eller bara allmänt jätterik hade situationen varit annorlunda .

 

[RasmusL]

Om jag får ta mig friheten och skriva utifrån varför jag överväger att sluta titt som tätt:

- Mina krav på rollspel har ökat stadigt sedan jag började. Det som var en fest för 20 år sedan är tidsslöseri idag. Jag vill ha mer, bättre och det leder till nästa punkt.
- Det är svårare och svårare att lägga mycket tid. Familj, jobb i plural och annat socialt tar mer tid än vad det gjorde för 20, 15, 10 och 5 år sedan samtidigt som jag med högre krav behöver lägga mer tid för att det ska bli riktigt bra (ja, även samberättarspel måste läsas igenom av "någon", som brukar bli jag i min spelgrupp och oftast byts de spelen frekvent vilket gör att nya måste läsas in). Denna plus ovan punkt gör den sista kanske svårast-
- Det är svårt att hitta andra i liknande ålder som prioriterar rollspel tillräckligt högt för att vi ska nå upp till våra egna ökande krav på vad som är "tillräckligt bra". Alla måste vara investerade nog att läsa in regler eller i alla fall bry sig om att vara delaktiga i datumbokning och liknande.

Nu har jag en grupp i närområdet som fungerar bra och en lite längre bort som är riktigt awesome, men hade jag inte haft dem hade jag inte orkat leta nytt folk. När/om de grupperna börjar tappa spelare är risken stor att jag tappar intresset helt.

 

[anth]

... Mina krav på rollspel har ökat stadigt sedan jag började. Det som var en fest för 20 år sedan är tidsslöseri idag. Jag vill ha mer, bättre och det leder till nästa punkt.

...samtidigt som jag med högre krav behöver lägga mer tid för att det ska bli riktigt bra

...men hade jag inte haft dem hade jag inte orkat leta nytt folk. När/om de grupperna börjar tappa spelare är risken stor att jag tappar intresset helt.

Har varit med om liknande saker.

För nästan ett decennium började jag titta på anime.
När jag tittade som mest följde jag över ett dussin animeserier samtidigt. Jag tittade alltså på c:a två avsnitt per dag, vilket blir nästan 7 timmars anime i veckan.
På senare tid har jag blivit kräsnare. Jag älskar fortfarande anime, men jag väljer noggrannare vilka serier jag ser och droppar serier jag tycker är dåliga betydligt snabbare. Den här säsongen följer jag t.ex. bara två animeserier och jag funderar allvarligt på att droppa bägge för jag tycker inte att de håller tillräckligt hög klass.

På 1990-talet tittade jag mycket på film. Det var videons guldålder och jag hyrde flera videos i veckan.
Vartefter tiden gick blev jag kräsnare och kräsanare och numera ser jag inte ens en film i veckan.
Samma sak med serietidningar och böcker.

Det handlar alltså inte om tidsbrist (vill jag så har jag tid), utan att jag blir kräsnare med åren.
Är det någon mer som känner igen sig?

 

[Dr_Dängrot]

Har varit med om liknande saker.

För nästan ett decennium började jag titta på anime.
När jag tittade som mest följde jag över ett dussin animeserier samtidigt. Jag tittade alltså på c:a två avsnitt per dag, vilket blir nästan 7 timmars anime i veckan.
På senare tid har jag blivit kräsnare. Jag älskar fortfarande anime, men jag väljer noggrannare vilka serier jag ser och droppar serier jag tycker är dåliga betydligt snabbare. Den här säsongen följer jag t.ex. bara två animeserier och jag funderar allvarligt på att droppa bägge för jag tycker inte att de håller tillräckligt hög klass.

På 1990-talet tittade jag mycket på film. Det var videons guldålder och jag hyrde flera videos i veckan.
Vartefter tiden gick blev jag kräsnare och kräsanare och numera ser jag inte ens en film i veckan.
Samma sak med serietidningar och böcker.

