Nekromanti Varför suger utopier?

[God45]

I rollspel alltså. Rollspel där man spelar i utopier är ofta inte roliga och även när de är det är de fulla med problem som gör spelet dåligt. Jag älskar tillexempel Blue Rose men det är närapå ospelbart om man sätter sitt spel i mitten av utopin. Dystopier däremot, de är fantastiska. Warhammer 40k, Dark Sun och Midnight är alla grymt bra.

Så varför är dystopier bra och utopier dåliga? Är det helt enkelt så att man har mer att göra i dystopier eller är det något annat?

 

[Cassius]

I rollspel alltså. Rollspel där man spelar i utopier är ofta inte roliga och även när de är det är de fulla med problem som gör spelet dåligt. Jag älskar tillexempel Blue Rose men det är närapå ospelbart om man sätter sitt spel i mitten av utopin. Dystopier däremot, de är fantastiska. Warhammer 40k, Dark Sun och Midnight är alla grymt bra.

Så varför är dystopier bra och utopier dåliga? Är det helt enkelt så att man har mer att göra i dystopier eller är det något annat?

För konflikter är nice. Dystopin är full av konflikter. Utopin är frånvaron av dom.

 

[Poseur]

På rak arm, vart finns konflikter i en utopi?

Edit: Damn you Cassius, du hann före mig

 

[RasmusL]

Utopin kan vara fantastisk.

Freemarket kan absolut spelas som en konspirationsteoridystopisk hemskhet men jag vill påstå att man missar större delen av poängen med spelet om man gör det. Det utopiska Freemarket är en magisk plats fylld av kreativa uppslag, välvilja, skapande och initiativ ämnade att ge något till samhället.

EDIT: Men visst, det är svårt. Vi måste bekämpa våra konventioner kring hur rollspel "ska spelas" och utveckla nya mål med vårt spelande. Utmaningarna kan finnas även i en utopi men målen och skälen skiljer troligen.

 

[Lupus Maximus]

Jag tror det är två saker som huvudsakligen spelar in.

För det första är vi sällan överens om vad som är utopiskt. Det verkar också finnas en uncanny valley för utopier. Det blir med andra ord lätt en dissonans mellan vad vi anser är en utopi, och vad vi får levererat.

Det andra är, om vi nu mot förmodan har fått en värld som faktiskt matchar den personliga uppfattningen om utopier, så kommer vi in på preferens gällande spel. Som redan nämnts finns inte konflikter. Saknas konflikter finns i stort sett bara utforskande och upplevande kvar. Något som bara är baserat på utforskande och upplevande är en smal opopulär nisch, som dessutom är svår att få bra (vilket kanske bara handlar om att det är ont om referenspunkter och klichéer att ta till).

Vad som är dystopiskt är lättare att få till på ett sätt att vi är överens om att det är dystopiskt, och konflikter är lättare att skapa och hantera.

 

[Svarte Faraonen]

Utopier gör det svårt att vara en special snowflake. I en dystopi är det bra att vara speciell -- om du inte är som alla andra i den överjävliga världen är det sannolikt ett tecken på att du gör något rätt (cyberpunkrollpersonen som inte är en corporate drone som alla andra, etc). I en utopi är det normen som är det korrekta, så om du bryter mot den är det ett tecken på att du antagligen gör fel.

 

[Ymir]

Jag hatar dystopier. Don't get me wrong, jag tror att utopier också är svintråkiga pga avsaknaden av konflikt, problemet med dystopier för mig är att de känns fullkomligt hopplösa och i total avsaknad av glädje och estetik, detta är i synnerhet fallet med den vidriga och svintråkiga 40K-världen, där skaparna tagit i så mycket att de slagit knut på sig själva för att det måste vara SÅ JÄVLA MISERABELT. Enkel reality check: Om du nyss skapat en dystopi, och inser att den är värre än Liberia, då har du gått för långt, och passerat bortom trovärdighet och rakt in i pekoral.

 

[Ymir]

På rak arm, vart finns konflikter i en utopi?

