Nekromanti Varför vill ingen vara "god" i rollspel?

[Basenanji]

Mina spelare (sammanlagt sju stycken) fick välja alignment när det var dags att starta megakampanjen.
Resultat: Lawful neutral 1, Chaotic neutral 6.
På wizards hemsida står det att "Chaotic neutral means that you never have to say you´re sorry", vilket jag tycker förklarar det alignmentet hyggligt bra....

Vi pratade om de olika sätten att betrakta omvärlden på och kom fram till att alla karaktärer var så där nonchiga, rycka-på-axlarna-aktiga som deras alignment pekade på (med undantag för nagelbitar-kalenderbitar-regler-måste-följas-karaktären".

Och jag undrade varför ingen ville spela god- men ingen kunde riktigt förklara det där. "Robin Hood är ju en tuffing!" försökte jag men utan att någon lät sig bli imponerad.

Nu bryr jag mig inte om huruvida rollpersonerna är goda eller onda, det där får verkligen bli upp till spelarna, men jag upplever starkt att det är svårt för mina spelare att spela "god". Det är som att god är självaste antitesen till "handlingskraftig", "självständig", "vild", "egenartad", "tystlåten", "bestämd" mm

Är det så för er också? Varför är det så 'ocoolt' att vara god?

 

[DeBracy]

Kanonbra fråga. Nu har ju inte jag spelat rollspel sen evigheter evigheter men det känns som om fenomenet kan anas inom klart fler medier också; nån gång i slutet på 80-talet dog hjältarna. Och sen kom Vampire och nu pallar ingen längre att vara god. Jaja, det är väl klart att det inte gick till riktigt så men jag tycker det är väldigt synd i vilket fall som helst. I mina ögon så slutar nästan spel som D&D fungera om alla ändå bara ska vara gråskaliga småskurkar, eventullt med försonande drag.

I vissa genrer så hör det ju till (jag tänker då på t.ex. cyberpunk) att man inte kan vara riktigt god, men i massor av fantasy har man ju världens chans... och visst, det är ruggigt gjort. Men det är gjort för så länge sen att jag knappast förstår varför det inte förekommer mer. Rollspel som fenomen är kanske för ungt för att någon form av trendcykel ska ha hunnit runt...?

Nåja. Fram för fler ädla hjältar!

 

[Sollyx_UBBT]

Jag måste säga att jag älskar att vara god, oftast rent av naivt korkat god.
så det gäller nog inte alla.
och jag vill inte vara cool som karaktär alla har fel och brister (i mitt fall onaturligt korkad)

så jag anser att det inte stemmer men visst det är nog mer populärt att vara bad boy/girl

men inte något för mig! bara i sällsynta fall

 

[Krille]

Varför är det så 'ocoolt' att vara god?

Rent historiskt, rollspel har trots allt sitt ursprung i reglifierat gravplundrande. Det är svårt att gå ner i ett gravkummel, slå ihjäl alla invånare och sno deras saker och fortfarande vara god.

I princip alla goda/laglydiga alignments innebär någon form av begränsning. Och det är läbbans mycket ivägen för nonchiga rollpersoner.

 

[Man Mountainman]

Jag håller faktiskt inte med. Jag spelar gärna goda karaktärer, och jag ser absolut inget problem med att kombinera "god" med "cool". Jag tycker det är någonting extra coolt med att ha en stark övertygelse och aldrig backa ned från den. Som Jesse Custer i "Preacher", arguably en av de hårdaste snubbarna som någonsin fötts ur en serietecknarpenna.

/Kalle

 

[Eksem]

Robin Hood är en tuffing, men är Robin Hood särskilt god? Vad jag minns är han en tjuv och kidnappare, och dog han inte lönnmördad efter ett besök hos en prostituerad?

Idag är det få som tror på ondska och godhet, de flesta av oss tror på att det handlar om perspektiv. Dessutom uppfattar de flesta det som att vi alla existerar på en varierande gråskala även inom vårt eget perspektiv.

I spel som D&D begränsar man ofta de goda till att vara just goda. Att kalla sig själv god men sedan agera inom en gråskala bestraffas. Att kalla sig själv ond, men sedan agera god bestraffas inte. Att vara ond ger karaktären större möjligheter att agera på gråskalan.

Men även det åsido har jag spelat med spelare som t.ex. just sett Sagan om Ringen-filmerna (igen), och gärna har de skinande hjältarna som förebilder för sina rollpersoner.

 

[Rising]

Fast poängen med Jesse Custer var ju att han skulle vara som gamla Cowboyhjältar. Alltså inte riktigt vara "god", utan ha "rätt".

