Nemesis_UBBT
Warrior
Re: Tack grabbar!
Jag håller med. Fortsätt med debatterna, Krille & Rising!
(Å seraphim också)
- Napoleon
Jag håller med. Fortsätt med debatterna, Krille & Rising!
(Å seraphim också)
- Napoleon
Nekromanti Varför inte göra ett nytt kult ???
- Thread starter Jeffe
- Start date
Rickard
Urverk speldesign
Re: Oh, the horror!
"<EM>Blir man inte stirrigare om man INTE vet vad som väntar en?</EM>"
Jag säger inte att du har fel, inte alls... Det är bara två sätt att bygga upp en stämning.
Om vi tar Predator i tunnelbanan som ex.
Om vi visar monstret innan så är spelaren (inte RP:n) rädd för att gå in i vagnen. Om vi kör scenen som du beskrev kommer spänningen först då i vagnen.
Men bara för att man avslöjar monster behöver man inte avslöja vad den kan. Och man ska avslöja den med finess. Man kan inte säga "Ni har hört rykten om en vampyr som finns i staden. Ni hör ett skrik!". Man måste väva in det i historien. De får hyra ryktena och en del av dem kanske är falska. Kanske är det <EM>flera</EM> vampyrer, kanske en on sekt..
/[color:green]Han</font color=green> som alltid har ett ess kvar i kortärmen
"<EM>Blir man inte stirrigare om man INTE vet vad som väntar en?</EM>"
Jag säger inte att du har fel, inte alls... Det är bara två sätt att bygga upp en stämning.
Om vi tar Predator i tunnelbanan som ex.
Om vi visar monstret innan så är spelaren (inte RP:n) rädd för att gå in i vagnen. Om vi kör scenen som du beskrev kommer spänningen först då i vagnen.
Men bara för att man avslöjar monster behöver man inte avslöja vad den kan. Och man ska avslöja den med finess. Man kan inte säga "Ni har hört rykten om en vampyr som finns i staden. Ni hör ett skrik!". Man måste väva in det i historien. De får hyra ryktena och en del av dem kanske är falska. Kanske är det <EM>flera</EM> vampyrer, kanske en on sekt..
/[color:green]Han</font color=green> som alltid har ett ess kvar i kortärmen
Rising
Vila i frid
Re: Oh, the horror!
Hmm vänta, så här skrev jag:
"Du har flytt in i en tunnelbanevagn. Du pustar ut och känner dig säker tillsammans med alla andra människor. Plötsligt släcks lamporna. När de tänds igen är tunnelbanevagnen tom och står alldeles stilla. När du hör ett ljud av något som faller ned på taket, hur resonerar du då?"
Jag borde kanske antydit klarare att spelaren verkligen FLYR in i tunnelbanevagnen. Han kanske har fått sina vänner mördade, kanske fått en första oklar kontakt med monstret eller bara hört något oerhört läskigt ljud eller liknande. Rollpersonen är alltså redan rädd. Kanske spelaren också. Men om spelaren nu vet vad det är som jagar honom så är det först och främst en fråga om överlevnad. Om han vet att det är en jätteamöba (tex) som jagar honom, då vet spelaren hur han har störst chans att överleva (i det här fallet-kuta!). Detta kommer lägga sig som ett filter över skräckupplevelsen.
Om han INTE vet något, då finns det inga fungerande kalkyler för "hur ska jag klara mig undan det här?" -spelaren står hjälplös inför detta okända hot. Han tvingas låta rollpersonen möta skräcken ensam. Även om han är en usel rollspelare så tvingas han nu agera som sin rollperson efter bästa förmåga.
Det är grundregel 1A för att skrämma själva spelaren.
Men jag håller med dig om att man KAN presentera monstret med finess, bland annat genom ryktesvägen. Det är förstås också alldeles fantastiskt att det är på det viset, vi vill ju ha så många sätt som möjligt att skrämma våra kära spelare på, eller hur?
/Rising
"On the plus side, death is one of the few things that can be done just as easily lying down." -Woody Allen
Hmm vänta, så här skrev jag:
"Du har flytt in i en tunnelbanevagn. Du pustar ut och känner dig säker tillsammans med alla andra människor. Plötsligt släcks lamporna. När de tänds igen är tunnelbanevagnen tom och står alldeles stilla. När du hör ett ljud av något som faller ned på taket, hur resonerar du då?"
Jag borde kanske antydit klarare att spelaren verkligen FLYR in i tunnelbanevagnen. Han kanske har fått sina vänner mördade, kanske fått en första oklar kontakt med monstret eller bara hört något oerhört läskigt ljud eller liknande. Rollpersonen är alltså redan rädd. Kanske spelaren också. Men om spelaren nu vet vad det är som jagar honom så är det först och främst en fråga om överlevnad. Om han vet att det är en jätteamöba (tex) som jagar honom, då vet spelaren hur han har störst chans att överleva (i det här fallet-kuta!). Detta kommer lägga sig som ett filter över skräckupplevelsen.
Om han INTE vet något, då finns det inga fungerande kalkyler för "hur ska jag klara mig undan det här?" -spelaren står hjälplös inför detta okända hot. Han tvingas låta rollpersonen möta skräcken ensam. Även om han är en usel rollspelare så tvingas han nu agera som sin rollperson efter bästa förmåga.
Det är grundregel 1A för att skrämma själva spelaren.
Men jag håller med dig om att man KAN presentera monstret med finess, bland annat genom ryktesvägen. Det är förstås också alldeles fantastiskt att det är på det viset, vi vill ju ha så många sätt som möjligt att skrämma våra kära spelare på, eller hur?
/Rising
"On the plus side, death is one of the few things that can be done just as easily lying down." -Woody Allen
Krille
Super Moderator
Re: Oh, the horror!
"Jag borde kanske antydit klarare att spelaren verkligen FLYR in i tunnelbanevagnen."
Ursäkta rumpnisseläget, men "voffodådå?"
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
"Jag borde kanske antydit klarare att spelaren verkligen FLYR in i tunnelbanevagnen."
Ursäkta rumpnisseläget, men "voffodådå?"
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
Rising
Vila i frid
Re: Oh, the horror!
Well, om du jagas in i en tunnelbanevagn av en nefarit som just pressat in grova metallspikar i dina vänners bukspottskörtlar, och du i tunnelbanevagnen plötsligt råkar ut för att ljuset släcks, så räcker ju det för att få dig tro att något ganska läskigt har hänt!
Man tror inte (som du skrev) att man bara har somnat helt plötsligt ;^D
Inte heller är det en intern signal till spelaren att det lurar skräck bakom hörnet, utan det är i allra högsta grad också en tydlig skräcksignal till rollpersonen!
Det är det ju däremot inte om man bara kliver in på en tunnelbanevagn utan vidare och det plötsligt blir någon form av tekniskt problem, som Han påpekar.
Alltså, jag borde förtydligat flyktbiten i exemplet. Nu blev jag misstolkad av både dig och Han.
/Rising
"Insult: Have you stopped wearing diapers yet?
Comeback: Why, did you want to borrow one?"
Well, om du jagas in i en tunnelbanevagn av en nefarit som just pressat in grova metallspikar i dina vänners bukspottskörtlar, och du i tunnelbanevagnen plötsligt råkar ut för att ljuset släcks, så räcker ju det för att få dig tro att något ganska läskigt har hänt!
Man tror inte (som du skrev) att man bara har somnat helt plötsligt ;^D
Inte heller är det en intern signal till spelaren att det lurar skräck bakom hörnet, utan det är i allra högsta grad också en tydlig skräcksignal till rollpersonen!
Det är det ju däremot inte om man bara kliver in på en tunnelbanevagn utan vidare och det plötsligt blir någon form av tekniskt problem, som Han påpekar.
Alltså, jag borde förtydligat flyktbiten i exemplet. Nu blev jag misstolkad av både dig och Han.
/Rising
"Insult: Have you stopped wearing diapers yet?
Comeback: Why, did you want to borrow one?"
Krille
Super Moderator
Re: Oh, the horror!
"Well, om du jagas in i en tunnelbanevagn av en nefarit som just pressat in grova metallspikar i dina vänners bukspottskörtlar, och du i tunnelbanevagnen plötsligt råkar ut för att ljuset släcks, så räcker ju det för att få dig tro att något ganska läskigt har hänt!"
Men då har du ju visat monstret redan. Då har spelaren inte längre några problem att tolka lukten av hundpiss inne i vagnen, dunsen på taket, fyllot under tidningen eller polisens snattrande i radion som vilket Läbbigt Monster<sup>TM</sup> som helst.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
"Well, om du jagas in i en tunnelbanevagn av en nefarit som just pressat in grova metallspikar i dina vänners bukspottskörtlar, och du i tunnelbanevagnen plötsligt råkar ut för att ljuset släcks, så räcker ju det för att få dig tro att något ganska läskigt har hänt!"
Men då har du ju visat monstret redan. Då har spelaren inte längre några problem att tolka lukten av hundpiss inne i vagnen, dunsen på taket, fyllot under tidningen eller polisens snattrande i radion som vilket Läbbigt Monster<sup>TM</sup> som helst.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
Rising
Vila i frid
Re: Oh, the horror!
Jag skrev:
"Well, om du jagas in i en tunnelbanevagn av en nefarit som just pressat in grova metallspikar i dina vänners bukspottskörtlar, och du i tunnelbanevagnen plötsligt råkar ut för att ljuset släcks, så räcker ju det för att få dig tro att något ganska läskigt har hänt!"
Du replikerade:
"Men då har du ju visat monstret redan."
Men vänta nu, du tyckte ju att Kultfienderna var svårdefenierade? Hur skall du ha det egentligen? Är nefariter väldefenierade eller inte?
Här råkade jag välja ett konkret exempel (nefariten med spikarna), jag kunde ha presenterat den som "en varelse av kött, tjära och rykande selleri" och varit hur luddig som helst, jag kunde ha gett spelarna detaljerad information om dess matsmältningsorgan och kindbensstruktur, jag kunde ha valt ett helt annat scenario från början, ååååh!
Här är mitt nya exempel:
Spelarna ser kontaktpersonen ligga död, uppsprättad, vid odenplan. När de börjar höra röster och se saker röra sig i skuggorna, så springer de panikslagna därifrån. När de kommer till en vägkorsning (sveavägen) beslutar de att springa åt varsitt håll, varvid den ena spelaren efterhand börjar tro att han skakat av sig förföljarna (om de nu ens valde att förfölja honom överhuvudtaget). Han går ner i tunnelbanan vid Tekniska högskolan, och hans mobil börjar ringa när han åker nedför rulltrappan. Han ser att det är kompisen som har ringt, och drar en lättnadens suck.
"Hej, Josephin, vad fan tror du har hänt med Martinique?"
Men det är inte Josephine som svarar... Istället hörs en mörk, hes, otäck röst:
"Han måste ha råkat ut för en obehaglig behandling som inkluderar grova järnspikar, kaustiksoda och ett bilbatteri! -piiiiip"
Spelaren kastar mobilen ifrån sig, som av en reflex. Sedan springer han in i tunnelbanan mot Mörby Centrum och kommer precis innanför dörrarna innan de stängs bakom hans rygg.