Det handlar alltså inte om tidsbrist (vill jag så har jag tid), utan att jag blir kräsnare med åren.
Är det någon mer som känner igen sig?

Här tar du upp något som jag varit inne på flera gånger tidigare i tråden och som alltid vart min ståndpunkt ,det handlar inte om tidsbrist utan det handlar om prioriteringar alltså hur man väljer att prioritera den tid man har på sitt tidskonto . Vill jag ta ut 4 timmar från tidsbanken för att spela rollspel på söndag eller vill jag ta ut 4 timmar för att umgås med min partner eller spela ps5 eller vad det nu må vara . It all comes down to prioriteringar och för många personer kommer inte rollspel tillräckligt högt upp på priolistan .

 

[Dr_Dängrot]

Sedan något som jag upptäckt bland spelare jag haft och bland folk rent generellt i samhället är att folk blivit mer bekväma ju äldre de blir samt att man vill ha bang för sin buck , man vill ha garantier och försäkringar om att man får mesta möjliga avkastning utifrån sin investering . Det är utifrån återigen ett prioriteringsperspektiv helt enkelt inte värt för många att åka 15 minuter enkel väg och sedan delta på ett spelmöte där utfallet kanske inte ens blir att man har roligt . Det är lite som att ingen sätter sig på cykeln eller tar apostlahästarna och går och ringer på en polares dörr utan först skall man ringa eller messa och se så polaren är hemma så man inte gör en investering som inte ger avkastning om polaren inte är hemma .

 

[Henke]

På 1990-talet tittade jag mycket på film. Det var videons guldålder och jag hyrde flera videos i veckan.
Vartefter tiden gick blev jag kräsnare och kräsanare och numera ser jag inte ens en film i veckan.
Samma sak med serietidningar och böcker.

Jag har också kollat mycket på film under hela 90-talet och fortsatte en bit in på 00-talet. Jag blev också kräsnare och började gå efter IMDB:s betygssystem och topplistor, men skillnaden för mig blev att jag upptäckte mer och mer film med höga betyg vilket lett till ett kronologiskt tittande från 1896 och fram till just nu 2005 med allt som har 7,5/10 (och mycket som även ligger ner emot 7/10). Nu är tittandet iofs något som går i perioder, men här ser jag att man blev mer kräsen med vad man ser, men tittandet ökade snarare.

Jämför man med rollspel så är det ungefär likadant. På 80-90talet gillade jag spel som jag idag ser tog upp onödig tid för att skapa detaljkunskaper om världen och rollpersonen som jag idag ser som tämligen meningslöst. Jag ser att jag blivit mer kräsen med vad jag spelar, och passar hellre på ett spel jag tycker är för omständigt än att bara få spela rollspel. På samma sätt som med film ovan så innebär detta inte att jag håller på mindre med rollspel utan jag hittar mer och mer spel som jag vill läsa (och såklart helst spela). Så även tiden som läggs på rollspel har på något sätt ökat.

Sen när jag säger ökat så handlar det givetvis inte om tid i timmar och minuter utan procentuellt utifrån den fritid man har kvar efter jobb och familj.

 

[anth]

Här tar du upp något som jag varit inne på flera gånger tidigare i tråden och som alltid vart min ståndpunkt ,det handlar inte om tidsbrist utan det handlar om prioriteringar alltså hur man väljer att prioritera den tid man har på sitt tidskonto . Vill jag ta ut 4 timmar från tidsbanken för att spela rollspel på söndag eller vill jag ta ut 4 timmar för att umgås med min partner eller spela ps5 eller vad det nu må vara . It all comes down to prioriteringar och för många personer kommer inte rollspel tillräckligt högt upp på priolistan .

Alltså vissa människor har mer tid än andra människor för de planerar inte in lika många eller tidskrävande saker.
Jag har t.ex. lite mer tid än jämnåriga då jag inte har några barn.