Nästan alltid när utopier skildras i media är det ju dock falska utopier, chimärer, där fruktansvärda konflikter och misär gror under ytan. Textbook-exemplet: Those Who Walk Away From Omelas. Liknande exempel: Lost Horizon, Välkommen till Pleasantville, Battle Angel Alita, Demolition Man.

 

[krank]

Jag håller inte med om premissen.

Dystopier är inte alltid bra; det finns alltid nån som drar det för långt eller gör det på ett trist sätt.

Utopier är inte alltid dåliga. Hur många rollspel finns det som ens försöker?

Några saker jag tycker man kan göra bra med utopier:

Inte Min Utopi. Alltså, för mig vore det en utopi om vi införde medborgarlön, satte robotar på alla arbeten, flyttade in i enorma arkologier och lät naturen vara helt ifred (inga fler småorter, inga fler mänskligt drivna lantbruk). Också att alla blev vegetarianer och vi satte igång att genmoddifiera skiten ur oss, plus naturligtvis forskning om uploading och cybernetik och grejer; transhumanism+teknik+riktig demokrati fri från nyliberaler, konservativa stollar och religiöst trams. Rationalism über alles! Men... jag är c:a 99% säker på att ovanstående inte är speciellt många andras utopi.

Jag tror att jag skulle betrakta Jan Björklunds eller God45's utopier som dystopier. Och vice versa. Och här ligger något skojjigt - konflikten som t.ex. cyberpunken använder sig av i hög grad är ju individen mot samhället. Klart man kan spela nyliberaler i kampen mot den förverkligade socialistiska utopin (Atlas Shrugged RPG?), eller goda kristna konservativa i kamp mot den rationella transhumanistiska utopin.

Monstren i paradiset. Egentligen lite samma grej som ovan, men tvärtom: Utopin passar spelarna, men rollpersonerna är "ondingar" som vill förgöra paradiset. Även om man nu skulle spela riktiga elakingar, typ återfödda Hitler och Stalin, så tror jag det skulle kunna bli en rätt intressant kampanj.

Kort sagt, den enes himmel är den andres helvete.



Also; bortsett från Undersidan och robotarna som går bärsärk är Evolutionens Barn i princip skrivet som en utopi. Har funkat rätt bra, tycker jag.

 

[Rymdhamster]

Utopier kan vara skitroliga att spela i. Om rollpersonerna har som mål att krossa den, vill säga.

"Här är en perfekt liten värld där alla är lyckliga. Vad kan vi göra för att sabba den?"

Tänk Jokern eller Jack Dante. Men istället för Gotham har du en tråkig idyllisk storstad.

*KABOOOOOM*

"Now isn't that more interesting?"

 

[Poseur]

Ja men då är det ju inte en riktig utopi

 

[Poseur]

Inte Min Utopi. Alltså, för mig vore det en utopi om vi införde medborgarlön, satte robotar på alla arbeten, flyttade in i enorma arkologier och lät naturen vara helt ifred (inga fler småorter, inga fler mänskligt drivna lantbruk). Också att alla blev vegetarianer och vi satte igång att genmoddifiera skiten ur oss, plus naturligtvis forskning om uploading och cybernetik och grejer; transhumanism+teknik+riktig demokrati fri från nyliberaler, konservativa stollar och religiöst trams. Rationalism über alles! Men... jag är c:a 99% säker på att ovanstående inte är speciellt många andras utopi.

Sounds like a good place to be. Ganska lika mina egna tankar om idealsamhället


/Poseur

 

[RasmusL]

Utopier kan vara skitroliga att spela i. Om rollpersonerna har som mål att krossa den, vill säga.

"Här är en perfekt liten värld där alla är lyckliga. Vad kan vi göra för att sabba den?"

Tänk Jokern eller Jack Dante. Men istället för Gotham har du en tråkig idyllisk storstad.

*KABOOOOOM*

"Now isn't that more interesting?"

