Varför var och till stor del är rollspel en hobby dominerad av vita män ?

[Dr_Dängrot]

Jag såg loffebolls tråd om att hen önskade att spela i en mer diversifierad spelgrupp och kom då att tänka på hur dom spelgrupper jag spelat med genom dom 27 år jag hittils varit aktiv i hobbyn sett ut .

Dom gruppkonstellationer där jag figurerat så har dessa till 85-90% bestått av vita cis-män. Jag har genom åren spelat med utlandsfödda svenskar eller svenskar med utlandsfödda föräldrar men dessa har varit i minoritet , några kvinnor har kommit och gått men också varit i minoritet och jag har spelat med endast en person som faller inom hbtq+ spektrat (min dåvarande bästa vän).

Det är inte så att varken jag eller min spelgrupp inte varit inkluderande utan det är bara så ödets lotter fallit , dom vänner jag haft/har med utländskt påbrå har inte varit intresserade av rollspel och inte heller dom kvinnliga vänner jag haft/har . Endast en kompis med utländsk bakgrund var intresserad av rollspel som ung och hen var adopterad om det nu kan spela in att hen växte upp med svenska föräldrar , syskon och kompisar i ett vitt medelklass område och var så ursvensk i sitt sätt och beteende som man nu kan va.

Så hur kommer det sig att rollspel fick ett sånt genomslag bland just vita män och inte i andra samhällsgrupper ?

 

[Dr_Dängrot]

Tilläggas kan att min spelgrupp idag består utöver mig av 3 män och en kvinna , alla vita och straighta och alla från samma socioekonomiska bakgrund .

 

[Minimoni]

När rollspel slog igenom som hobby och intresse så var/är det en väldigt nischad aktivitet. Jag är född 1982 och under min uppväxt i ett skogsbeklätt Värmland så var det inte så många andra än just svenskfödda vita pojkar som ville spela. Det föll sig naturligt att jag spelade rollspel med samma personer som jag spelade fotboll eller Nintendo med, jag tror inte att det var mycket svårare än så. Nu när jag är 38 så finner jag det mycket svårare att finna nya vänner som jag litar på till den grad som jag har förtroende för mina barndomsvänner. Detta betyder inte att jag skulle säga nej om någon som numera inte är en medelålders skäggig man, skulle vilja vara med och spela. Jag har dels väckt rollspelsintresset hos mina barn, en dotter och en son som båda då får klassas som icke vita då deras mamma är japanska. Sen vet jag ärligt talat inte om någon av mina vänner skulle vara bisexuella eller homosexuella då det är av många saker jag helt enkelt inte bryr mig det minsta om gällande mina vänner, de är mina vänner oavsett.

Sen tror jag att rollspel som hobby under en längre tid gått från att vara nästan bara vita cis-män till att visserligen fortfarande främst bestå av vita cis-män, men klart mer inkluderande än tidigare. Jag hoppas att hobbyn blir än mer inkluderande då jag är egoistisk och bara ser fördelar med att rollspel som hobby blir så stort och utbrett som möjligt med deltagare från alla grupper som tidigare av en eller annan anledning haft svårt att komma in i hobbyn.

Den grupp jag har varit SL för och den jag är SL för består nu av män med ett och annat inhopp av min dotter under de tillfällen vi spelar spel som fungerar för en tio-åring. Vi kommer från ungefär samma socioekonomiska-bakgrund men har i vuxen ålder fått yrken utspridda över hela fältet, allt från riktiga höginkomsttagare till mer klassiska knegar-yrken. Jag lägger ingen värdering i vilket jobb en person må ha då ingen någonsin vad jag vet har använt sin nya socioekonomiska status som någon form av maktverktyg bland vänner.

 

[Mogger]

Det beror nog till stor del på det som @Minimoni är inne på. Sverige 1987 (eller när man nu började spela) var betydligt mer homogent och man spelade med de som man umgicks med. Det var nog också en utpräglad "pojkhobby" på det viset hobbies var på 80-talet. Det var liksom inget snack om att man inte skulle spela rollspel (eller fotboll). Det ingick liksom i det obligatoriska utbudet.