Han hinner precis torka svettet från pannan, innan ljuset plötsligt släcks....
Så hade jag tänkt mig situationen. Så blir den läskigast. (tror jag, kom gärna med andra förslag) Jag menar egentligen att det inte spelar någon roll. Vad det än är som angriper spelaren INNAN han flyr, inte behöver vara detsamma som landar på tunnelbanevagnstaket. Och om det ÄR samma sak, så är det som värst om inte spelaren har full koll på vad det är. Nefariter är ganska oformliga varelser (som allting i Kult) och kan locka till sig lupider och liknande för att utföra de hemska dåd de inte orkar utföra själva.
/Rising
"Insult: Nobody´s ever drawn blood from me and no body ever will.
Comeback: You run THAT fast?"
Jag skrev:
"Well, om du jagas in i en tunnelbanevagn av en nefarit som just pressat in grova metallspikar i dina vänners bukspottskörtlar, och du i tunnelbanevagnen plötsligt råkar ut för att ljuset släcks, så räcker ju det för att få dig tro att något ganska läskigt har hänt!"
Du replikerade:
"Men då har du ju visat monstret redan."
Men vänta nu, du tyckte ju att Kultfienderna var svårdefenierade? Hur skall du ha det egentligen? Är nefariter väldefenierade eller inte?
Här råkade jag välja ett konkret exempel (nefariten med spikarna), jag kunde ha presenterat den som "en varelse av kött, tjära och rykande selleri" och varit hur luddig som helst, jag kunde ha gett spelarna detaljerad information om dess matsmältningsorgan och kindbensstruktur, jag kunde ha valt ett helt annat scenario från början, ååååh!
Här är mitt nya exempel:
Spelarna ser kontaktpersonen ligga död, uppsprättad, vid odenplan. När de börjar höra röster och se saker röra sig i skuggorna, så springer de panikslagna därifrån. När de kommer till en vägkorsning (sveavägen) beslutar de att springa åt varsitt håll, varvid den ena spelaren efterhand börjar tro att han skakat av sig förföljarna (om de nu ens valde att förfölja honom överhuvudtaget). Han går ner i tunnelbanan vid Tekniska högskolan, och hans mobil börjar ringa när han åker nedför rulltrappan. Han ser att det är kompisen som har ringt, och drar en lättnadens suck.
"Hej, Josephin, vad fan tror du har hänt med Martinique?"
Men det är inte Josephine som svarar... Istället hörs en mörk, hes, otäck röst:
"Han måste ha råkat ut för en obehaglig behandling som inkluderar grova järnspikar, kaustiksoda och ett bilbatteri! -piiiiip"
Spelaren kastar mobilen ifrån sig, som av en reflex. Sedan springer han in i tunnelbanan mot Mörby Centrum och kommer precis innanför dörrarna innan de stängs bakom hans rygg.
Han hinner precis torka svettet från pannan, innan ljuset plötsligt släcks....
Så hade jag tänkt mig situationen. Så blir den läskigast. (tror jag, kom gärna med andra förslag) Jag menar egentligen att det inte spelar någon roll. Vad det än är som angriper spelaren INNAN han flyr, inte behöver vara detsamma som landar på tunnelbanevagnstaket. Och om det ÄR samma sak, så är det som värst om inte spelaren har full koll på vad det är. Nefariter är ganska oformliga varelser (som allting i Kult) och kan locka till sig lupider och liknande för att utföra de hemska dåd de inte orkar utföra själva.
/Rising
"Insult: Nobody´s ever drawn blood from me and no body ever will.
Comeback: You run THAT fast?"
Krille
Super Moderator
MST3K
(Ursäkta om jag går in i MST3K-läge nu, men det här är så ypperligt dumt att jag får ta hjälp av mina kompisar Crow och Tom Servo!)
<blockquote>En stor bioduk panorerar in mot Odenplan. I ena hörnet av duken sticker tre silhuetter upp, av Krille, Crow och Tom Servo.
"Spelarna ser kontaktpersonen ligga död, uppsprättad, vid odenplan."
Tom: Och här ser vi då ett typexempel på samisk renslakt. Ett prydligt snitt från halsgropen ner till skrevet.
Crow: Jo, renslakt är ju så naturligt i den svenska kulturen.
Tom: Jäpp, ingen märker något sådant. Eller isbjörnarna på gatorna.
Crow: Tror ni att kontaktpersonen har några kontakter kvar?
Tom: Banankontakter, eller?
Krille: Eller närkontakter av tredje graden?
Crow & Tom: *sjunger den mystiska låten från Närkontakt av tredje graden*
(onödig pekpinne: varför ska jag som vanlig fredlig svensk medborgare ha en "kontaktperson"? Nu börjar vi återigen hamna i metatankar igen - eftersom vi spelar rollspel sysslar min rollperson med olagliga saker och behöver en kontaktperson)
"När de börjar höra röster och se saker röra sig i skuggorna, så springer de panikslagna därifrån."
Tom: Ånej, inget att bry sig om. Det är bara en isbjörn.
(pekpinnen igen: hallå eller?!! Det är en storstad vi snackar om. Den sekund man inte hör röster och ser skuggor, den dagen ska man bli jefligt orolig. Eller möjligen ha tagit semester till Sarek.)
"När de kommer till en vägkorsning (sveavägen) beslutar de att springa åt varsitt håll, varvid den ena spelaren efterhand börjar tro att han skakat av sig förföljarna (om de nu ens valde att förfölja honom överhuvudtaget)."
Crow: Åhjälp, vi är jagade av en isbjörn. Vi springer åt varsitt håll!
Tom: Bra idé! Då äter den bara upp en av oss!
Krille: Hörni, grabbar, det där är en dum idé. Ni är i alla fall oätliga.
Crow&Tom: *tittar på varandra* Superbra idé! Vi delar på oss! *Crows och Toms silhuetter springer iväg till andra sidan av duken*
(pekpinnen igen: åkej, vi har just fått panik över att någon har sprättat upp en kontaktperson - till vilken jag fortfarande är tveksam - och du tycker att vi ska dela upp oss? Är jag så livrädd som du vill påskina så kommer kompisen vara högst en meter bort.)
"Han går ner i tunnelbanan vid Tekniska högskolan, och hans mobil börjar ringa när han åker nedför rulltrappan. Han ser att det är kompisen som har ringt, och drar en lättnadens suck.
"Hej, Josephin, vad fan tror du har hänt med Martinique?""
Crow: Han blev renskav.
"Men det är inte Josephine som svarar... Istället hörs en mörk, hes, otäck röst:
"Han måste ha råkat ut för en obehaglig behandling som inkluderar grova järnspikar, kaustiksoda och ett bilbatteri! -piiiiip""
Tom: Hette den här filmen verkligen "Järnspikar, Kaustiksoda och ett Bilbatteri"?
Crow: Och jag som trodde det var "Lock, Stock and Two Smoking Barrells".
"Spelaren kastar mobilen ifrån sig, som av en reflex."
Krille: Aaargh! Det är kaustiksoda i nallen! Min hand brinner!
Tom: Lite vinäger hjälper.
"Sedan springer han in i tunnelbanan mot Mörby Centrum och kommer precis innanför dörrarna innan de stängs bakom hans rygg."
Krille: Han betalade inte för resan!
Crow: Och vi vet alla vad som händer om man inte betalar tunnelbanebiljetten.
Krille&Crow&Tom: *nynnar på Twilight Zone-temat*
"Han hinner precis torka svettet från pannan, innan ljuset plötsligt släcks...."
Crow: Sån tur att han hann torka svetten ur pannan innan det blev för mörkt.
Tom: Vad är "svett"?
Krille: Var glad att du inte vet.
Crow: Det där saltvattnet som rinner ur feta människor hela tiden.
Krille: *smockar till Crow* Plåtskrälle! Var glad att jag inte svettas på dig!</blockquote>Tja, vad ska man säga? Väldigt mycket av situationen präglades av antingen metatänkande (det är skräckrollspel, alltså ska jag få panik) eller tidigare skrämmande situationer, och påminde mest om en sjuttitalsskräckis av kladdigare och sämre sort.
För att Josse och grabben ovan (som uppträdde så fantastiskt äventyrarkorkat att scenariet bara måste ha rollspelats någon gång - bara rollspelare är lika korkade som skådisar i B-skräckisar) ska få den panik de fick så krävs typ att de ska ha skäl till det - ergo, att de har blivit skrämda sedan tidigare.
Alternativet är metatänkande (speciellt det där med att anta att det var en nefarit som gjorde det, eller en lupid på nefaritens order), och metatänkande är jag emot och inte blir jag skrämd av det heller. För min del hade scenariet kvaddat rätt tidigt, då jag antingen hade ringt snuten och kvarstannat på något lämpligt upplyst ställe, eller (om jag sett att någon annan kontaktat polisen) dragit bort Josse till ett trevligt, upplyst och framförallt folkfyllt ställe.
Trots allt har jag inte fått en enda indikation på att det rör sig om något onaturligt som man bör få panik för. Stackars Martinique kunde lika gärna ha blivit överkörd av en lastbil för allt jag vet - jag är inte kvalificerad nog att kunna skilja på brutal misshandel och påkörning/smitning, och slipper jag (dvs om någon annan av Stockholms ca miljonen övriga nattvandrare redan är på plats) så tänker jag inte kolla upp skadorna närmare.
Nej, ska du få mig att få så mycket panik som i ditt scenario så måste du ha börjat skrämma mig långt tidigare, och för att det ska ta grepp som varande något övernaturligt så lär du bli tvungen att visa något övernaturligt - det vill säga, visa monstret. Fram till dess så har jag som sekulariserad svensk rollperson inget skäl att anta att det rör sig om något annat än gänguppgörelser, maffiaverksamhet eller terrorism. Och visst, otäckt är det, men inte till den grad att jag får spatt om det dunsar på taket och blir mörkt i tunnelbanevagnen.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
(Ursäkta om jag går in i MST3K-läge nu, men det här är så ypperligt dumt att jag får ta hjälp av mina kompisar Crow och Tom Servo!)
<blockquote>En stor bioduk panorerar in mot Odenplan. I ena hörnet av duken sticker tre silhuetter upp, av Krille, Crow och Tom Servo.
"Spelarna ser kontaktpersonen ligga död, uppsprättad, vid odenplan."
Tom: Och här ser vi då ett typexempel på samisk renslakt. Ett prydligt snitt från halsgropen ner till skrevet.
Crow: Jo, renslakt är ju så naturligt i den svenska kulturen.
Tom: Jäpp, ingen märker något sådant. Eller isbjörnarna på gatorna.
Crow: Tror ni att kontaktpersonen har några kontakter kvar?
Tom: Banankontakter, eller?
Krille: Eller närkontakter av tredje graden?
Crow & Tom: *sjunger den mystiska låten från Närkontakt av tredje graden*
(onödig pekpinne: varför ska jag som vanlig fredlig svensk medborgare ha en "kontaktperson"? Nu börjar vi återigen hamna i metatankar igen - eftersom vi spelar rollspel sysslar min rollperson med olagliga saker och behöver en kontaktperson)
"När de börjar höra röster och se saker röra sig i skuggorna, så springer de panikslagna därifrån."
