Varför spelar folk figurspel, är det för att man gillar måla gubbar, samla på figurer eller för att man gillar taktikspel?
Ren anekdot här. Men det är intressant när olika sätt att spela möts, även bland figurspel.
För mig är
Blood Bowl ett lite oseriöst lattjo spel med massor av slump och tokiga fantasyvarelser som spelar amerikansk fotboll med extra allt. Tärningar rullas och tokiga saker händer. Du tar lite vilda chanser, du gör saker som är lite puckade, och alla får en intressant historia att berätta ackompanjerad av massor med skratt. Att någon också vinner är mer en konsekvens av att det råkar vara en sport som inspirerat det hela - det är aldrig målet.
Men vid ett tillfälle blir jag inbjuden att spela med nya bekanta. De har bokat en lokal, de har målat sina lag, de kan reglerna som ett rinnande vatten. Redan här anar jag ugglor.
När spel väl börjar märker jag att de spelar på
helt andra sätt än jag. Inget lattjo alls -
blodigt allvar. Reglerna har tolkats, vridits, och vänts, och deras drag handlar om att minimera slumpens framfart och att
vinna till vilket pris som helst.
Spelet som i min vanliga umgängeskrets tar 30-40 minuter per match kan nu ta två timmar och många gånger handlar det om att flytta sina gubbar en ruta eller två per drag för att utgöra den mest solida möjliga väggen för mina ynka stackars Skaven som bryter ben så fort en orch råkar dregla lite för nära. Tre-fyra råttor är efter min första match utslagna och jag har förlorat med oändliga poäng mot noll.
Jag spelade ändå vidare, för det var trevligt att hänga med spelfolk och jag gillar att
spela spel mer än att
vinna spel, men den här totala kulturkrocken mellan skojtrams och allvar tycker jag är rätt rolig än idag.
Det påminner givetvis om alla andra hobbies, som alltid kan utövas på olika nivåer, av olika individer, med olika mycket allvar. Men ändå vara "samma" hobby.