 

[Mekanurg]

När jag började spela på 1970-talet i Gbg såg hela gänget i stort sett likadant ut: manliga, vita, strejta, medelklassgymnasister. På den tiden var Sverige tämligen homogent och i Gbg umgicks ungdomar sällan över klassgränserna. Där fanns en invandrare: en engelsman som nog var den ende med arbetarklassbakgrund. Gänget klövs dock när vi blev vuxna mellan de som gick vidare till akademiska studier och de som började jobba efter lumpen. Olika intressen, olika ambitioner. Som sagt, man spelar med de man umgås med.

 

[Dr_Dängrot]

Jag är född tidigt 80-tal och började spela på 90-talet . Jag är född och uppvuxen på en mindre bruksort där man kan säga att det fanns 2 grupper av rollspelare Vita övre medelklass ungdomar/barn till akademiker och sen subkultur kidsen som svartrockare/gothare/hårdrockare osv även dessa var alla vita män .

Jag figurerade även under 90 talet till 2000 talets mitt i olika rollspelsföreningar där alla var uteslutande vita män . Det kunde vara 50-60 medlemmar alla vita män i olika ålderspann från 12 -50 år gamla men som sagt alla vita män

Även dom spelgrupper jag haft irl under senare år 2000-talets mitt fram till nu har bestått av uteslutande vita män , det närmsta jag kommit att spela med nån av utländskt påbrå dom senaste 10-12 år är en engelsman och en australiensare samt nån tysk och alla dessa är ju också representativa för vita män .

Det är först nu det senaste året som jag har haft med en kvinna i spelgruppen dock även hon vit .

Sen det där att att man spelar med dom man umgås med är inte riktigt sant för nästan alla min spelgrupper har jag funnit utanför mina bekantskapskretsar då ingen av mina vänner har intresse för rollspel ...

 

[Dr_Dängrot]

Nu skall detta tilläggas att detta jag framhäver är irl medans jag på nätet spelat ihop med en mängd olika etniciteter , religioner , sexualiteter osv

 

[Minimoni]

Sen det där att att man spelar med dom man umgås med är inte riktigt sant för nästan alla min spelgrupper har jag funnit utanför mina bekantskapskretsar då ingen av mina vänner har intresse för rollspel ...

Jag tror nog att du i just det här fallet är undantaget snarare än regeln, speciellt när det gäller vilka som var de första en spelade med i rollspelens gryning.

 

[Dr_Dängrot]

Jag tror nog att du i just det här fallet är undantaget snarare än regeln, speciellt när det gäller vilka som var de första en spelade med i rollspelens gryning.

Nu är det kanske få av oss förunnat att umgås med samma vänner man hade när man var 11/12 år och började spela rollspel .

Jag och många med mig har flyttat ifrån barndomsby och runt om i landet och bytt jobb och bekantskaper genom åren vilket lätt till att man bytat ut vänner.

Om du har samma vänner du hade som Tonåring tror jag snarare du är undantaget

 

[Minimoni]

Nu är det kanske få av oss förunnat att umgås med samma vänner man hade när man var 11/12 år och började spela rollspel .

Jag och många med mig har flyttat ifrån barndomsby och runt om i landet och bytt jobb och bekantskaper genom åren vilket lätt till att man bytat ut vänner.

Om du har samma vänner du hade som Tonåring tror jag snarare du är undantaget

Jag har bott i Japan, studerat på universitetet på två kontinenter så jag har flyttat runt och skapat mig en massa bekantskaper. Men frågan du först ställde var ”varför var och är rollspel en hobby dominerad av vita män?”. Svaret på den frågan var att de flesta började spela med sina barndomsvänner som oftast inte bara var rollspelsvänner utan också vänner som de flesta spelade fotboll/vilken annan hobby som helst med, gick i samma klass som etc. De gick sen vidare och spred hobbyn till andra vänner som i de allra flesta fallen än en gång var vita män då Sverige precis som Måns säger, var betydligt mer homogent. Jag kan självklart ha fel så det smäller om det, men jag tror fortfarande att de flesta rollspelsgrupper både förut och nu, inte bara spelar rollspel med varandra utan också har andra intressen tillsammans. De jag spelat med via nätet har jag också spelat online-spel så som World of Warcraft med. Så för mig och de jag personligen känner så har det inte enbart varit rollspel som skapat grupper utan också andra gemensamma intressen. Sen har jag tur att fortfarande ha en del av mina barndomsvänner kvar som nära vänner trots att vi under långa omgångar bott på olika kontinenter och jag kanske är undantaget just på den punkten, men isåfall är jag ett lyckligt undantag.