Tom: Ånej, inget att bry sig om. Det är bara en isbjörn.
(pekpinnen igen: hallå eller?!! Det är en storstad vi snackar om. Den sekund man inte hör röster och ser skuggor, den dagen ska man bli jefligt orolig. Eller möjligen ha tagit semester till Sarek.)
"När de kommer till en vägkorsning (sveavägen) beslutar de att springa åt varsitt håll, varvid den ena spelaren efterhand börjar tro att han skakat av sig förföljarna (om de nu ens valde att förfölja honom överhuvudtaget)."
Crow: Åhjälp, vi är jagade av en isbjörn. Vi springer åt varsitt håll!
Tom: Bra idé! Då äter den bara upp en av oss!
Krille: Hörni, grabbar, det där är en dum idé. Ni är i alla fall oätliga.
Crow&Tom: *tittar på varandra* Superbra idé! Vi delar på oss! *Crows och Toms silhuetter springer iväg till andra sidan av duken*
(pekpinnen igen: åkej, vi har just fått panik över att någon har sprättat upp en kontaktperson - till vilken jag fortfarande är tveksam - och du tycker att vi ska dela upp oss? Är jag så livrädd som du vill påskina så kommer kompisen vara högst en meter bort.)
"Han går ner i tunnelbanan vid Tekniska högskolan, och hans mobil börjar ringa när han åker nedför rulltrappan. Han ser att det är kompisen som har ringt, och drar en lättnadens suck.
"Hej, Josephin, vad fan tror du har hänt med Martinique?""
Crow: Han blev renskav.
"Men det är inte Josephine som svarar... Istället hörs en mörk, hes, otäck röst:
"Han måste ha råkat ut för en obehaglig behandling som inkluderar grova järnspikar, kaustiksoda och ett bilbatteri! -piiiiip""
Tom: Hette den här filmen verkligen "Järnspikar, Kaustiksoda och ett Bilbatteri"?
Crow: Och jag som trodde det var "Lock, Stock and Two Smoking Barrells".
"Spelaren kastar mobilen ifrån sig, som av en reflex."
Krille: Aaargh! Det är kaustiksoda i nallen! Min hand brinner!
Tom: Lite vinäger hjälper.
"Sedan springer han in i tunnelbanan mot Mörby Centrum och kommer precis innanför dörrarna innan de stängs bakom hans rygg."
Krille: Han betalade inte för resan!
Crow: Och vi vet alla vad som händer om man inte betalar tunnelbanebiljetten.
Krille&Crow&Tom: *nynnar på Twilight Zone-temat*
"Han hinner precis torka svettet från pannan, innan ljuset plötsligt släcks...."
Crow: Sån tur att han hann torka svetten ur pannan innan det blev för mörkt.
Tom: Vad är "svett"?
Krille: Var glad att du inte vet.
Crow: Det där saltvattnet som rinner ur feta människor hela tiden.
Krille: *smockar till Crow* Plåtskrälle! Var glad att jag inte svettas på dig!</blockquote>Tja, vad ska man säga? Väldigt mycket av situationen präglades av antingen metatänkande (det är skräckrollspel, alltså ska jag få panik) eller tidigare skrämmande situationer, och påminde mest om en sjuttitalsskräckis av kladdigare och sämre sort.
För att Josse och grabben ovan (som uppträdde så fantastiskt äventyrarkorkat att scenariet bara måste ha rollspelats någon gång - bara rollspelare är lika korkade som skådisar i B-skräckisar) ska få den panik de fick så krävs typ att de ska ha skäl till det - ergo, att de har blivit skrämda sedan tidigare.
Alternativet är metatänkande (speciellt det där med att anta att det var en nefarit som gjorde det, eller en lupid på nefaritens order), och metatänkande är jag emot och inte blir jag skrämd av det heller. För min del hade scenariet kvaddat rätt tidigt, då jag antingen hade ringt snuten och kvarstannat på något lämpligt upplyst ställe, eller (om jag sett att någon annan kontaktat polisen) dragit bort Josse till ett trevligt, upplyst och framförallt folkfyllt ställe.
Trots allt har jag inte fått en enda indikation på att det rör sig om något onaturligt som man bör få panik för. Stackars Martinique kunde lika gärna ha blivit överkörd av en lastbil för allt jag vet - jag är inte kvalificerad nog att kunna skilja på brutal misshandel och påkörning/smitning, och slipper jag (dvs om någon annan av Stockholms ca miljonen övriga nattvandrare redan är på plats) så tänker jag inte kolla upp skadorna närmare.
Nej, ska du få mig att få så mycket panik som i ditt scenario så måste du ha börjat skrämma mig långt tidigare, och för att det ska ta grepp som varande något övernaturligt så lär du bli tvungen att visa något övernaturligt - det vill säga, visa monstret. Fram till dess så har jag som sekulariserad svensk rollperson inget skäl att anta att det rör sig om något annat än gänguppgörelser, maffiaverksamhet eller terrorism. Och visst, otäckt är det, men inte till den grad att jag får spatt om det dunsar på taket och blir mörkt i tunnelbanevagnen.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
Rising
Vila i frid
Re: MST3K
Jösses, jag som trodde vi hade betat av den här diskussionen! Well well, jag kavlar väl upp armarna och ger mig i kast med dina argument (som nu är frustrerande korkade, vill jag nämna, "for the record")
Okej, från någon som lyriskt räknat upp samtliga skräckdetaljer hos alienfilmerna känns det som att kasta glas i stenhus (eller var det tvärtom?) att angripa på denna, om än något förenklade, typiska Kultintrig. I samtliga alienfilmer finns det någon alienvarelse som "åker med" i ett rymdskepp, I "Aliens" händer det dessutom två gånger. Dessutom så visar sig alltid någon looser vara en robot i alienfilmerna (utom trean). Är det läskigt? -Nej. Är det korkat? -Ja. Vi tar det i åtanke när vi möter dina argument mot mitt exempel: (som f.ö. var precis vad jag sa: ett EXEMPEL, nå, låt se)
"varför ska jag som vanlig fredlig svensk medborgare ha en "kontaktperson"?"
Eh, tittat på för många agentfilmer? En kontaktperson är per defenition någon som äventyrarna skall ta kontakt med. Inget har dessutom sagts att äventyrarna är "fredliga medborgare". Min idé var att någon stämt möte med rollpersonerna för att delge dem information. Odenplan är ett bra ställe, fullt med förbipasserade.
"Den sekund man inte hör röster och ser skuggor, den dagen ska man bli jefligt orolig." Återigen - vad har du för keffa spelledare, igentligen?! Jag, och mina SL, framstår som mediets okrönta mästare gentemot dina koboldlirare! Genom mycket enkel användning av röstläge och genom att spänna ögonen i spelarna får jag honom att förstå PRECIS vilken sorts röster han hör. Han hör inte folk prata - han hör RÖSTER! Han ser inte skuggor av människor, han ser SKUGGOR!
Om man har din inställning till rollspel (och jag hoppas verkligen att du bara är ute efter att provocera mig, och inte menar det här på allvar) så borde du nöja dig med att titta på babylon5, inte spela det. Jag kan rekomendera andra koboldprogram åt dig, såsom Buffy och Jack of all Trades på TV3, du kommer säkert uppleva dem som mycket läskiga och profesionella...
"Vi springer åt varsitt håll!
Tom: Bra idé! Då äter den bara upp en av oss!"
Ett inte helt sällsynt antagande från mina rollpersoner, faktiskt... (De saknar HELT skrupler, he he he) Men framförallt är det en vanlig reaktion från människor i skräck. Det vore korkat att anse dem springa axel-mot-axel och diskutera sinsemellan "Tja, vad säger du, ner sveavägen?"
"Näe, upp mot Birger Jarlsgatan, där bor coola Johan Rising"
"Ok"
Nu råkade en kille springa upp och fortsätta odengatan. Den andra sprang ner Sveavägen. Någon hoppas kunna ringa deras vänner (de andra äventyrarna) så fort läget lugnar ner sig.
"Han betalade inte för resan!"
Han hade trettiodagarskort.
"Väldigt mycket av situationen präglades av antingen metatänkande (det är skräckrollspel, alltså ska jag få panik)"
Okej, vänta nu, hallå hallå?
När det här kommer från killen som säger ÅT sina spelare "vad ni inte ser är att shadows sluter upp bakom er, spindelskimrande mönster bla bla bla "!
Snacka om metarollspel! Här inte bara upplever spelarna och rollpersonerna situationen annorlunda, de upplever till och med OLIKA situationer!!!
Dessutom börjar jag bli mörkrädd i Stockholm efter dina uttalanden. Jag brukar nämligen inte stämma möte med människor på odenplan och sedan konstatera att de mördats när jag kommer fram. Själv skulle jag bli ganska så rädd om något sådant hände. Varför har ingen annan märkt något?! Varför ser ingen?
Om man spelar så lökigt som du och dina bofferpolare verkar ta för givet att man skall göra, så ska man tydligen stanna upp och tänka "äh, det här är ju inget ovanligt. Vi måste tydligen anta att det är ett skräckrollspel och springa i panik, fast vi vill gå ner på Tranan och dricka bärs"
"För att Josse och grabben ovan (som uppträdde så fantastiskt äventyrarkorkat att scenariet bara måste ha rollspelats någon gång [...] ergo, att de har blivit skrämda sedan tidigare."
Skrev jag något som fick dig att tro annorlunda? Som fick dig att inte bara ANTYDA motsatsen, utan också ta det för GIVET??? Nix, och det här stör mig mest med att diskutera med dig. Tack vare ditt slarv - så får du MIG att framstå som en slarver! Jag brukar inte värna högt om min egen heder, men nu måste jag ändå göra en markering!
Det är nämligen fortsättningsvis som du skriver de allra mest korkade sakerna:
"Alternativet är metatänkande (speciellt det där med att anta att det var en nefarit som gjorde det, eller en lupid på nefaritens order), och metatänkande är jag emot och inte blir jag skrämd av det heller."
Men ändå gillar du att berätta saker för spelarna som rollpersonerna inte vet om? Hmm, om dubbelmoral kunde lukta illa, så skulle du stinka rätt illa nu, herr Krille! Dessutom (som om jag behövde anmärka på saklighet längre) så nämner jag ingenstans i det nya exemplet att det rör sig om nefariter, lupider eller några andra varelser ur Kult. Du har en död kropp. That's it. Spelarna blir väldigt rädda för det (antingen har de en aning om vad som mördat kontaktpersonen, antingen vet de sedan tidigare att de inte kan vänta sig någon hjälp från allmänheten), jag påstår ingenstans att det skulle vara äventyrarnas första möte med skräcken.
"Trots allt har jag inte fått en enda indikation på att det rör sig om något onaturligt som man bör få panik för."