Det förklaras i något utav förorden. Många av de saker som Jesse Custer gör är visserligen moraliskt tvivelaktiga, men han har rätt för att han är hjälten - snarare än tvärtom.

---

Jag tror det är lite av kärnan i grejen: Goda karaktärer känns som en begränsning - de måste lyda under vissa etiska regler. Jag gillar mer att spela en neutral tuffing som får rätt bara för att han är the main man. Då kan man göra som man vill, och reglerna för vad som är gott anpassas efter en själv istället för tvärtom.

 

[Arfert]

Några av de coolaste rollpersonerna jag spelat har varit Lawful Good, idealistiska "korsfarare" mot ondskan...

...och jag måste säga att jag är lite trött på att man jämnt ska spela nån "antihjälte med lik i garderoben".. det känns "done it, been there"...

 

[Troberg]

Hjältar, i den traditionella formen, är inte goda samhällsmedborgare. De är outsiders som arbetar utanför samhällets regler för samhällets bästa. Dirty Harry, superhjältar, Raul Wallenberg, James Bond, Mad Max, Vanunu, till och med Herkules. De är inte team-arbetare som hjälper samhället genom att samarbeta med det, de är ensamvargar som ställer sig utanför och hjälper samhället när samhället inte själv kan klara av det. De förändrar samhället utifrån, inte från insidan.

Traditionellt god, dvs en som arbetar enligt samhällets normer och regler kan helt enkelt inte höja sig till hjältestatus. De kan naturligtvis vara till stor hjälp, utföra ett viktigt arbete och bidra med viktiga saker till samhället, men de är inte Hjältar med stort H.

Om man då ska spela en hjälte så förknippar man naturligtvis den med personer som anses som hjältar. Då faller det traditionellt goda bort, för de blir inte den sortens hjältar.

Det här är en anledning till att jag föredrar Palladiums alignments, som mer talar om vad man har som mål än att försöka passa in det i ett universellt rätt/fel-mönster. Det använder tre olika alignments (vilka har ett par undervarianter som är olika långt drivna var):

* Good (försöker i första hand hjälpa andra)
* Selfish (försöker i första hand hjälpa sig själv)
* Evil (försöker i första hand sabba för andra)

De här är lättare att spela och passar bättre i hjälterollen (utom Evil, såklart). På samma sätt kan en skurk mycket väl vara Selfish eller till och med Good (försöker hjälpa sitt eget folk på bekostnad av andra folk, världen är full av sådana missriktat hjälpsamma personer).

 

[lokomotiv_UBBT]

marvel civil war

Marvel har en intressant story line som jag vill rekomendera skarpt!

Basicly går den ut på att amerikanska staten inför ett direktiv under ledning av Iron man, som innebär att alla hjältar måste registrera sig hos staten med namn för att de skall kunnas tränas i statlig regi samt hållas ansvariga för allt. Vilket innebär i att världen kastas omkull spindelmannen och några till bildar en motstånds rörelse och så utvecklas det därifrån.

Storyn är väldigt kritisk mot den väg det amerikanska samhället är påväg att ta nu, och man kan även läsa in en hel del kritik mot den nuvaranda ledningen av USA.

Läs den amerikanska varianten av den om ni kan, själv så fann jag den på nätet.

intressant vändning om ont och gott...

 

[lokomotiv_UBBT]

Fast är man good om man spelar en korsfarare som slåss mot onsdkan utan att ens fråga först?

 

[Ymir]

Re: Jesse Custer

Fast jag tycker inte Jesse Custer är 'god', jag uppfattar honom som en otrevlig, obarmhärtig vigilante med vidrig amerikansk cowboymoral och en övertygelse om sin egen förträfflighet. Typ.

- Ymir, påpekar

 

[Eksem]

Off topic [Civil War]

Nu går jag off topic, men det kanske har lite relevans i alla fall...

Jag tycker också att det är en väldigt bra storyline, särskilt Spidermans dilemman är riktigt bra. Nåja, i korthet går det som sagt ut på att regeringen vill att alla superhjältar ska registrera sig och arbeta för regeringen. Detta får konsekvensen att Avengers splittras, och Iron Man står på regeringens sida medan Captain America leder motståndsrörelsen.

Jag läser precis som lokomotiv serien som en kritik av amerika av idag, men det är här det blir intressant...