 

[Mogger]

Sedan förstärks naturligtvis detta med tiden. Vita män attraherar vita män (ja, ni fattar) och det är ju först på senare år som vi ens pratat om inkludering. Hur många tjejer är det med i Sagan om Ringen?

Däremot tror jag att både onlinespelande och den nya generationen leder till mer mångfald. Men det är bara en (kill)gissning.

 

[krank]

Sverige är ganska segregerat. Vita bor med vita och ickevita bor med ickevita. Det är såklart ingen universell regel, men av ett gäng olika orsaker som har med bland annat bostadsmarknad, klass och white flight att göra så är det ganska mycket så.

Så vita umgängen -> vita hobbygrupper -> vita rollspelsgrupper.

Jag vet inte hur det ser ut klassmässigt i sverige, men jag tror att rollspel även här ändå i perioder varit mer av en medelklassgrej. Där, och när, jag växte upp var det fan inga arbetarklasskillar som rollspelade, det kan jag säga. De spelade fotboll och slogs istället. De hatade böcker och tyckte det var töntigt med fantasi. De som öppet läste i min högstadieklass var typ jag, några av tjejerna, och ett par av icke-arbetarklass-killarna. Typ. (Ingen av dem spelade, vad jag vet, rollspel). Men jag vet inte om det var representativt; ta det för vad det är – ett bittert fd mobboffers surmulna anekdot.

När det gäller mans-delen så är ju rollspel, liksom datorspel etc, ganska manskodat som hobby helt enkelt. Som märklintåg och transformers. Slå orker i huvudet och ta deras skatter. Min första rollspelsgrupp var helt otroligt vapen- och militärfokuserade. Nu säger jag inte att det inte finns tjejer och kvinnor med sånt intresse, men jag tror att de – tack vare vårt samhälles könsroller – är färre. Egentligen ligger ju de "tjejtypiska" roll-lekarna med dockor närmare hur jag vill spela rollspel idag, men… Tja. Historiskt upplever jag att rollspelen designats av och för män och pojkar. Och att miljön kring rollspelen varit ganska fientlig mot ickemän – nördar tänker kanske gärna på sig själva som mer välkomnande och inkluderande än de dumma normiesarna, men jag har hört lite för många skräckhistorier från kvinnor som fjärmats från hobbyn av kåta creepy grabbar för att riktigt kunna köpa det som generell sanning.

Det är inte en slump att det mest är vita män som håller på. Det är för att det alltid, i den här hobbyn, mest varit vita män som hållit på. Och som grupp är vita män inte alltid jättebra på att förstå vad det är som pågår…

 

[Bolongo]

Jag har under de senaste åren startat nya grupper flera gånger genom ansiktsboken och cafe sirius (och en gång genom wrnu). Det har gett en stor diversitet i kön, ålder och klass - däremot inte i etnicitet.

Tyvärr är min erfarenhet att grupper som pusslas ihop på det viset sällan har långsiktig stabilitet. Även om man snackar igenom länge och väl hur man vill spela, så finns det så många outsagda eller rentav omedvetna faktorer som driver folk isär. Det bästa fallet jag varit med om är när en liten kärna blivit kvar (efter en ström av avhopp) och de sedan har dragit in folk de redan känner.

 

[Rangertheman]

I vår Hjältarnas tid-grupp är vi män i klar minoritet (tre 10-åriga tjejer, två kvinnor och två män) och i Call of Cthulhu-gruppen är vi också i minoritet (3 kvinnor, 2 män). Att det blivit så blandade grupper tror jag mycket beror på att min sambo och vår dotter också har ett stort rollspelsintresse. I den vilande Symbaroumgruppen är fördelningen 50-50. Men ingen diversifiering när det gäller etnicitet och de flesta har någon form av akademiska studier i bagaget.