Nej, det dör ju folk dagligen mitt på Odenplan. Mitt exempel är förvisso kortfattat skrivet, men jag börjar inse att man inte bör lämna något åt slumpen med dig som tolkare av texterna... Tydligen har Martinique blivit lemlästad å det grövsta, eller på ett sätt som äventyrarna har sett tidigare, jag lämnar det åt ert goda omdöme (och jag menar verkligen GODA omdöme!) Om det här är din högstanivå när det gäller rollspel får jag vänligen rekommendera att du slutar ägna dig åt hobbyn och istället ägnar dig åt att bli en hedersmedlem i Buffy-The Fanclub.
"Nej, ska du få mig att få så mycket panik som i ditt scenario så måste du ha börjat skrämma mig långt tidigare, och för att det ska ta grepp som varande något övernaturligt så lär du bli tvungen att visa något övernaturligt - det vill säga, visa monstret."
Jösses, Hitchcock vrider sig i sin grav! Spelarna vet vad monstret kan göra, den ena spelaren får till och med kontakt med monstret på telefon! (vilket jag ansåg lite för mycket) och sedan fysisk kontakt (på tunnelbanan). Gamle H brukade säga att de inte är relevant vad spionerna tillhör för organisation, vilka ritningar de är ute efter, eller varför. -Det är bara stämningen, skräcken, som spelar roll. Efter dina klumpiga uttalanden börjar man tro att det är tvärtom. Titta på Species 2, du. Det monstret är jätteläskigt. Jag föredrar det osynliga monstret i Evil Dead-filmerna. (Även om man ser det till slut -buhu! Då slutar det vara läskigt!)
Om du går på en tunnelbanevagn, ljuset släcks för ett ögonblick, och alla andra passagerare är borta när du återfår synförmågan, har då inget övernaturligt skett? Är det lugna gatan? Om jag dessutom precis har sett min gode vän dö, och hört tecken på att min trogne vapendragare är död, hon med, och att någon vet precis var jag är, eller? Är det att tolka som att jag försovit mig i vagnen?
Nä du, jag tänker tillsvidare tolka detta som en humoristisk provokation. För så ruttna rollspelare får det bara inte finnas, att de KRÄVER en fysisk kontakt med det okända, innan de blir rädda!
/Rising
"Det knackar på dörren. In kommer Greve Blodsucker. Han säger 'tjenare. Nej tack, jag vill inte ha någon konjak, jag dricker bara blod från ovaksamma äventyrare, nämligen. Jovisst, sa jag att jag samarbetar med andra koboldmotståndare i olika keffa rollspelsvärldar? Inte? Nähä, men det är alltså på det viset, här är mina kompanjoner; Mr. Shadow och Mrs. Moderalien. Har ni inte hört talas om dem, de brukar skrämma Krille och hans lökiga polare. Ja, jag vet, de suger gammal spindelkonung..."
Jösses, jag som trodde vi hade betat av den här diskussionen! Well well, jag kavlar väl upp armarna och ger mig i kast med dina argument (som nu är frustrerande korkade, vill jag nämna, "for the record")
Okej, från någon som lyriskt räknat upp samtliga skräckdetaljer hos alienfilmerna känns det som att kasta glas i stenhus (eller var det tvärtom?) att angripa på denna, om än något förenklade, typiska Kultintrig. I samtliga alienfilmer finns det någon alienvarelse som "åker med" i ett rymdskepp, I "Aliens" händer det dessutom två gånger. Dessutom så visar sig alltid någon looser vara en robot i alienfilmerna (utom trean). Är det läskigt? -Nej. Är det korkat? -Ja. Vi tar det i åtanke när vi möter dina argument mot mitt exempel: (som f.ö. var precis vad jag sa: ett EXEMPEL, nå, låt se)
"varför ska jag som vanlig fredlig svensk medborgare ha en "kontaktperson"?"
Eh, tittat på för många agentfilmer? En kontaktperson är per defenition någon som äventyrarna skall ta kontakt med. Inget har dessutom sagts att äventyrarna är "fredliga medborgare". Min idé var att någon stämt möte med rollpersonerna för att delge dem information. Odenplan är ett bra ställe, fullt med förbipasserade.
"Den sekund man inte hör röster och ser skuggor, den dagen ska man bli jefligt orolig." Återigen - vad har du för keffa spelledare, igentligen?! Jag, och mina SL, framstår som mediets okrönta mästare gentemot dina koboldlirare! Genom mycket enkel användning av röstläge och genom att spänna ögonen i spelarna får jag honom att förstå PRECIS vilken sorts röster han hör. Han hör inte folk prata - han hör RÖSTER! Han ser inte skuggor av människor, han ser SKUGGOR!
Om man har din inställning till rollspel (och jag hoppas verkligen att du bara är ute efter att provocera mig, och inte menar det här på allvar) så borde du nöja dig med att titta på babylon5, inte spela det. Jag kan rekomendera andra koboldprogram åt dig, såsom Buffy och Jack of all Trades på TV3, du kommer säkert uppleva dem som mycket läskiga och profesionella...
"Vi springer åt varsitt håll!
Tom: Bra idé! Då äter den bara upp en av oss!"
Ett inte helt sällsynt antagande från mina rollpersoner, faktiskt... (De saknar HELT skrupler, he he he) Men framförallt är det en vanlig reaktion från människor i skräck. Det vore korkat att anse dem springa axel-mot-axel och diskutera sinsemellan "Tja, vad säger du, ner sveavägen?"
"Näe, upp mot Birger Jarlsgatan, där bor coola Johan Rising"
"Ok"
Nu råkade en kille springa upp och fortsätta odengatan. Den andra sprang ner Sveavägen. Någon hoppas kunna ringa deras vänner (de andra äventyrarna) så fort läget lugnar ner sig.
"Han betalade inte för resan!"
Han hade trettiodagarskort.
"Väldigt mycket av situationen präglades av antingen metatänkande (det är skräckrollspel, alltså ska jag få panik)"
Okej, vänta nu, hallå hallå?
När det här kommer från killen som säger ÅT sina spelare "vad ni inte ser är att shadows sluter upp bakom er, spindelskimrande mönster bla bla bla "!
Snacka om metarollspel! Här inte bara upplever spelarna och rollpersonerna situationen annorlunda, de upplever till och med OLIKA situationer!!!
Dessutom börjar jag bli mörkrädd i Stockholm efter dina uttalanden. Jag brukar nämligen inte stämma möte med människor på odenplan och sedan konstatera att de mördats när jag kommer fram. Själv skulle jag bli ganska så rädd om något sådant hände. Varför har ingen annan märkt något?! Varför ser ingen?
Om man spelar så lökigt som du och dina bofferpolare verkar ta för givet att man skall göra, så ska man tydligen stanna upp och tänka "äh, det här är ju inget ovanligt. Vi måste tydligen anta att det är ett skräckrollspel och springa i panik, fast vi vill gå ner på Tranan och dricka bärs"
"För att Josse och grabben ovan (som uppträdde så fantastiskt äventyrarkorkat att scenariet bara måste ha rollspelats någon gång [...] ergo, att de har blivit skrämda sedan tidigare."
Skrev jag något som fick dig att tro annorlunda? Som fick dig att inte bara ANTYDA motsatsen, utan också ta det för GIVET??? Nix, och det här stör mig mest med att diskutera med dig. Tack vare ditt slarv - så får du MIG att framstå som en slarver! Jag brukar inte värna högt om min egen heder, men nu måste jag ändå göra en markering!
Det är nämligen fortsättningsvis som du skriver de allra mest korkade sakerna:
"Alternativet är metatänkande (speciellt det där med att anta att det var en nefarit som gjorde det, eller en lupid på nefaritens order), och metatänkande är jag emot och inte blir jag skrämd av det heller."
Men ändå gillar du att berätta saker för spelarna som rollpersonerna inte vet om? Hmm, om dubbelmoral kunde lukta illa, så skulle du stinka rätt illa nu, herr Krille! Dessutom (som om jag behövde anmärka på saklighet längre) så nämner jag ingenstans i det nya exemplet att det rör sig om nefariter, lupider eller några andra varelser ur Kult. Du har en död kropp. That's it. Spelarna blir väldigt rädda för det (antingen har de en aning om vad som mördat kontaktpersonen, antingen vet de sedan tidigare att de inte kan vänta sig någon hjälp från allmänheten), jag påstår ingenstans att det skulle vara äventyrarnas första möte med skräcken.
"Trots allt har jag inte fått en enda indikation på att det rör sig om något onaturligt som man bör få panik för."
Nej, det dör ju folk dagligen mitt på Odenplan. Mitt exempel är förvisso kortfattat skrivet, men jag börjar inse att man inte bör lämna något åt slumpen med dig som tolkare av texterna... Tydligen har Martinique blivit lemlästad å det grövsta, eller på ett sätt som äventyrarna har sett tidigare, jag lämnar det åt ert goda omdöme (och jag menar verkligen GODA omdöme!) Om det här är din högstanivå när det gäller rollspel får jag vänligen rekommendera att du slutar ägna dig åt hobbyn och istället ägnar dig åt att bli en hedersmedlem i Buffy-The Fanclub.
"Nej, ska du få mig att få så mycket panik som i ditt scenario så måste du ha börjat skrämma mig långt tidigare, och för att det ska ta grepp som varande något övernaturligt så lär du bli tvungen att visa något övernaturligt - det vill säga, visa monstret."
Jösses, Hitchcock vrider sig i sin grav! Spelarna vet vad monstret kan göra, den ena spelaren får till och med kontakt med monstret på telefon! (vilket jag ansåg lite för mycket) och sedan fysisk kontakt (på tunnelbanan). Gamle H brukade säga att de inte är relevant vad spionerna tillhör för organisation, vilka ritningar de är ute efter, eller varför. -Det är bara stämningen, skräcken, som spelar roll. Efter dina klumpiga uttalanden börjar man tro att det är tvärtom. Titta på Species 2, du. Det monstret är jätteläskigt. Jag föredrar det osynliga monstret i Evil Dead-filmerna. (Även om man ser det till slut -buhu! Då slutar det vara läskigt!)
Om du går på en tunnelbanevagn, ljuset släcks för ett ögonblick, och alla andra passagerare är borta när du återfår synförmågan, har då inget övernaturligt skett? Är det lugna gatan? Om jag dessutom precis har sett min gode vän dö, och hört tecken på att min trogne vapendragare är död, hon med, och att någon vet precis var jag är, eller? Är det att tolka som att jag försovit mig i vagnen?
Nä du, jag tänker tillsvidare tolka detta som en humoristisk provokation. För så ruttna rollspelare får det bara inte finnas, att de KRÄVER en fysisk kontakt med det okända, innan de blir rädda!
/Rising
"Det knackar på dörren. In kommer Greve Blodsucker. Han säger 'tjenare. Nej tack, jag vill inte ha någon konjak, jag dricker bara blod från ovaksamma äventyrare, nämligen. Jovisst, sa jag att jag samarbetar med andra koboldmotståndare i olika keffa rollspelsvärldar? Inte? Nähä, men det är alltså på det viset, här är mina kompanjoner; Mr. Shadow och Mrs. Moderalien. Har ni inte hört talas om dem, de brukar skrämma Krille och hans lökiga polare. Ja, jag vet, de suger gammal spindelkonung..."