Men det var inte vad jag talade om.
Jag talade om att jag blivit kräsnare fastän jag har tid.
Lite som "nu har jag ätit ett kilo choklad, nu vill jag inte äta mer choklad det närmaste året om det inte är belgisk choklad av finaste kvalitet".
Man blir mätt, saturerad.
Man har spelat så mycket att man inte står ut med mer rollspel om det inte är av yttersta kvalitet.

 

[Dr_Dängrot]

Alltså vissa människor har mer tid än andra människor för de planerar inte in lika många eller tidskrävande saker.
Jag har t.ex. lite mer tid än jämnåriga då jag inte har några barn.

Men det var inte vad jag talade om.
Jag talade om att jag blivit kräsnare fastän jag har tid.
Lite som "nu har jag ätit ett kilo choklad, nu vill jag inte äta mer choklad det närmaste året om det inte är belgisk choklad av finaste kvalitet".
Man blir mätt, saturerad.
Man har spelat så mycket att man inte står ut med mer rollspel om det inte är av yttersta kvalitet.

Det är väl prioriteringar om något ,du har blivit kräsnare i dina val av vad du prioriterar, du väljer att prioritera bort det du inte anser vara yttersta creme dela creme

 

[Sodivra]

Om jag får ta mig friheten och skriva utifrån varför jag överväger att sluta titt som tätt:

- Mina krav på rollspel har ökat stadigt sedan jag började. Det som var en fest för 20 år sedan är tidsslöseri idag. Jag vill ha mer, bättre och det leder till nästa punkt.
- Det är svårare och svårare att lägga mycket tid. Familj, jobb i plural och annat socialt tar mer tid än vad det gjorde för 20, 15, 10 och 5 år sedan samtidigt som jag med högre krav behöver lägga mer tid för att det ska bli riktigt bra (ja, även samberättarspel måste läsas igenom av "någon", som brukar bli jag i min spelgrupp och oftast byts de spelen frekvent vilket gör att nya måste läsas in). Denna plus ovan punkt gör den sista kanske svårast-
- Det är svårt att hitta andra i liknande ålder som prioriterar rollspel tillräckligt högt för att vi ska nå upp till våra egna ökande krav på vad som är "tillräckligt bra". Alla måste vara investerade nog att läsa in regler eller i alla fall bry sig om att vara delaktiga i datumbokning och liknande.

Nu har jag en grupp i närområdet som fungerar bra och en lite längre bort som är riktigt awesome, men hade jag inte haft dem hade jag inte orkat leta nytt folk. När/om de grupperna börjar tappa spelare är risken stor att jag tappar intresset helt.

Igenkänning. Hungern är inte där lika mycket längre.

 

[Luftslottet]

Lite tankar efter att ha läst tråden.
Aktivitet, oavsett vad vi gör har olika värde utifrån bla tidsperspektiv och egna preferenser.
Som flera varit inne på så så är en aktivitet inte lika fängslande efter att man utfört den i exempelvis 30 år.
själv brottas jag med det inom film eftersom jag upplever att jag sett det mesta (vilket jag inte har) och upplever historien i filmer mestadels likadan.
Filmen börjar—> lär känna karaktärer—> historien byggs upp—> sen sker en konflikt—> konflikten löses—>filmen slut.
självklart är de inte alltid så men i mitt tycke relativt mycket vilket gör att jag tröttnat på att se på film.
Med årens gång får jag inte samma känsla som jag fick när jag började spela rollspel. Det är ju helt naturligt att inte kunna få samma upplevelse även om de kan kännas tråkigt. Men vill man åt den känslan då kan de nog kännas svårt.
i mitt fall har de varit att utför man en aktivitet tillräckligt mycket finns de risk att de inte är lika kul längre. Lite som att man bränner ut sig på just en sak.

prioriteringar sker efter livssituation samt upplevt värde av aktiviteten. Tycker att @Dilandau sa de bra. Kostar de 10 att genomföra men jag enbart får 7 tillbaka ( nu skriver jag fritt ur minnet) så är de kanske inte värt det.
Samtidigt så kan prioriteringen kanske inte ens göras under vissa perioder av livet för att det inte går. Småbarnsföräldrarkaoset är ju en tydlig period som kan påverka ens ork att ens prioritera. Sjukdomar, förluster och sorg är andra delar som kan påverka.