I intervjuer med han som håller i trådarna och ligger bakom Civil War (och har övergripande ansvar för majoriteten av Marvels storylines just nu) har jag nämligen läst att även om han själv hade ambitionen att låta båda sidor komma till tals, så har de flesta uppfattat det som att Iron Mans gäng är de som framstår i bäst dager! Så skulle jag aldrig ha läst den, nämligen, och det visar ju på att vad som är gott och vad som är ont egentligen är en fråga om just perspektiv.

 

[Blasphemy]

För det första - Tvingas jag spela D&D så vägrar jag att skriva ut mitt alignment eftersom det är en så himla snevriden sak. Vad som är gott för några är ont för andra.
Jag skulle om jag var du göra det enkelt för mig och för spelarna och ta bort alignments helt och hållet - visst du måste pilla lite med reglerna för att spells och sådant skall fungera men det kan de vara värt.

För det andra - Exakt varför dina spelare inte vill spela hjälpsamma karaktärer som kämpar för de svaga och fattiga kan jag inte svara på. De kanske inte har lust till det. De kanske vill vara lite hårda hjältar i en high-fantasyvärld där de slåss för de som betalar bäst, har en kvinna i vardera stad och moralen i vissa fall är tveksam.

Istället för alignment så försök ta reda på vad rollpersonerna vill med sitt liv. Har de några mål, drömmar, önskningar. Varför är de ute och äventyrar, varför håller de samman och liknande.

 

[Blasphemy]

He he... idealistiska korsfarare som slåss mot ondskan känns så himla "done it, been there"...

Dock så kan man ju alltid twista dem lite. Har bland annat hört om någon D&D gång när en spelade en kvinnlig Paladin som kämpade för att krossa ondskan och när de var nere i underjorden så kom det till några onda varelsers (orcher/goblins eller liknande) yngelkammare där de små barnen gömde sig i skuggorna förfärade att rollpersonerna dödat deras föräldrar. Alla rollpersonerna passerade utom Paladinen som gjorde ett "Detect evil" och därefter drog sitt svärd och högg ihjäl dem allihop.

När hon sedan konfronterades med detta så kunde hon inte alls förstå varför alla var upprörda. Goblins var ju onda och ondskan måste krossas.

Hon var således en supergod paladinnazist som skulle döda alla varelser som var Evil!

Jag tyckte det var en underbar bild av den klassiska "goda" korsfararen.

"Whow... Jerusalem är vårt, döda alla muslimer" (Riddar Arn - den "goda" korsfararen, 1200 e.kr)

 

[Robert Jonsson]

Inga problem i vår spelgrupp alls. Mina tre senaste karaktärer har varit: Lawful good, lawful evil och lawful good. Ofta faller det sig snarare naturligt att välja good för oss... Med andra ord, saknar vi det problemet.

 

[Pom]

I spel som D&D begränsar man ofta de goda till att vara just goda. Att kalla sig själv god men sedan agera inom en gråskala bestraffas. Att kalla sig själv ond, men sedan agera god bestraffas inte. Att vara ond ger karaktären större möjligheter att agera på gråskalan.

På vilket sätt bestraffas man i D&D om man byter alignment och hur skiljer sig den bestraffningen mellan goda och onda?

 

[Pom]

Förebilderna

Jag tror det funkar såhär för en del personer:

Först spelar man lite halvhyggliga typer.

Sedan blir det tuffare att spela onda typer.

För att man skall vilja spela riktigt goda typer krävs att spelaren stöter på något inspirerande föredöme i media, på det sätt som Eksem och Dnalor har nämnt i tråden. Då blir man intresserad av de goda hjältarnas tuffhet och problem.

Så funkade det för mig iallafall.


(För övrigt är det kanske synd att tråden hamnade här och inte i DnD-forumet. DnDs alignmentsystem rör sig med definierad och absolut godhet och ondska, inte med pragmatism och relativa begrepp som på många andra håll.)

 

[Thermight]

Om jag inte minns fel fanns inte good-evil med i d&d från början. Utan endast lawful-chaos skalan vilken var inspirerad från Michael Moorcocks böcker.

Om jag själv hade fått bestämma hade 'good' endast varit någon slags social organisation. typ den medeltida katolska kyrkan, vilka ansåg sig ha patent på good. Om man har alignment good så betyder det att man har credd i denna mäktiga organisation vilket borde ge spelarna spelmässiga incitament att vara del av den. Om den är god i praktiken har mindre betydelse. Bara att den har patent på att definiera gott och ont.

 

[Eksem]

Utan att kunna min PHB och DMG fram och baklänges tänker jag nog på vissa spells, paladinen och clericen och ett och annat magic item jag sett i äventyr och så. Har inte sett några sådana saker för neutrala rollpersoner.