Krille
Super Moderator
Re: MST3K
"Återigen - vad har du för keffa spelledare, igentligen?!"
Alla sorter, från de som sänker rösten och kniper ihop ögonen så fort det blir "spännande" (dvs att jag och två andra spelare demonstrativt kupar händerna vid öronen, sluter ögonen och gör världens jätteparodi av lomhörda gamla gubbar så fort de börjar med det - måhända elakt, men det hjälper att höra vad spelledaren säger om spelledaren förväntar sig att skapa någon spänning hos spelarna) till de som kan säga "prosit" och få spelare att hoppa till. Men även den senare sorten får svårt att övertyga mig om att jag ska se nefariter i varenda buske om de inte visar mig en. Då tror jag mycket hellre på mer normala förklaringar som gängbråk, maffiauppgörelser eller utrikes agentverksamhet i Stockholm, precis som vilken normal person som helst.
"Men framförallt är det en vanlig reaktion från människor i skräck."
Faktiskt inte. Flocken följer med flocken i de flesta fall. Ligger i våra flockdjursgener, antar jag.
"När det här kommer från killen som säger ÅT sina spelare "vad ni inte ser är att shadows sluter upp bakom er, spindelskimrande mönster bla bla bla "!"
Skillnaden är återigen meta. I B5-fallet så agerade rollpersonen ovetande, men spelaren blev skrämd. Likförbannat rann spelarens rädsla inte över på rollpersonens agerande.
I det här fallet antas rollpersonen vara skrämd för något han inte vet, men som på grund av genrekonventioner borde vara skrämmande. Ursäkta mig, men sådant köper jag inte. Det är för mig lika puckat som att ta en dusch om man är tonårig tjej med en mördare i huset.
Och nej, jag blir ytterst sällan skrämd av genrekonventioner. De är för lättgenomskådade. En spelledare i Cthulhu försökte tala om att jag rollspelade dåligt genom att inte vara skrämd, men jag hade faktiskt inte en enda orsak att vara skrämd. Inte ens "men det är ju Cthulhu juh" funkar på mig i det läget. Ska man skrämma mig får man ta till med mer än sådant.
"Men ändå gillar du att berätta saker för spelarna som rollpersonerna inte vet om? Hmm, om dubbelmoral kunde lukta illa, så skulle du stinka rätt illa nu, herr Krille! Dessutom (som om jag behövde anmärka på saklighet längre) så nämner jag ingenstans i det nya exemplet att det rör sig om nefariter, lupider eller några andra varelser ur Kult. Du har en död kropp."
Exakt. Jefligt läbbigt, medges, men har jag något skäl att springa i panik därifrån? Förmodligen skulle jag kräkas i närmsta gatubrunn istället, men inte springa därifrån i panik.
"Nej, det dör ju folk dagligen mitt på Odenplan."
Folk dör dagligen utan inblandning av onaturligheter. Inklusive slaskiga dödar och på Odenplan.
"Spelarna vet vad monstret kan göra, den ena spelaren får till och med kontakt med monstret på telefon! (vilket jag ansåg lite för mycket) och sedan fysisk kontakt (på tunnelbanan)."
Ursäkta att jag missuppfattade det, men en så slaskig död kan lika gärna orsakas av ett hopp ut från ett höghus eller en påkörning/smitning av en lastbil (har du sett vad som blir kvar av en trafikolycka?). Var är Monstret?
Sen har vi en grov röst på telefon. Det är en grov röst. Kan lika gärna vara ett sjukt skämt från en person som råkat ut för trachiotomi som norpat Josses nalle. Var är Monstret?
Först därefter kommer händelsen på tunnelbanan, och det är fortfarande beroende av tidigare skräck (som det enligt mig inte finns något skäl för, givet vad som beskrivits). Det har dessutom betats av tidigare, och utan alla kort på hand.
Men åkej, säger du att rollpersonerna hade skäl att se monster i varenda hörn så får jag väl tro på dig. Det verkar som att du blir tvungen att återge hela äventyret för att jag ska inse vad som är övernaturligt och skrämmande i episoden. Just nu kunde det lika gärna vara en knarkuppgörelse, vilket i mina öron låter bra mycket mer troligt givet det du nyss återberättat. Antag att du är ett normalt Stockholmsmiffo som aldrig någonsin har läst Kult, och din närmaste kontakt med det övernaturliga är Tonårshäxan Sabrina. Du ser en riktigt kladdig kropp på Odenplan. Vad låter mest troligt i dina öron: att det är en hemsk Best från Bortom Det Okända som slaskat ihjäl honom, att han är offer för en maffiauppgörelse mellan till exempel estniska och ryska maffian, eller att han blivit påkörd av en smitare med en lastbil?
Det finns, som jag också skrev, två skäl till att uppfatta situationen som skrämmande och få sådan panik, givet scenariet så som du beskrev det: antingen är de skrämda sedan tidigare, eller så tänker spelarna meta. Är de skrämda sedan tidigare så, "I rest my case" som det heter, men i så fall antar jag iskallt att de har skäl att anta att vad som händer är högst onaturligt - det vill säga att du har visat monstret. Och tänker de meta så...
...tja, jag har redan uttryckt min åsikt om den saken.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
"Återigen - vad har du för keffa spelledare, igentligen?!"
Alla sorter, från de som sänker rösten och kniper ihop ögonen så fort det blir "spännande" (dvs att jag och två andra spelare demonstrativt kupar händerna vid öronen, sluter ögonen och gör världens jätteparodi av lomhörda gamla gubbar så fort de börjar med det - måhända elakt, men det hjälper att höra vad spelledaren säger om spelledaren förväntar sig att skapa någon spänning hos spelarna) till de som kan säga "prosit" och få spelare att hoppa till. Men även den senare sorten får svårt att övertyga mig om att jag ska se nefariter i varenda buske om de inte visar mig en. Då tror jag mycket hellre på mer normala förklaringar som gängbråk, maffiauppgörelser eller utrikes agentverksamhet i Stockholm, precis som vilken normal person som helst.
"Men framförallt är det en vanlig reaktion från människor i skräck."
Faktiskt inte. Flocken följer med flocken i de flesta fall. Ligger i våra flockdjursgener, antar jag.
"När det här kommer från killen som säger ÅT sina spelare "vad ni inte ser är att shadows sluter upp bakom er, spindelskimrande mönster bla bla bla "!"
Skillnaden är återigen meta. I B5-fallet så agerade rollpersonen ovetande, men spelaren blev skrämd. Likförbannat rann spelarens rädsla inte över på rollpersonens agerande.
I det här fallet antas rollpersonen vara skrämd för något han inte vet, men som på grund av genrekonventioner borde vara skrämmande. Ursäkta mig, men sådant köper jag inte. Det är för mig lika puckat som att ta en dusch om man är tonårig tjej med en mördare i huset.
Och nej, jag blir ytterst sällan skrämd av genrekonventioner. De är för lättgenomskådade. En spelledare i Cthulhu försökte tala om att jag rollspelade dåligt genom att inte vara skrämd, men jag hade faktiskt inte en enda orsak att vara skrämd. Inte ens "men det är ju Cthulhu juh" funkar på mig i det läget. Ska man skrämma mig får man ta till med mer än sådant.
"Men ändå gillar du att berätta saker för spelarna som rollpersonerna inte vet om? Hmm, om dubbelmoral kunde lukta illa, så skulle du stinka rätt illa nu, herr Krille! Dessutom (som om jag behövde anmärka på saklighet längre) så nämner jag ingenstans i det nya exemplet att det rör sig om nefariter, lupider eller några andra varelser ur Kult. Du har en död kropp."
Exakt. Jefligt läbbigt, medges, men har jag något skäl att springa i panik därifrån? Förmodligen skulle jag kräkas i närmsta gatubrunn istället, men inte springa därifrån i panik.
"Nej, det dör ju folk dagligen mitt på Odenplan."
Folk dör dagligen utan inblandning av onaturligheter. Inklusive slaskiga dödar och på Odenplan.
"Spelarna vet vad monstret kan göra, den ena spelaren får till och med kontakt med monstret på telefon! (vilket jag ansåg lite för mycket) och sedan fysisk kontakt (på tunnelbanan)."
Ursäkta att jag missuppfattade det, men en så slaskig död kan lika gärna orsakas av ett hopp ut från ett höghus eller en påkörning/smitning av en lastbil (har du sett vad som blir kvar av en trafikolycka?). Var är Monstret?
Sen har vi en grov röst på telefon. Det är en grov röst. Kan lika gärna vara ett sjukt skämt från en person som råkat ut för trachiotomi som norpat Josses nalle. Var är Monstret?
Först därefter kommer händelsen på tunnelbanan, och det är fortfarande beroende av tidigare skräck (som det enligt mig inte finns något skäl för, givet vad som beskrivits). Det har dessutom betats av tidigare, och utan alla kort på hand.
Men åkej, säger du att rollpersonerna hade skäl att se monster i varenda hörn så får jag väl tro på dig. Det verkar som att du blir tvungen att återge hela äventyret för att jag ska inse vad som är övernaturligt och skrämmande i episoden. Just nu kunde det lika gärna vara en knarkuppgörelse, vilket i mina öron låter bra mycket mer troligt givet det du nyss återberättat. Antag att du är ett normalt Stockholmsmiffo som aldrig någonsin har läst Kult, och din närmaste kontakt med det övernaturliga är Tonårshäxan Sabrina. Du ser en riktigt kladdig kropp på Odenplan. Vad låter mest troligt i dina öron: att det är en hemsk Best från Bortom Det Okända som slaskat ihjäl honom, att han är offer för en maffiauppgörelse mellan till exempel estniska och ryska maffian, eller att han blivit påkörd av en smitare med en lastbil?
Det finns, som jag också skrev, två skäl till att uppfatta situationen som skrämmande och få sådan panik, givet scenariet så som du beskrev det: antingen är de skrämda sedan tidigare, eller så tänker spelarna meta. Är de skrämda sedan tidigare så, "I rest my case" som det heter, men i så fall antar jag iskallt att de har skäl att anta att vad som händer är högst onaturligt - det vill säga att du har visat monstret. Och tänker de meta så...
...tja, jag har redan uttryckt min åsikt om den saken.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
Rising
Vila i frid
Re: MST3K
Under hela inlägget hävdar du med envisheten hos en uppretad tjur att jag har skickat ett monster på spelarna. Jag tycker egentligen inte att det är relevant om varken spelarna eller rollpersonerna anser de vara jagade av monster, eller om de misstänker en maffiauppgörelse.
Som spelledare är jag nämligen inte ett dugg intresserad om VAD mina spelare är rädd för, jag ger dem bara möjligheter att bli rädda överhuvudtaget.
Att däremot BARA skrämma spelarna (och inte rollpersonerna) tycker jag däremot är lika dumt i längden som att arbeta åt det andra hållet. Det driver spelaren och rollpersonen ifrån varandra. Några skulle säkert kalla mig "friformsflummare" nu, men visst är det spelledarens uppgift att hjälpa spelaren gestalta sin rollperson?