när jag tänker på de av mina kamrater som jag fortfarande träffar som slutat spela rollspel är min tanke att livet har gömt men även att tröskeln för att komma igång är för stor.
Hitta ny grupp, hitta tid i kalendern, fixa måsten innan speltid, resa, planera, är man SL så kanske man behöver läsa regler och skapa ny värld tankar eller köpa nytt äventyr, hantera att folk inte dyker upp, komma ihåg vad man gjort under sessionen, proppa nästa, trivas i gruppen, komma Överens, försöka leva sig in fastän de är exempelvis mkt på jobbet osv
Samt att vi diskuterade detta på ett av våra spelföreningen för ett tag sen. Rollspel är en dold aktivitet. Den är inte lika lättillgänglig som andra.
Tror framför allt att slutar man så är det en rätt lång väg för att kunna hitta tillbaka igen om man inte har en grupp att hoppa in i.

 

[anth]

Det är väl prioriteringar om något ,du har blivit kräsnare i dina val av vad du prioriterar, du väljer att prioritera bort det du inte anser vara yttersta creme dela creme

Det känns som om vi definierar ordet "prioritera" olika.

"Nöje" handlar om att göra saker man tycker om.
"Prioritera" är att göra saker man inte tycker om för att man måste, t.ex. som att ta en väldig besk medicin, eller att släpa sig till jobbet fastän man är jättetrött.
Att göra saker som man inte tycker om och som man inte måste är varken nöje eller prioritering. Det är självskadebeteende.

Om du går på Mc Donalds (förutsatt att du brukar äta där) och beställer 2 Big Mac för att du är vrålhungrig är en sak. Om du sedan beställer en tredje Big Mac fastän du är proppmätt har ingenting med prioritering att göra.

Om du handlar mat och väljer att köpa mat du avskyr istället för att köpa mat du tycker om har ingenting med prioritering att göra.

Om jag tittade på anime för att jag såg det som ett nöje, men nu nästan slutat titta på anime för att jag inte finner det nöjsamt längre har ingenting med prioritering att göra.

 

[krank]

Jag tänker att om man absolut vill så kan man säkert koka ner alla möjliga anledningar folk har till att sluta, eller dra ner på, sitt rollspelande till att de "prioriterar". Min fråga är vad man ska ha den slutsatsen till, i så fall? Övertyga folk om att de "borde" prioritera annorlunda? För mig känns det nog mest som en oerhört ohjälpsam slutsats.

Lite på samma sätt som man alltid, om man vill, kan koka ner alla beslut folk gör till deras s.k. "fria vilja", men det är ju också rätt oanvändbart och ohjälpsamt.

Ett av problemen med att koka ner allt till "att folk inte prioriterar rollspel" är, tycker jag, att det liksom finns lite av en underförstådd antydan att de borde prioritera rollspel. Och det tycker åtminstone jag inte att de borde. Så jäkla viktigt är inte rollspel, och det behöver heller inte vara det. Det finns, och bör inte finnas, någon skam alls i att "prioritera bort" rollspel.

Och ja, varje gång någon säger "nej, jag kan inte vara med pga familjeåtaganden" eller "jag slutade spela rollspel för att jag fick en massa andra hobbies att lägga tid på" så är det givetvis helt enkelt ett snabbt sätt att säga "nej, jag väljer att inte vara med för att jag prioriterar mina familjeåtaganden" respektive "jag slutade spela rollspel för att jag prioriterar mina andra hobbies". Att det sker en prioritering någonstans är självklart; därför är de enda relevanta frågorna varför man prioriterar som man gör – och det är där familjeåtagandena och de andra hobbierna kommer in.

"Jag slutade spela rollspel för att det inte var roligt längre" = "jag prioriterade ned rollspel för att det inte var roligt längre".

Tänker jag.