Precis som så många andra började jag spela rollspel med de kompisar som jag umgicks mest med i tonåren; vita medelklasskillar. Det var egentligen bara på Sydcon som vi kom i kontakt med rollspelande tjejer och de var få. Tror faktiskt inte att vi någonsin kom på tanken att fråga några av tjejerna i umgängeskretsen om de ville prova att spela. I gruppen kände vi varandra utan och innan och hade inget behov att bjuda in någon utifrån, varken killar eller tjejer.

Jag tror också att 80- och det tidiga 90-talets rollspelsdemografi till stor del hänger kvar hos många av de son spelat sedan dess eller som spelade då och sedan har återupptagit hobbyn. Mina gamla rollspelskompisar bor kvar i Skåne och jag har som sagt både sambo och dotter som är rollspelsnördar. Annars kanske jag också fortsatt i samma hjulspår. Jag tror dock inte vi på WRNU är så värst representativa. En killgissning säger mig att många av de som börjar spela rollspel nu, utan att bli introducerade av någon gammal räv, gör det i betydligt mer blandade grupper.

 

[Dr_Dängrot]

Jag känner igen vad krank skriver att i min hemby var det då fan inga arbetarklass killar som spelade rollspel där var det moppe , bil , hockey , fotboll , alkohol och i viss utsträckning mildare droger som cannabis som gällde .

Även invandrar killarna/tjejerna på orten sysslade med annat än rollspel . Det fanns en kille med utländsk bakgrund som spelade rollspel och hen var en av mina närmaste barndomsvänner och adopterad och uppvuxen i en svensk övre medel/tjänstemannaklass familj med svenska föräldrar och syskon om det nu kan spela in .

Tjejer tror jag inte det fanns en enda på orten som spelade och dom få gånger en tjej dök upp i spelgruppen så var det en nyfiken flickvän som ville se vad pojkvännen sysslade med på söndagskvällarna eller att nån av killarna tjatat med sin flickvän för att det behövdes nån extra spelare .

Den första kvinnliga spelare som kom in i vår spelgrupp på egen hand var först i 20 års åldern när det kom en tjej som flyttade in utifrån och hon hade ett eget genuint utvecklat rollspelsintresse sen innan .

 

[Troberg]

Vi hade en spelklubb en gång i forntiden, när snabbmat innebar att man gick ut och klubbade en mammut, och den hade faktiskt ganska mycket tjejer (tummen och pekfingret, kanske 1/3). Magnus och Danta kanske kommer ihåg närmare.

Det hände i huvudsak genom att några drog dit sina flickvänner. Ibland hade de en kompis med sig som support, ibland så tog de dit kompisar i efterhand, när de fastnat för hobbyn.

Det var också en spelklubb som var väldigt diversifierad när det gäller utbildning. Jag har ingen aning om hur det hände, det bara hände.

Övriga typiska minoriteter i hobbyn var dock ganska få. Inte många med utländsk bakgrund (var det någon, förutom finnar och en norrman?), ganska få sexuella minoriteter (åtminstone öppet). Det var dock, som sagt, en annan tid. Färre utomskandinaviska personer, färre som kommit ut ur garderoben, så jag vet inte, vi kanske höll genomsnittet där också.

Summan av det hela är att jag tror att man måste vara aktiv i att bjuda in nya medlemmar. Både vänner och sådant som öppna dagar och sånt. Sätta up flyers i skolor, på större arbetsplatser, på snabbköpet. Arbeta aktivt med kommunen och fritidsnämnden (positiv bieffekt av det är att det är lättare att låna lokaler). Som en vis man sade: "One day all this will be yours. but you'll have to make it happen." (internetpoäng till den som kan gissa vem). Det är inte något som bara händer, man arbetar man målmedvetet för att det ska hända så kommer det att hända.

 

[Dr_Dängrot]

Men där har vi det igen tjejerna kom dit genom sina pojkvänner inte av ett eget intresse .

Jag kom faktiskt på att jag glömt att jag har spelat med en till hbtq+ person i tonåren så två hbtq+ personer har jag faktiskt spelat med . Dock så var hen väldigt lowkey gay så ingen förstod att hen var gay , det var på den tiden då det var svårare att komma ut och det fanns en mer negativ syn på hbtq+ , tex användes bög som ett skällsord .

hen kunde skämta genom att klämma en på rumpan eller smeka ens lår men om jag gjorde samma sak tillbaka så utbrast hen vafan är du en jävla bög eller fyfan bögäckel . Det visade sig som sagt att den gamla klyschan dom som är mest antigay är oftast gay stämde för en dag kom hen till spelmötet med en annan kille och presenterade hen som sin pojkvän .