Jamenar, som spelledare kan jag ju bete mig skitskumt och vråla som en galning för att få spelarna att tro att de har hamnat i ett litet rum med en fullkomligt psykotisk SL som kommer hacka ur deras ögonglober med en vässad T8. ;^D
-DET kallar jag att skrämma spelaren. Rollpersonen fattar inget. Är det lyckat skräckrollspelande? Nej.
Nå, vi tar dina argument i tur och ordning:
"Flocken följer med flocken i de flesta fall. Ligger i våra flockdjursgener, antar jag."
Jupp. Hade det rört sig om folktomma gator hade jag varit med dig. Nu pratar jag istället om Odengatan och Sveavägen. Inte världens metropol, förvisso, men ändock fulla av folk. Äventyrarna får ju springa ett gäng meter för att komma ner till korsningen också, tydligen är avståndet så stort att de förlorar kontakten med varandra. Otroligt? Inte så anmärkningsvärt, om du frågar mig. Jag har bara blivit jagad av läskiga saker som barn (när vi lekte spöklekar) och trots att jag och mina kompisar sprang mycket långsammare än jag gör idag, så gick det ändå för fort för att vi skulle ta särskilt "bra" vägar och tänka rationellt. Jag utgår från att mitt psyke ändå inte utvecklats såå mycket sen dess, i vart fall inte uti hanterandet av extrem press eller panik.
"I det här fallet antas rollpersonen vara skrämd för något han inte vet, men som på grund av genrekonventioner borde vara skrämmande."
Dödsfall är något man skrattar åt i Neotech, med andra ord? Alla som dör när jag spelar Kult signalerar faktiskt inte omedelbart att det är monster i görningen för spelarna. De är vana att konfronteras med vardagliga ting på vanliga sätt, faktiskt. I det här fallet måste de ha blivit rejält uppskrämda. Jag börjar fundera på att hitta på och skriva hela äventyret (inte ologiskt, eftersom bra skräckhistorier VÄGRAR fungera när de citeras ur sina sammanhang) men nöjer mig med att spelarna funnit flykt ett bättre alternativ än alla andra lösningar. Till och med bättre än att bara kräkas i en gatubrunn.
Det som oroar mig med denna vändning av skräckdiskussionen är att vi använt skräckmästare som Hitchcock som ledsagare i diskussionen fram tills nu. I "North by northwest" lyser logiken med sin totala frånvaro. Spionerna väljer att försöka mörda huvudpersonen med att köra på honom med ett flygplan(!). De kunde bara ha skickat en snubbe med ärtpistol, och åstadkommit ett bättre resultat. Betyder det att gamle H suger hasselbackspotatis? Nej, han klarar det med bravur ändå. Just genom att inte skildra direkt vad som händer utan att bara tänka på hur han skall få oss rädda.
Metaskräck? Jag störs inte av det, så länge det kommer av mitt agerande gentemot spelarna. Hur jag använder rösten, timing, repliker och bakgrundsbeskrivning. Det är mina tekniska medel i vägen för skräckupplevelsen. Hitchcock hade läskig musik, han kunde rikta kameran för att fokusera på detaljer som inte direkt låg där vi i publiken skulle titta, för att göra oss osäkra, och han kunde klippa och redigera för att få den stämning han sökte. Jag har mina medel. Ibland lyckas jag skrämma spelarna utan att de "borde" vara rädda. Ibland låter jag dem få det att gå ut över deras rollpersoner. Det är precis vad som skett här.
"Sen har vi en grov röst på telefon. Det är en grov röst. Kan lika gärna vara ett sjukt skämt från en person som råkat ut för trachiotomi som norpat Josses nalle. Var är Monstret?"
Kanske finns det inget monster? Kanske ÄR allt bara ett skämt? Jag gillar den tanken. Den är faktiskt läskigare än tanken på att det helt klart FINNS ett monster! På samma sätt som vi i "North by Northwest" länge tror att det omkringflygande propellerplanet bara besprutar åkrarna omkring busshållplatsen där vår hjälte väntar. Hade det varit ett tyskt militärflygplan som skymtats vid horisonten hade ingen blivit rädd. Då hade det bara varit dumt. Bomben hade exploderat med ett futtigt "Pffff" på en gång... Osäkerheten är det läbbiga. Intill slutet är det en ENORM tillgång för mig om spelarna inte tror att de stött ihop med ett onaturligt monster.
Vad hasplar du ur dig sedan?
"Först därefter kommer händelsen på tunnelbanan, och det är fortfarande beroende av tidigare skräck (som det enligt mig inte finns något skäl för, givet vad som beskrivits)."
Du får helt enkelt ta för givet att jag använt mina dolda skräckkunskaper så pass att de HAR blivit rädda (det beror ju främst på vilken information de väntat sig av kontaktpersonen, har han sagt något som antyder att hans liv var i fara? Vilken fiende förväntar de sig? Korrumperade poliser? Maffia?), jag är faktiskt nöjd om spelarna bara är oroliga för sina rollpersoners liv, så här långt. Det är händelsen på tunnelbanan som är mitt trumfkort. Det är först där jag VERKLIGEN vill skrämma spelaren...
Men jag kan förstås ha sett till att spelarna fått kontakt med nefariter som utförligt låtit sig betraktas och beskrivas innan mötet på Odenplan. Då vet de förmodligen vem de pratat med på telefonen, och vem som släckt lamporna och trollat bort alla andra passagerare, men vad det är som landar på taket vill jag ändå att de ska gissa sig till.
Men alternativet ovan är precis så långt jag kan tänkas gå åt Krille-hållet. Jag vet ju att det blir så mycket läskigare om spelarna inte vet vem de pratat med på telefonen. De kommer att länka ihop telefonen/mordet/nedsläckningen som ett resultat av en enda varelse (jag kommer nämligen se till att de uppfattar det så), och genast vet de något av vad de har att göra med. Beroende på vad jag gett dem tidigare (som fick dem att omedelbart fly från mordplatsen) kommer de att gradvis kunna lägga ut ett pussel på fienden. Det är mycket läskigare än att direkt veta "fienden=vampyr, medtag vitlök, vigvatten, krucifix och påle".
/Rising
"Insult: My handkerchief will wipe up your blood!
Comeback: So you got that job as janitor, after all."
Under hela inlägget hävdar du med envisheten hos en uppretad tjur att jag har skickat ett monster på spelarna. Jag tycker egentligen inte att det är relevant om varken spelarna eller rollpersonerna anser de vara jagade av monster, eller om de misstänker en maffiauppgörelse.
Som spelledare är jag nämligen inte ett dugg intresserad om VAD mina spelare är rädd för, jag ger dem bara möjligheter att bli rädda överhuvudtaget.
Att däremot BARA skrämma spelarna (och inte rollpersonerna) tycker jag däremot är lika dumt i längden som att arbeta åt det andra hållet. Det driver spelaren och rollpersonen ifrån varandra. Några skulle säkert kalla mig "friformsflummare" nu, men visst är det spelledarens uppgift att hjälpa spelaren gestalta sin rollperson?
Jamenar, som spelledare kan jag ju bete mig skitskumt och vråla som en galning för att få spelarna att tro att de har hamnat i ett litet rum med en fullkomligt psykotisk SL som kommer hacka ur deras ögonglober med en vässad T8. ;^D
-DET kallar jag att skrämma spelaren. Rollpersonen fattar inget. Är det lyckat skräckrollspelande? Nej.
Nå, vi tar dina argument i tur och ordning:
"Flocken följer med flocken i de flesta fall. Ligger i våra flockdjursgener, antar jag."
Jupp. Hade det rört sig om folktomma gator hade jag varit med dig. Nu pratar jag istället om Odengatan och Sveavägen. Inte världens metropol, förvisso, men ändock fulla av folk. Äventyrarna får ju springa ett gäng meter för att komma ner till korsningen också, tydligen är avståndet så stort att de förlorar kontakten med varandra. Otroligt? Inte så anmärkningsvärt, om du frågar mig. Jag har bara blivit jagad av läskiga saker som barn (när vi lekte spöklekar) och trots att jag och mina kompisar sprang mycket långsammare än jag gör idag, så gick det ändå för fort för att vi skulle ta särskilt "bra" vägar och tänka rationellt. Jag utgår från att mitt psyke ändå inte utvecklats såå mycket sen dess, i vart fall inte uti hanterandet av extrem press eller panik.
"I det här fallet antas rollpersonen vara skrämd för något han inte vet, men som på grund av genrekonventioner borde vara skrämmande."
Dödsfall är något man skrattar åt i Neotech, med andra ord? Alla som dör när jag spelar Kult signalerar faktiskt inte omedelbart att det är monster i görningen för spelarna. De är vana att konfronteras med vardagliga ting på vanliga sätt, faktiskt. I det här fallet måste de ha blivit rejält uppskrämda. Jag börjar fundera på att hitta på och skriva hela äventyret (inte ologiskt, eftersom bra skräckhistorier VÄGRAR fungera när de citeras ur sina sammanhang) men nöjer mig med att spelarna funnit flykt ett bättre alternativ än alla andra lösningar. Till och med bättre än att bara kräkas i en gatubrunn.
Det som oroar mig med denna vändning av skräckdiskussionen är att vi använt skräckmästare som Hitchcock som ledsagare i diskussionen fram tills nu. I "North by northwest" lyser logiken med sin totala frånvaro. Spionerna väljer att försöka mörda huvudpersonen med att köra på honom med ett flygplan(!). De kunde bara ha skickat en snubbe med ärtpistol, och åstadkommit ett bättre resultat. Betyder det att gamle H suger hasselbackspotatis? Nej, han klarar det med bravur ändå. Just genom att inte skildra direkt vad som händer utan att bara tänka på hur han skall få oss rädda.
Metaskräck? Jag störs inte av det, så länge det kommer av mitt agerande gentemot spelarna. Hur jag använder rösten, timing, repliker och bakgrundsbeskrivning. Det är mina tekniska medel i vägen för skräckupplevelsen. Hitchcock hade läskig musik, han kunde rikta kameran för att fokusera på detaljer som inte direkt låg där vi i publiken skulle titta, för att göra oss osäkra, och han kunde klippa och redigera för att få den stämning han sökte. Jag har mina medel. Ibland lyckas jag skrämma spelarna utan att de "borde" vara rädda. Ibland låter jag dem få det att gå ut över deras rollpersoner. Det är precis vad som skett här.
"Sen har vi en grov röst på telefon. Det är en grov röst. Kan lika gärna vara ett sjukt skämt från en person som råkat ut för trachiotomi som norpat Josses nalle. Var är Monstret?"
Kanske finns det inget monster? Kanske ÄR allt bara ett skämt? Jag gillar den tanken. Den är faktiskt läskigare än tanken på att det helt klart FINNS ett monster! På samma sätt som vi i "North by Northwest" länge tror att det omkringflygande propellerplanet bara besprutar åkrarna omkring busshållplatsen där vår hjälte väntar. Hade det varit ett tyskt militärflygplan som skymtats vid horisonten hade ingen blivit rädd. Då hade det bara varit dumt. Bomben hade exploderat med ett futtigt "Pffff" på en gång... Osäkerheten är det läbbiga. Intill slutet är det en ENORM tillgång för mig om spelarna inte tror att de stött ihop med ett onaturligt monster.
