Varför spelar man figurspel?

[RasmusL]

Ett uthus endast för ändamålet.

...eller tja, det är en liten snickarbod med en massa skräp som inte används.

 

[RasmusL]

Hoppas du har ordentlig ventilering.

(Jag har sneglat på resinskrivare för att köra 8/10mm-40k/AoS/WHFB men har inget utrymme där det inte förgiftar grannar)

...men jag har också hör väldigt olika om hur farligt det egentligen är. En bekant är utbildad 3D-skrivar-designer-tekniker (vete katten vad utbildningen heter men typ 3D-skrivning och modellering) och har sin skrivare i köket.

 

[entomophobiac]

Varför spelar folk figurspel, är det för att man gillar måla gubbar, samla på figurer eller för att man gillar taktikspel?

Ren anekdot här. Men det är intressant när olika sätt att spela möts, även bland figurspel.

För mig är Blood Bowl ett lite oseriöst lattjo spel med massor av slump och tokiga fantasyvarelser som spelar amerikansk fotboll med extra allt. Tärningar rullas och tokiga saker händer. Du tar lite vilda chanser, du gör saker som är lite puckade, och alla får en intressant historia att berätta ackompanjerad av massor med skratt. Att någon också vinner är mer en konsekvens av att det råkar vara en sport som inspirerat det hela - det är aldrig målet.

Men vid ett tillfälle blir jag inbjuden att spela med nya bekanta. De har bokat en lokal, de har målat sina lag, de kan reglerna som ett rinnande vatten. Redan här anar jag ugglor.

När spel väl börjar märker jag att de spelar på helt andra sätt än jag. Inget lattjo alls - blodigt allvar. Reglerna har tolkats, vridits, och vänts, och deras drag handlar om att minimera slumpens framfart och att vinna till vilket pris som helst.

Spelet som i min vanliga umgängeskrets tar 30-40 minuter per match kan nu ta två timmar och många gånger handlar det om att flytta sina gubbar en ruta eller två per drag för att utgöra den mest solida möjliga väggen för mina ynka stackars Skaven som bryter ben så fort en orch råkar dregla lite för nära. Tre-fyra råttor är efter min första match utslagna och jag har förlorat med oändliga poäng mot noll.

Jag spelade ändå vidare, för det var trevligt att hänga med spelfolk och jag gillar att spela spel mer än att vinna spel, men den här totala kulturkrocken mellan skojtrams och allvar tycker jag är rätt rolig än idag.

Det påminner givetvis om alla andra hobbies, som alltid kan utövas på olika nivåer, av olika individer, med olika mycket allvar. Men ändå vara "samma" hobby.

 

[Paal]

Jag har spelat en hel del X-Wing för något år sedan och har sista åren dragits in i Games Workshops nät igen via Kill Team och Warcry.

För mig tickar det dels helt andra boxar än rollspel. Det handlar om taktik, listbyganden och teoretiserande. Konstnärligt uttryck genom dioramor, byggande, konverterande och målande av figurer. Men det har även en del likheter med rollspel i narrativa scenarion, kampanjspel med warbands som utvecklas och lore i massor.

Oftast blir det dock mer teorier och målande än faktiskt spelande, men X-Wing är lättare att få spelat eftersom figurerna är färdigmålade och matcherna tar en timme eller två. Har dock förhoppningar om att Warcry ska bli spelat en del när covid börjar avta.
Egentligen ser jag nog miniatyrhobbyn som två delar som sitter ihop ibland. Målande/byggande är den ena och spelande den andra, med listbyggandet som klistret som ger inspiration till bägge.