Varför inga sociala färdigheter?

[Svarte Faraonen]

Jag tycker generellt om något mått av social player skill, gärna i kombination med reaktionsslag som avgör en inledande attityd som man sedan kan utgå från i en mer friformig social interaktion. Jag tycker också nästan alltid illa om när system försöker skapa "sociala konflikter" som funkar analogt med strid -- det ger en trivial och felaktig bild av social interaktion. Med detta sagt finns det situationer där jag tycker det är bra att ha regler för sociala färdigheter. Exempel:

• Situationen handlar om att manipulera en informationsasymmetri som finns mellan rollperson och spelledarperson, men inte mellan spelare och spelledare. Det här är framför allt eftersom jag som spelledare inte alltid tycker det är lätt att vara rättvis när det gäller att bedöma bluffar och liknande, eftersom jag har ett helt annat utgångsläge än spelledarpersonen.
• Situationen tar lång tid. Att spela en scen när man förhör någon eller letar rykten är intressant. Att däremot spela igenom hur man över flera dagar försöker mjuka upp någon man förhör, eller hur man spenderar en helkväll med att snacka med folk och höra sig för om saker, det är inte lika spännande. Då är det bra att ha regler för hur man snabbspolar det.
• Situationen bygger på den sortens karismatiska kvaliteter som inte går att uttrycka i form av spelarens agerande vid spelbordet. Att helt enkelt bara utstråla en viss känsla, ordlös och känslobetonad. Ofta är det reaktionsslaget som får lösa det här.

Således finns det situationer där jag gillar att ha någon form av sociala färdigheter att falla tillbaka på.

Westerns system är också anmärkningsvärt spartanskt här. Vältalighet funkar för rollpersoner som är agitatorer, predikanter, advokater och liknande, men hur gestaltar man den kallögde prisjägarens förmåga att stirra ned någon? Saloonflickans talang för att förvända huvudet på folk?

 

[Big Marco]

Jag ser sociala interaktioner i rollspel som oftast varandes en "kamp" eller "tävling" där en part vill "vinna" över den andre. All sådan kamp brukar i resten av spelet mekanikiseras, så jag ser det som naturligt att detta även gäller sociala kamper.

Sociala situationer som inte är av kamp-karaktär behöver inte färdighetsslag. Men regelverket behöver system för detta för att jag ska trivas fullt ut.

Två exempel - James Bond OO7 har ett briljant system som ger personlighet. Någonstans halvvägs under utgivningen tillkom stats för sociala interaktioner på alla NPC:er. Så vissa är svagheter/motstånd inför olika typer av social påverkan. Vissa kunde vara mycket svårövertalade men lätta att hota eller förföra, andra bröts snabbt ihop under förhör/tortyr, medan vissa var stenhårda. Detta gjorde att man var tvungen att hitta strategier för hur man försöker påverka folk i spelet.

I Noir finns ett eskaleringssystem som går från samtal till våld. Inspirerat av Dogs in the Vineyard men anpassat. Och finessen är att det är alltid spelaren som har förlorat en "tärningsduell" som väljer att antingen acceptera utfallet (och nederlaget) eller att eskalera till en ökad aggressionsnivå, för chans att rulla tärningarna igen och hoppas man vinner nästa chans. En social situation kan enkelt urarta till att gå över till en strid, vilket både är tematiskt rätt för spelet och som gör varje social interaktion till något spännande kring spelbordet. Det är ofta inte helt enkelt för den förlorande parten att välja mellan att acceptera eller eskalera. Jag är en sucker för spänning skapat från regelsystem.

 

[luddwig]

Jag gillar spelarskicklighet för att det skapar engagemang. Samtidigt gillar jag karaktärsskicklighet för att det låter vem som helst spela vad som helst. Därför landar jag oftast i den typ av hybrider som @krank nämner, alltså färdighetsslag +/- bonus för spelarens bra eller dåliga idéer. Att stenhårt gå på enbart spelarskicklighet eller karaktärsskicklighet kan också fungera beroende på omständigheterna, men hybriden ger mig det bästa av båda världarna.

Smarta spelare som dumpar INT men aldrig tvingas ta konsekvenserna av att fatta ogenomtänkta beslut.

Det där är intressant. I min ordinarie grupp är det kutym att rollspela utifrån egenskaperna. Den spelare vars rollperson har INT 4 får helt enkelt undvika att komma med geniala idéer, eller i varje fall förpacka idéerna så att de är rimliga för rollpersonen. Att spela en dum rollperson blir på så vis en extra utmaning för en smart spelare.

 

[Genesis]

Det är när vi nått dit vi kan återuppta diskussionen "borde inte detta värde vara en färdighet, så RP kan bli bättre på det?"

Eller varför inte "borde inte detta spelas ut, så att spelarna kan bli bättre på det?"