Vad hasplar du ur dig sedan?
"Först därefter kommer händelsen på tunnelbanan, och det är fortfarande beroende av tidigare skräck (som det enligt mig inte finns något skäl för, givet vad som beskrivits)."
Du får helt enkelt ta för givet att jag använt mina dolda skräckkunskaper så pass att de HAR blivit rädda (det beror ju främst på vilken information de väntat sig av kontaktpersonen, har han sagt något som antyder att hans liv var i fara? Vilken fiende förväntar de sig? Korrumperade poliser? Maffia?), jag är faktiskt nöjd om spelarna bara är oroliga för sina rollpersoners liv, så här långt. Det är händelsen på tunnelbanan som är mitt trumfkort. Det är först där jag VERKLIGEN vill skrämma spelaren...
Men jag kan förstås ha sett till att spelarna fått kontakt med nefariter som utförligt låtit sig betraktas och beskrivas innan mötet på Odenplan. Då vet de förmodligen vem de pratat med på telefonen, och vem som släckt lamporna och trollat bort alla andra passagerare, men vad det är som landar på taket vill jag ändå att de ska gissa sig till.
Men alternativet ovan är precis så långt jag kan tänkas gå åt Krille-hållet. Jag vet ju att det blir så mycket läskigare om spelarna inte vet vem de pratat med på telefonen. De kommer att länka ihop telefonen/mordet/nedsläckningen som ett resultat av en enda varelse (jag kommer nämligen se till att de uppfattar det så), och genast vet de något av vad de har att göra med. Beroende på vad jag gett dem tidigare (som fick dem att omedelbart fly från mordplatsen) kommer de att gradvis kunna lägga ut ett pussel på fienden. Det är mycket läskigare än att direkt veta "fienden=vampyr, medtag vitlök, vigvatten, krucifix och påle".
/Rising
"Insult: My handkerchief will wipe up your blood!
Comeback: So you got that job as janitor, after all."
Krille
Super Moderator
Re: MST3K
"Några skulle säkert kalla mig "friformsflummare" nu, men visst är det spelledarens uppgift att hjälpa spelaren gestalta sin rollperson?"
Bland annat. Rör det sig om skräckrollspel så är det dessutom spelledarens uppgift att skrämma spelarna. Om man inte lyckas skrämma spelarna så är det lite av ett misslyckande för spelledaren.
"Dödsfall är något man skrattar åt i Neotech, med andra ord?"
Det sade jag inte. Jag sade att det inte är särskilt ofta som folk sätter händerna i ansiktet och skriker hysteriskt om de ser ett manglat lik.
Under en övning i lumpen gjorde vi en intressant sak. Ett par repgubbar hade lyckats kvadda en folkabuss, och när det var dags för de vanliga övningarna i första hjälpen och katastrofhantering så lånade vår pluton den kvaddade folkabussen och parkerade den mer eller mindre vikt kring en tall. På vägen skapades bromsspår och fyra skademarkörer placerades i och omkring folkabussen, med all den skicklighet som plutonens makeupeffektskapare hade lyckats åstadkomma. Det omfattade ett riktigt otäckt sår i en persons panna, en person som hade inälvor lindade kring ratten, en person med ett ben i fel vinkel och en person med en benpipa som stack ut genom uniformen. Dessutom lades det ut ett finger på vägbanan.
Entré andra pluton, som var på väg till övningen. Det var dock ingen som hade fått reda på att det var övning i första hjälpen eller katastrofhantering, så när de kom runt kröken så såg de den här katastrofscenen. Och den var totalt vidrig!
Resultatet var att av fyrtio pers så blev fem handlingsförlamade och grät, och var tvungna att tas om hand av fem andra personer. En person råkade trampa på fingret och tittade ner under kängan. Han sprang till diket och kräktes. Dito gjorde de som tittade till föraren med inälvorna lindade kring ratten. Killen som skötte plutonsradion grät när han försökte ropa efter hjälp. De tjugotalet personer som kunde göra något agerade mer eller mindre som zombies. Övningen avbröts kort därefter på grund av dessa effekter, och jag har hört att försvaret tillsatte en särskild utredning för att undersöka effekterna av realistiska scenarier i övning. Men lustigt nog var det ingen som sprang i panik. Det var sorg, det var fasa, det var äckel, men det var inte skräck. Att folk blir livrädda av ett lik som ligger och skräpar tror jag definitivt är en myt skapad av usla zombieskräckisar, såtillvida att vi inte talar om en rejäl nekrofob.
"Du får helt enkelt ta för givet att jag använt mina dolda skräckkunskaper så pass att de HAR blivit rädda"
Jo, jag får väl göra det. Fast det är helt klart oschysst att spela med dolda kort. /images/icons/wink.gif
Dessutom är det alltid lättare att skrämma folk om de redan är rädda. Är de inte rädda så har man ett tufft jobb framför sig. I så fall blir skräcktillfället ofta rent löjligt - vilket jag försökte visa med hjälp av Crow och Tom Servo.
"Men jag kan förstås ha sett till att spelarna fått kontakt med nefariter som utförligt låtit sig betraktas och beskrivas innan mötet på Odenplan."
Det kan du också, förstås, men det har du hittills inte nämnt ett jota om, och det skulle i så fall frångå dina principer om att inte visa monstret.
"De kommer att länka ihop telefonen/mordet/nedsläckningen som ett resultat av en enda varelse"
Tja, kanske inte en enda varelse i mitt fall, men jag hade antagit att det i alla fall var en och samma organisation som stod bakom, oavsett om det var ryska maffian eller utländska agenter. Under förutsättning att jag inte har något skäl till att misstänka någon form av utomjording, förstås - som till exempel att jag sett dem, träffat dem eller funnit bevis om deras existens sedan tidigare.
"Det är mycket läskigare än att direkt veta "fienden=vampyr, medtag vitlök, vigvatten, krucifix och påle"."
Eller som i Alien att veta att det rör sig om en slempropp, så medtag eldkastare, allihop! Hur som helst anser jag även detta vara meta och därmed taskigt rollspel.
Över huvud taget är det här med meta ett stort problem, IMHO. Ett Cthulhu-äventyr som spelades på konvent hade bokstäverna "BM" på en lapp som ledtråd. Syftet var att man skulle tolka det som "British Museum" och flänga iväg från Karlstad till London. Jag vet ett gäng som blev så irriterade över denna uppenbara metakonstruktion att de helt enkelt sket i äventyret och rollpersonerna stack tillbaka till Uppsala istället.
Fast det är klart, det är rätt kul att utnyttja detta med meta till ens egen fördel om man är spelledare. Jag läste en skitball serie en gång i tiden, om en vampyrjägare som kom upp till ett slott. I slottet bodde en vacker flicka. Varenda spegel i slottet var övertäckt. Efter en middag, komplett med "jag dricker inte... vin", så fattar vampyrjägaren misstankar, greppar en vässad påle, sliter tag i flickan och rycker ner ett lakan - och ser hennes spegelbild. Flickan sliter sig loss och springer snyftande därifrån. Den nu ångerfulle vampyrjägaren, som uppenbarligen hade fel, sätter efter henne och omfamnar henne och ber om ursäkt - och får sedan ett äkta vampyrbett i halsen. Först när han är döende så lyckas han slita sig loss, och undrar "hur...? spegeln...?"
"Jo, ser du," säger flickan samtidigt som en likadan flicka kommer in och drar bort bort ett lakan från en spegel, och det visar sig att den första inte har någon spegelbild men att den andre har det, "jag är vampyr. Min tvillingsyster, däremot, är likätare, och vi brukar dela systerligt. Jag tar blodet och hon tar kroppen. Ett slöseri med resurser att göra på annat sätt."
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
"Några skulle säkert kalla mig "friformsflummare" nu, men visst är det spelledarens uppgift att hjälpa spelaren gestalta sin rollperson?"
Bland annat. Rör det sig om skräckrollspel så är det dessutom spelledarens uppgift att skrämma spelarna. Om man inte lyckas skrämma spelarna så är det lite av ett misslyckande för spelledaren.
"Dödsfall är något man skrattar åt i Neotech, med andra ord?"
Det sade jag inte. Jag sade att det inte är särskilt ofta som folk sätter händerna i ansiktet och skriker hysteriskt om de ser ett manglat lik.
Under en övning i lumpen gjorde vi en intressant sak. Ett par repgubbar hade lyckats kvadda en folkabuss, och när det var dags för de vanliga övningarna i första hjälpen och katastrofhantering så lånade vår pluton den kvaddade folkabussen och parkerade den mer eller mindre vikt kring en tall. På vägen skapades bromsspår och fyra skademarkörer placerades i och omkring folkabussen, med all den skicklighet som plutonens makeupeffektskapare hade lyckats åstadkomma. Det omfattade ett riktigt otäckt sår i en persons panna, en person som hade inälvor lindade kring ratten, en person med ett ben i fel vinkel och en person med en benpipa som stack ut genom uniformen. Dessutom lades det ut ett finger på vägbanan.
Entré andra pluton, som var på väg till övningen. Det var dock ingen som hade fått reda på att det var övning i första hjälpen eller katastrofhantering, så när de kom runt kröken så såg de den här katastrofscenen. Och den var totalt vidrig!
Resultatet var att av fyrtio pers så blev fem handlingsförlamade och grät, och var tvungna att tas om hand av fem andra personer. En person råkade trampa på fingret och tittade ner under kängan. Han sprang till diket och kräktes. Dito gjorde de som tittade till föraren med inälvorna lindade kring ratten. Killen som skötte plutonsradion grät när han försökte ropa efter hjälp. De tjugotalet personer som kunde göra något agerade mer eller mindre som zombies. Övningen avbröts kort därefter på grund av dessa effekter, och jag har hört att försvaret tillsatte en särskild utredning för att undersöka effekterna av realistiska scenarier i övning. Men lustigt nog var det ingen som sprang i panik. Det var sorg, det var fasa, det var äckel, men det var inte skräck. Att folk blir livrädda av ett lik som ligger och skräpar tror jag definitivt är en myt skapad av usla zombieskräckisar, såtillvida att vi inte talar om en rejäl nekrofob.
"Du får helt enkelt ta för givet att jag använt mina dolda skräckkunskaper så pass att de HAR blivit rädda"
Jo, jag får väl göra det. Fast det är helt klart oschysst att spela med dolda kort. /images/icons/wink.gif
Dessutom är det alltid lättare att skrämma folk om de redan är rädda. Är de inte rädda så har man ett tufft jobb framför sig. I så fall blir skräcktillfället ofta rent löjligt - vilket jag försökte visa med hjälp av Crow och Tom Servo.
"Men jag kan förstås ha sett till att spelarna fått kontakt med nefariter som utförligt låtit sig betraktas och beskrivas innan mötet på Odenplan."
Det kan du också, förstås, men det har du hittills inte nämnt ett jota om, och det skulle i så fall frångå dina principer om att inte visa monstret.
