krank said:
Själv blir jag definitivt nervös av poliser, trots att jag träffat både en och två som varit väldigt vettiga. Men så har jag polare som råkade illa ut i Göteborg och även vid olika demonstrationer också.
Det finns ganska goda anledningar att vara nervös när man har med poliser att göra. Och jag har full förståelse för att man drabbas av panik när polisen kommer, alldeles oavsett om man faktiskt gjort något eller inte.
Det är normalt att känna saker inför olika grupper. Har man själv, eller man får berättat, en negativ upplevelse av en grupp med människor så kommer man känna misstro, rädsla, hat eller aggression mot individer ur den gruppen man möter. I alla fall så länge man inte har mer än deras grupptillhörighet att gå på. Det gör att om man har en negativ grundinställning till en grupp, t.ex poliser eller romer, så kommer de som avviker från den negativa bilden ses som individuella undantag (”Själv blir jag definitivt nervös av poliser, trots att jag träffat både en och två som varit väldigt vettiga.”) från normen. Allt negativt man hör eller upplever förstärker normen (romer tigger och stjäl, polisen är fascister) och upplevs som representativt för gruppen.
Nu ska sägas att jag egentligen inte ser ett problem med det här, känslor är inte logiska eller något som man kommer fram till intellektuellt.
Problem blir det däremot om man börjar komma med ett intellektuellt rättfärdigande av sina känslor och låter dem styra ens agerande; det kan vara allt från att försöka köra ifrån polisen (och utsätta sig själv och omgivningen för fara) till att inte släppa in svarta eller kvinnor i zigenarklänning i en affär. Eller så gör man som SD om ”invandrare” eller olika kriminella/autonoma grupper gör om polisen; man tar de dåliga exampel på individer inom gruppen och gör dem till de enda inom gruppen som man fäster vikt vid och använder det som politiskt slagträ.
Det tyvärr att vettig offentlig analys och debatt blir i stor sett omöjlig för alla data som når ut börjar omedelbart användas som ammunition mot gruppen i en större debatt där den faktiska sakfrågan helt försvinner i den ideologiska krutröken. Det faktum att så mycket av ”kritiken” (som ofta bygger på hat och fördomar) handlar om annat än de faktiska frågorna som debatteras skapar också den belägringsmentalitet som ofta kan ses inom allt från polis till förortsgäng till politiska grupperingar och företag nuförtiden där minsta medgivande av någon kritik tas som bekräftelse på all kritiks sanning.
Men just det faktum att vi som art faktiskt gör skillnad på grupp och person om det är en person vi har någon form av relation med visar på vikten av att inte stirra sig blind på systemen.
T.ex. så är en närpolis som känner sitt område och folket där värt mer i utredande och brottsförebyggande arbete än tio poliser som kommer från annat område och patrullerar.
Just för att om det är någon person som folk litar på och har en relation med kommer man prata med oavsett vad man tycker om gruppen personen tillhör.
Men det är klart, i vissa ögon kan polisen aldrig göra fel - och mina polare måste ju ha gjort något fel för annars hade ju polisen inte gjort något mot dem...
Vilket är nästan lika galet som den inte ovanliga motsatsen; där polisen aldrig gör rätt.
Man behöver ju bara titta i den här tråden för att se att de finns de som tycker polisen är för brutal när den ingriper; och att de ingriper alldeles för sällan…