 

[dancodan]

Eller varför inte "borde inte detta spelas ut, så att spelarna kan bli bättre på det?"

Jag har spelat i grupper där folk inte är så bekväma med att rollspela ut det på ett ingående sätt, men de försöker gärna slå ett slag för att vinna argumentationen. Det tycker jag är fullt acceptabelt.

 

[krank]

Det är väl självklart att ge även hämmade och introverta personer chansen spela en hjälte med vinnarleende?

Ska även spelare som är helt hopplösa på att opta sina karaktärer och fullkomligt värdelösa på att välja rätt utrustning, handlingar, taktiker i strid etc också kunna spela stridsmonster-rollpersoner som är taktiska genier och vinner varje strid?

Om inte spelaren ska reduceras till en helt passiv åskådare, så måste spelaren någonstans avkrävas någon form av input. Om denna input inte kan göra någon som helst skillnad för huruvida det går bra eller dåligt i någon situation, så tror jag att de flesta spelare upplever en viss brist på agens.

Men på något sätt antas det vara helt OK av vissa att en spelare som är riktigt dålig på att fatta smarta beslut i strid får leva med att hens krigar-rollperson förlorar striden. För det är tydligen fler som tycker att man vill ha player skill i strider än i sociala situationer.



Säg mig, finns det något i rollspel som i dina ögon ska bero på spelarens förmåga, eller ska allt bero på tärningarna?


EDIT: Jag är iofs 100% för en mekanik som låter mig slå ett enda slag för en hel strid och inte behöva ha någon input alls utöver det, medan de andra spelarna viftar runt, väljer magier och hittar sätt att utnyttja terrängen.

 

[Big Marco]

Eller varför inte "borde inte detta spelas ut, så att spelarna kan bli bättre på det?"

Nu spelar iaf inte jag rollspel för att "lära mig social kompetens". Jag vill ha underhållning och eskapism.

Sedan är sociala interaktioner mångfascetterat. De flesta jag har spelat med gillar tex inte att spela ut långa förförelser. Ofta blir det kackigt eller fnissigt eller bara pinsamt, trots att man spelar en femme fatale eller en James Bond-karaktär som är expert på detta. Det bryter immersionen ännu mer än att slå en tärning och ta fram resultatet.

 

[Svarte Faraonen]

Ska även spelare som är helt hopplösa på att opta sina karaktärer och fullkomligt värdelösa på att välja rätt utrustning, handlingar, taktiker i strid etc också kunna spela stridsmonster-rollpersoner som är taktiska genier och vinner varje strid?

Om inte spelaren ska reduceras till en helt passiv åskådare, så måste spelaren någonstans avkrävas någon form av input. Om denna input inte kan göra någon som helst skillnad för huruvida det går bra eller dåligt i någon situation, så tror jag att de flesta spelare upplever en viss brist på agens.

Men på något sätt antas det vara helt OK av vissa att en spelare som är riktigt dålig på att fatta smarta beslut i strid får leva med att hens krigar-rollperson förlorar striden. För det är tydligen fler som tycker att man vill ha player skill i strider än i sociala situationer.

Jag tänker att ett sätt att lösa det här är att fokusera på att ge en pålitlig lägstanivå snarare än att låta en briljera. Typ, låt säga att tärningsslag/värden styr folks initiala reaktion och man sedan har framför allt spelarskicklighet som ledstjärna i interaktionen. En rollperson med bra karisma får då förmånen att inte behöva starta i uppförsbacke -- spelledarpersoner har generellt sett någon grad av tillit redan från början, så man behöver inte jobba lika hårt för att vinna över dem.

 

[krank]

Jag tänker att ett sätt att lösa det här är att fokusera på att ge en pålitlig lägstanivå snarare än att låta en briljera. Typ, låt säga att tärningsslag/värden styr folks initiala reaktion och man sedan har framför allt spelarskicklighet som ledstjärna i interaktionen. En rollperson med bra karisma får då förmånen att inte behöva starta i uppförsbacke -- spelledarpersoner har generellt sett någon grad av tillit redan från början, så man behöver inte jobba lika hårt för att vinna över dem.

Absolut; reaktionsslag är en hybrid/kompromiss jag har lättare för än väldigt många andra. Det finns flera skäl till det – jag gillar att de som du säger ger ett utgångsvärde snarare än sker som bokslut, jag gillar att de uttryckligen till 100% handlar om SLPn och inte om huruvida jag/rollpersonen lyckas med något, de kan tekniskt sett skötas helt dolda…

 

[Genesis]

Jag har spelat i grupper där folk inte är så bekväma med att rollspela ut det på ett ingående sätt, men de försöker gärna slå ett slag för att vinna argumentationen. Det tycker jag är fullt acceptabelt.

Det tycker jag också! Jag tycker att båda metoderna är fullt rimliga.