 

[Mekanurg]

Svenska bokliga och nördiga medelklassmän har en lång tradition av att nörda tillsammans i klubbar av olika slag: frimärkssamlare, vapensamlare, pistolskyttar, scouter, och så vidare. Det kan vara en del av den svenska folkrörelsetraditionen. (Rent anekdotiskt: när min nördige far befann sig i medelåldern brukade han och hans jämnåriga kompisar i Svenska kryssarklubben SXK tillsammans utveckla fiffiga manicker åt sina segelbåtar och skriva om detta i SXK:s medlemstidning.) Svenska arbetarklassmän brukar/de snöa in på andra företeelser, som sport, rockmusik och raggarbilar.

En person som härstammar från ett land långt ifrån Sverige har förmodligen med sig en annan uppsättning sociala idéer om vad som är "acceptabla" hobbies. Jag fick en gång i tiden skit för att jag påpekade att det finns goda skäl till varför det är så få lajvare från avlägsna länder: på många ställen i världen är det inte socialt okay att unga män och kvinnor umgås under sådana former; likaså, i många länder så beger sig normala människor inte ut i naturen på sådant sätt, eftersom vildmarken så starkt förknippas med faror (giftormar, leoparder, rövarband, landminor, osv). Men eftersom jag har haft förmånen att leva i fem länder på tre kontinenter och lärt mig mycket under resans gång vidhåller jag denna ståndpunkt (anekdotiska erfarenheter levereras på begäran).

Om jag fortsätter på detta spår: att spela rollspel med svenska gamers kräver alltså en hel del svensk kulturkompetens. Det handlar inte om att svenskarna skulle vara ovilliga, utan om att vi rör oss i en djupt förankrad svensk tradition om "hur intellektuella grabbar gör saker tillsammans". En utlänning som vill delta på lika villkor behöver sålunda "veta hur man gör det" vilket i sin tur kräver tid att lära sig.

 

[Dr_Dängrot]

Mekanurg tar upp en intressant aspekt kulturella/klasskillnader .

Dom flesta arbetarklass kompisar jag har brukar rynka lite på näsan och skratta i mjugg när rollspel kommer på tal , haha klär ni ut er till riddare och prinsessor och springer runt i skogen och kastar kottar och leker att det är eldklot , där är det bärs , heavy metal och raggarbilar som gäller och intellektuell kreativitet / fantasi / estetisk skaparförmåga är inget som efterfrågas

Sen bland invandrare och nu generaliserar jag fritt. Kan det vara så att det är inte coolt att spela rollspel och även där efterfrågas andra aspekter än dom man förknippar med rollspelare... Man har även äldre brorsor/kusiner med mera som skulle mobba skiten ur en om man satt och låtsades att man är riddare som slåss mot drakar .

För att gå på att det finns nån gängse norm för hur intellektuella vita män ifrån övre medeklass/akedemiska hem umgås så kan jag återgå till min utländske adopterade vän som spelade rollspel hen var en produkt av att vuxit upp i vit medeklass miljö och umgicks endast med vita personer ur samma socioekonomiska grupp och betedde sig som vilken etniskt svensk kille ifrån den miljön som helst , skulle hen ha vuxit upp under andra mer traditionella invandrar förhållanden så skulle hen kanske inte alls varit så intresserad av rollspel.

 

[CapnZapp]

Så hur kommer det sig att rollspel fick ett sånt genomslag bland just vita män och inte i andra samhällsgrupper ?

Rollspel fick sitt genomslag bland lite aviga ungdomar med välordnade familjesituationer. Lite pengar men framförallt trygg uppväxt och någonstans att sitta och spela. Dessutom skrev Gygax & Co för sådana som han själv. Dessutom skrev säkert 99% av hans inspirationskällor för sådana som honom. (Sådana som mig)

Sett ur den synvinkeln, inte konstigt alls.

PS. Att "andra" (dvs folk med annan hudfärg, annat kön, annan sexualitet) "får" spela rollspel nu är roligt. Synd det dröjde femtio år bara.