Det kan vara fantastiskt kul att spela i utopier även om målet inte är att krossa dem.

 

[RasmusL]

Jag håller inte med om premissen.

Dystopier är inte alltid bra; det finns alltid nån som drar det för långt eller gör det på ett trist sätt.

Utopier är inte alltid dåliga. Hur många rollspel finns det som ens försöker?

Freemarket. Kanske världens mest underskattade rollspel (även om det är fantastiskt dyrt att faktiskt köpa spelet). Rollpersonerna lever på en rymdstation där man aldrig kan dö, man får alla grundläggande behov tillgodosedda, man kan lämna platsen när man vill och man får medel för att förverkliga sina drömmar, vad än de må vara, givet att man samtidigt skapar ett värde för stationens andra invånare. Coll spelupplevelse som jag vill ha mer av (men inte har tid med en kampanj i, detta är verkligen inget one shot).

 

[Rymdhamster]

Det kan vara fantastiskt kul att spela i utopier även om målet inte är att krossa dem.

Jag går med på att det i alla fall är teoretiskt möjligt

 

[Arfert]

Inte Min Utopi. Alltså, för mig vore det en utopi om vi införde medborgarlön, satte robotar på alla arbeten, flyttade in i enorma arkologier och lät naturen vara helt ifred (inga fler småorter, inga fler mänskligt drivna lantbruk). Också att alla blev vegetarianer och vi satte igång att genmoddifiera skiten ur oss, plus naturligtvis forskning om uploading och cybernetik och grejer; transhumanism+teknik+riktig demokrati fri från nyliberaler, konservativa stollar och religiöst trams. Rationalism über alles! Men... jag är c:a 99% säker på att ovanstående inte är speciellt många andras utopi.

Ja fy vilken mardröm... nåt man lätt kan bygga ett Paranoia-aktigt rollspel kring. 1984 släng dig i väggen!

 

[RasmusL]

Det kan vara fantastiskt kul att spela i utopier även om målet inte är att krossa dem.

Jag går med på att det i alla fall är teoretiskt möjligt

Jag tror att Freemarket är ett sådant där spel som vi båda skulle kunna ha kul i, det är tillräckligt off för att trotsa kategorisering tillsammans med andra spel

 

[Rymdhamster]

Jag tror att Freemarket är ett sådant där spel som vi båda skulle kunna ha kul i, det är tillräckligt off för att trotsa kategorisering tillsammans med andra spel

Ja, det börjar ju bra:

Rollpersonerna lever på en rymdstation

Så jag är i alla fall inte emot det på ren princip =)

 

[God45]

Utopier kan vara skitroliga att spela i. Om rollpersonerna har som mål att krossa den, vill säga.

"Här är en perfekt liten värld där alla är lyckliga. Vad kan vi göra för att sabba den?"

Tänk Jokern eller Jack Dante. Men istället för Gotham har du en tråkig idyllisk storstad.

*KABOOOOOM*

"Now isn't that more interesting?"

Det här är skitroligt Det är vad jag gjort med Blue Rose. Hur tänker du förstöra utopin och vilken sorts personlighetes störning får det att verka som en bra ide?

 

[God45]

Jag hatar dystopier. Don't get me wrong, jag tror att utopier också är svintråkiga pga avsaknaden av konflikt, problemet med dystopier för mig är att de känns fullkomligt hopplösa och i total avsaknad av glädje och estetik, detta är i synnerhet fallet med den vidriga och svintråkiga 40K-världen, där skaparna tagit i så mycket att de slagit knut på sig själva för att det måste vara SÅ JÄVLA MISERABELT. Enkel reality check: Om du nyss skapat en dystopi, och inser att den är värre än Liberia, då har du gått för långt, och passerat bortom trovärdighet och rakt in i pekoral.

Jag vet inte med 40k. Vad som gör 40k så jäkla bra är att det vet att det är superlöjligt överdrivet deprimerande. Det är mörk komedi i still med Black Adder Det finns en gud över hopp och han är ond! Hur kan man inte skratta?