 

[Genesis]

Nu spelar iaf inte jag rollspel för att "lära mig social kompetens". Jag vill ha underhållning och eskapism.

Jag skulle inte säga att jag spelar för att lära mig social kompetens. Men att bli bättre på att spela ut, på att välja mina ord, att bredda min repertoar är definitivt en del av hobbyn för mig. Njutningen av att utmana mina skickligheter och svara upp mot dessa utmaningar. Det är ju något som är väldigt vanligt i många hobbyer. Folk som sysslar med klättring, teater, kitesurfing eller folkmusik. Det finns naturligtvis många anledningar att man sysslar med en hobby, men att utmana sin skicklighet och bli bättre är såpass vanligt bland såpass många sysselsättningar att jag tycker att det är självklart att det kan vara en del av rollspelshobbyn, också. Därmed inte sagt att alla behöver ha det som mål, och det är inget fel om du inte har det, men jag har det, i alla fall.

Sedan är sociala interaktioner mångfascetterat. De flesta jag har spelat med gillar tex inte att spela ut långa förförelser. Ofta blir det kackigt eller fnissigt eller bara pinsamt, trots att man spelar en femme fatale eller en James Bond-karaktär som är expert på detta. Det bryter immersionen ännu mer än att slå en tärning och ta fram resultatet.

Det är ju också något man kan öva på och bli bättre på, såklart. Jag tycker mig vara bättre på att spela ut långa förförelser idag än förr. Sedan behöver man ju inte spela ut hela scenen. Att klippa i scenen och att slå tärning är ju helt ortogonala företeelser. Du kan spela ut hela scenen och slå tärning, eller klippa i den och inte slå tärning. Funkar hur bra som helst.

Återigen, jag ser inget fel i att vilja slå tärning. Men jag vänder mig mot tanken att alla spel ska ha sociala färdigheter. (Eller ens färdigheter. Eller ens spelvärden på rollpersonerna. Eller ens rollpersoner. Men då är vi långt ifrån ämnet.)

 

[dancodan]

Ska även spelare som är helt hopplösa på att opta sina karaktärer och fullkomligt värdelösa på att välja rätt utrustning, handlingar, taktiker i strid etc också kunna spela stridsmonster-rollpersoner som är taktiska genier och vinner varje strid?

Jag lät min dotter och sambo spela rollspel. De var helt värdelösa på att opta sina karaktärer och välja rätt rustning. Vi lät tärningarna bestämma stridens utgång och de tyckte att det var väldigt roligt. De fastnade och blev med tiden väldigt duktiga spelare.
Hade jag tvingat dem att opta eller vara taktiskt briljanta så hade de aldrig fortsatt spela.

Menar på att det är inte bara av ondo att låta folk spela med tärningsslag som slumpfaktor. Vissa tycker att det är det som är roligt.

 

[Genesis]

Menar på att det är inte bara av ondo att låta folk spela med tärningsslag som slumpfaktor. Vissa tycker att det är det som är roligt.

Känns som att alla i den här tråden som gillar att spela ut scenerna (och ogillar att slå tärning om det), inklusive krank, har varit väldigt tydliga med att det inte är fel att vilja slå tärning. Bara att deras egna preferenser inte ligger åt det hållet.

 

[krank]

Menar på att det är inte bara av ondo att låta folk spela med tärningsslag som slumpfaktor. Vissa tycker att det är det som är roligt.

Att det finns det tror jag inte en enda person i tråden ifrågasatt.

Allt jag säger, är att huruvida man vill ha sociala färdigheter och tärningsslag för färdigheter beror på inom vilken arena man vill utmana spelarna.

Och att det inte är konstigare – eller mer exkluderande – att vilja ha player skill i sociala situationer än att ha player skill i strid (vilket ju ändå någonstans är standard i tradrollspel). Normen är att en spelare som är dålig på att hantera rollspels-stridssystem inte kommer att kunna spela en speciellt duktig krigare. Men det betyder inte att det nödvändigtvis är mindre konstigt eller bättre än att på motsvarande sätt inte låta en spelare som är urkass på att komma på bra argument spela en rollperson som är bra på det.

Jag är inte på något vis ute efter att säga att alla måste sluta tycka att strid eller tärningsslag är roliga. Tvärtom. You do you, liksom. Men det retar mig när det ena framställs som exkluderande och elakt, att man vill vara dum mot stackars spelare utan social förmåga etc – när man inte har några synbara problem när det gäller att "vara dum mot" spelare som saknar förmåga när det gäller strid och stridsregler. Allt jag vill är att båda spelstilarna ska respekteras.

 

[Troberg]

Det här är en rätt klassisk diskussion, som brukar (som så många andra frågor) koka ner till vilken roll man vill att spelaren ska spela. Player skill eller character skill?

Jag föredrar att se sådana färdigheter som en riktlinje för HUR spelaren ska spela karaktären.

Är man bra på att charma så spelar man don Juan, är man dålig så kör man en "Öh... Öh... Me Tarzan! You Jane!".

 

[CapnZapp]

Okej, nu har vi fastslagit att vissa gillar det, andra not so much.

Men frågan var ju - hur kommer det sig att Övertala saknas i Mutant eller att Karisma saknas i Western. Exempelvis. Inget av dessa bägge spel är ju avant-garde. Bägge är "trad" spel.

Det jag vänder mig emot är att de har inte ens optionalregler för "slå FV; oj du lyckas med 49 procentenheter, du uppnår en fantastisk framgång".

Trots att de har dylika regler för alla andra sammanhang än just det sociala...

(Jag vet att jag frågade varför man kan vilja spela och skapa ett spel utan dem; känns ändå helkonstigt att de saknas i spel vars natur i övrigt ligger mig varmt om hjärtat.)

 

[Tre solar]

Och att det inte är konstigare – eller mer exkluderande – att vilja ha player skill i sociala situationer än att ha player skill i strid (vilket ju ändå någonstans är standard i tradrollspel).

Jag håller med Krank i själva poängen, men jag tänker att det finns en del "prata förbi varandra". Tradrollspel har ju förhållandevis lite player skill överlag, om vi accepterar utgångspunkten att det inte är en skicklighet att slå tärning. Så på det viset vore det inte konstigt om samma förmåga att bedöma sannolikhet var skickligheten i både strid och sociala situationer.

Min gissning är att det ibland handlar om att färdigheter fallit bort, men framförallt att tradspel vilar tungt på sina äventyr, och att dessa äventyr ofta förutsätter att sociala interaktioner har förutbestämda utfall. En klassiker är ju att det finns som ett flödesschema för vad uppdragsgivaren ska säga om RP inte direkt accepterar uppdraget.

Så jag tror att tradspel ofta gör implicita antaganden om att det sociala sker mellan spelarna, och inte gentemot SLP eller världen. Och då behövs inte färdigheter för detta.

 

[Selly]

Ska även spelare som är helt hopplösa på att opta sina karaktärer och fullkomligt värdelösa på att välja rätt utrustning, handlingar, taktiker i strid etc också kunna spela stridsmonster-rollpersoner som är taktiska genier och vinner varje strid?

Absolut. Det här är ju en av de stora poängerna med att ha ett välbalanserat system – att det inte skall kunna gå så illa att vissa spelare helt enkelt misslyckas redan under rollpersonsskapandet. Samma sak med stridsutrustning där vissa alternativ inte är enkom sämre än andra, utan där saker har olika för- och nackdelar. Eller typ, »alla vapen gör 1T6 i skada« eller vad det nu kan vara.

Visst, somliga tycker väl att det är kul med spel där man kan göra trasiga »builds« med infinite damage o.s.v. Men jag har aldrig spelat eller pratat med någon som tycker att den sortens trams är särskilt roligt när man faktiskt skall spela. Då vill man snarare kunna välja det som är ballt eller passande utan att riskera att bli värdelös på köpet.

 

[Sömniga Isaac]

Jag har absolut inget emot att man gör spel som är välkomnande för folk som har svårt att spela ut, vara vältaliga och karismatiska. Där spelet hjälper dem genom att göra det möjligt för dem att med reglernas hjälp spela en mer karismatisk rollperson. Jag tycker att det är skitbra! Men jag vänder mig våldsamt emot tanken på att ALLA spel ska vara sådana. Att alla ska kunna spela alla rollspel utan att någon är bättre på det än någon annan.

Det här tycker jag är en av de viktigare sakerna som sagts i tråden.

Ett spel kan inte passa alla men det måste finnas utrymme att skapa spel som kan passa alla målgrupper. Sen är det upp till oss som spelare och utövare att hitta spelen som passar oss.

Ibland vill jag låta tärningen styra, i andra lägen så föredrar jag spel där sociala situationer blir lösta på andra sätt. Det beror helt på syftet med mitt utövande av rollspel där och då. Jag har själv märkt att sen dess att jag började se rollspel som ett verktyg för att skapa olika upplevelser har jag sjäv blivit mer mottaglig för att bredda mitt sätt att spela rollspel på utifrån vad jag är ute efter i stunden.

 

[Svarte Faraonen]

Jag föredrar att se sådana färdigheter som en riktlinje för HUR spelaren ska spela karaktären.

Är man bra på att charma så spelar man don Juan, är man dålig så kör man en "Öh... Öh... Me Tarzan! You Jane!".

Grejen med folk som är karismatiska på riktigt -- inte folk som vet vad man ska säga, eller liknande, utan har en rå jävla utstrålning -- är att de får Me Tarzan, you Jane att funka. Den komponenten är svår att fånga i player skill vid spelbordet.