"De kommer att länka ihop telefonen/mordet/nedsläckningen som ett resultat av en enda varelse"
Tja, kanske inte en enda varelse i mitt fall, men jag hade antagit att det i alla fall var en och samma organisation som stod bakom, oavsett om det var ryska maffian eller utländska agenter. Under förutsättning att jag inte har något skäl till att misstänka någon form av utomjording, förstås - som till exempel att jag sett dem, träffat dem eller funnit bevis om deras existens sedan tidigare.
"Det är mycket läskigare än att direkt veta "fienden=vampyr, medtag vitlök, vigvatten, krucifix och påle"."
Eller som i Alien att veta att det rör sig om en slempropp, så medtag eldkastare, allihop! Hur som helst anser jag även detta vara meta och därmed taskigt rollspel.
Över huvud taget är det här med meta ett stort problem, IMHO. Ett Cthulhu-äventyr som spelades på konvent hade bokstäverna "BM" på en lapp som ledtråd. Syftet var att man skulle tolka det som "British Museum" och flänga iväg från Karlstad till London. Jag vet ett gäng som blev så irriterade över denna uppenbara metakonstruktion att de helt enkelt sket i äventyret och rollpersonerna stack tillbaka till Uppsala istället.
Fast det är klart, det är rätt kul att utnyttja detta med meta till ens egen fördel om man är spelledare. Jag läste en skitball serie en gång i tiden, om en vampyrjägare som kom upp till ett slott. I slottet bodde en vacker flicka. Varenda spegel i slottet var övertäckt. Efter en middag, komplett med "jag dricker inte... vin", så fattar vampyrjägaren misstankar, greppar en vässad påle, sliter tag i flickan och rycker ner ett lakan - och ser hennes spegelbild. Flickan sliter sig loss och springer snyftande därifrån. Den nu ångerfulle vampyrjägaren, som uppenbarligen hade fel, sätter efter henne och omfamnar henne och ber om ursäkt - och får sedan ett äkta vampyrbett i halsen. Först när han är döende så lyckas han slita sig loss, och undrar "hur...? spegeln...?"
"Jo, ser du," säger flickan samtidigt som en likadan flicka kommer in och drar bort bort ett lakan från en spegel, och det visar sig att den första inte har någon spegelbild men att den andre har det, "jag är vampyr. Min tvillingsyster, däremot, är likätare, och vi brukar dela systerligt. Jag tar blodet och hon tar kroppen. Ett slöseri med resurser att göra på annat sätt."
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
Rising
Vila i frid
Re: MST3K
Först vill jag nämna att jag skrattade gott åt vampyrhistorien. Det är roligt att driva med skräckkonventioner och skapa humor av det.
Det var väl snarast det som var problemet med gamla Chock, att alla satt och skrattade och hade roligt? Det var ju så enkelt att skapa komik ur de krystade situationerna som uppstod.
En Larson-skämtteckning jag läste en gång lekte med samma tankegångar; på den står en man och skjuter upprepade skott mot en varulv som bryter sig in i hans hus. Hans sista i tanke i livet är "den där oerhört fula och smaklösa slipsen, var har jag sett den förut? Ja just det ja..."
-och så ser vi i en drömruta hur mannen står i en konstig affär och pratar med en försäljare. Han har samma slips (och kläder) som varulven och försäkrar gubben; "jo, jag GARANTERAR att det är äkta silverkulor!"
Annars gillar jag din övning. Gasnka intressant hur folk reagerade. Men jag vill ändå poängtera att det är två ganska skilda saker med att uppleva en hemsk olycka och att se något hända en under mystiska omständigheter.
Men, om jag ska vara rättvis, jag har ju inte klargjort vilka mystiska omständigheter det här rörde sig om. Och jag kan hålla med om att det är lite fult att jag i mina exempel antar rakt av att jag lyckats skrämma upp dem rejält. Frågan är ju hur DET gick till.
Jag lånar ett scenario jag faktiskt HAR spelat:
På det började äventyret ganska otroligt med att en av äventyrarnas vänner deltagit i ett kollektivt självmord tillsamans med tjugotalet andra sektmedlemmar. Äventyrarna visste att det skulle ske, förr eller senare, och var mest lättade över att vännen inte försökt dö på ett sätt så oskyldiga människor också kunde skadas.
Nåja, polisen kallade in dem för ett rutinförhör. Man ville mest kartlägga hela organisationen och frågade spelarna om de kände till vilken kontakt vännen hade med de personer vars namn var inringade i hennes filofax.
Spelarna märkte genast att namnen i registret bara var anagram av de personer som hon egentligen hade kontakt med. Flera var ju misstänkt lika namn på personer de haft samröre med tidigare. De svarade vackert "nej" till polisens alla frågor.
När de kom hem började de genast försöka ta kontakt med personerna de kunnat känna igen ur namnlistan. Dessa visade sig alla vara döda eller försvunna. Alla utom en, en av äventyrarnas forna ärkefiender. De kände till att mannen levde under falsk identitet, så de hade ett försprång gentemot vem det nu än var som ville slå ut alla namnen på den där listan. Spelarna antog i det här läget att de hade att göra med en öveergripande konspiration, men var för rädda för att gå till polisen. (Det här var Kult, och äventyrarna hade så låg mental banlans att de ogärna ville ta kontakt med myndighetspersoner.)
När de träffar ärkeskurken visar han sig vara uppjagad och ansträngd. Han menar att glömt är glömt och att de kan sopa gamla oförätter under mattan. Däremot passar det sig inte sig just nu, han sitter nämligen i ett viktigt möte. Äventyrarna frågar hastigt om han känner till vilka namn som döljer sig bakom de andra anagramen, och han kan omedelbart räkna ut en. Han letar efter en papperslapp att skriva upp telefonnummer och adress på, och får ett visitkort av en av hans medarbetare.
När spelarna går ut ur byggnaden känner de plötsligt en stark, söt, vanlijaktig doft. Plötsligt beskriver jag ingående, som i slow motion, vad alla människor i entrén gör och vilka som går var och vilka som säger vad: Ett par rödhåriga kvinnor stöter ihop med spelarna med en knuff och säger något kort om "tiggare i byggnaden!". En man med tätt ihopsatta ögon bär in ett paket i hissen, en tjock direktör av något slag skrattar högt åt en annan mans skämt och spänner ögonen för en kort stund i äventyrarna, och så vidare.
Spelarna känner instinktivt till att något är helkonstigt, fastän inte rollpersonerna riktigt har hunnit reagera på samma sätt, de går ut ur byggnaden och kollar på kortet. Märkligt. Mannen vars visitkort det här är, han är också en av anagrampersonerna på namnlistan (fast jag sparade det klurigaste till sist)! I samma ögonblick exploderar en bomb i huset.
De står kvar såsom paralyserade, ser räddningspersonal komma fram, och i deras huvuden går nu en febril rekonstruktion av vad det sista de såg i byggnaden var. När folk samlas runt byggnaden, brandpersonal kommer, etcetera, så klappar någon dem på ryggen. Det är deras ärkefiende. Han hade direkt när han kommit in på mötet insett att det fanns flera namn ur namnlistan där. Han hade omedelbart vänt om och gått ut ur byggnaden.
När de sätter sig i ärkeskurkens bil för att köra till den sista mannen på listan, så kör en annan bil upp vid sidan av dem och en hagelskur avlossas i ärkeskurkens huvud. Äventyrarna lyckas överleva anfallet. (När brandbilar och poliser anländer ville väl inte mördarna stå kvar mitt i vägen med vapen i händerna.)
När de ringer den sista personen på listan (numret de har fått) så, tja, här kan vi börja infoga mitt spelexempel, så föreslår han att de ska mötas på ett publikt ställe med massor av folk. Han litar inte på äventyrarna riktigt ännu. De bestämmer att mötas på Odenplan...
SÅÅ(!) ÄR du nöjd nu? (pust) Då antar spelarna omedelbart att mördarna finns i närheten (de gjorde ju det senast) Och jag kan mana på dem medans de börjar springa nerför odengatan. (Låtsas att förföljarna kommer bakom dem, innan det visar sig att det bara var en vanlig bil, osv) Om de dessutom får känna den vaniljsöta doften kommer de att direkt länka till den mystiska händelsen tidigare. Genom att leka med små sinnesintryck får man spelarna att känna sig alienerade i verkligheten, att saker och ting är helläskiga. Jag tycker att det är ett snyggare sätt att linda in mötet med det okända än att bara beskriva hur slemmiga monstrets tentakler är.
Okej, i verkligheten blev det lite häftigare än att kontaktpersonen bara dog och äventyrarna flydde, men det här exemplet får duga tills vidare. Spelarna KAN i alla fall skrämmas med okända ting. Det är poängen.
/Rising
Buh!
Först vill jag nämna att jag skrattade gott åt vampyrhistorien. Det är roligt att driva med skräckkonventioner och skapa humor av det.
Det var väl snarast det som var problemet med gamla Chock, att alla satt och skrattade och hade roligt? Det var ju så enkelt att skapa komik ur de krystade situationerna som uppstod.
En Larson-skämtteckning jag läste en gång lekte med samma tankegångar; på den står en man och skjuter upprepade skott mot en varulv som bryter sig in i hans hus. Hans sista i tanke i livet är "den där oerhört fula och smaklösa slipsen, var har jag sett den förut? Ja just det ja..."
-och så ser vi i en drömruta hur mannen står i en konstig affär och pratar med en försäljare. Han har samma slips (och kläder) som varulven och försäkrar gubben; "jo, jag GARANTERAR att det är äkta silverkulor!"
Annars gillar jag din övning. Gasnka intressant hur folk reagerade. Men jag vill ändå poängtera att det är två ganska skilda saker med att uppleva en hemsk olycka och att se något hända en under mystiska omständigheter.
Men, om jag ska vara rättvis, jag har ju inte klargjort vilka mystiska omständigheter det här rörde sig om. Och jag kan hålla med om att det är lite fult att jag i mina exempel antar rakt av att jag lyckats skrämma upp dem rejält. Frågan är ju hur DET gick till.
Jag lånar ett scenario jag faktiskt HAR spelat:
På det började äventyret ganska otroligt med att en av äventyrarnas vänner deltagit i ett kollektivt självmord tillsamans med tjugotalet andra sektmedlemmar. Äventyrarna visste att det skulle ske, förr eller senare, och var mest lättade över att vännen inte försökt dö på ett sätt så oskyldiga människor också kunde skadas.
Nåja, polisen kallade in dem för ett rutinförhör. Man ville mest kartlägga hela organisationen och frågade spelarna om de kände till vilken kontakt vännen hade med de personer vars namn var inringade i hennes filofax.
Spelarna märkte genast att namnen i registret bara var anagram av de personer som hon egentligen hade kontakt med. Flera var ju misstänkt lika namn på personer de haft samröre med tidigare. De svarade vackert "nej" till polisens alla frågor.
När de kom hem började de genast försöka ta kontakt med personerna de kunnat känna igen ur namnlistan. Dessa visade sig alla vara döda eller försvunna. Alla utom en, en av äventyrarnas forna ärkefiender. De kände till att mannen levde under falsk identitet, så de hade ett försprång gentemot vem det nu än var som ville slå ut alla namnen på den där listan. Spelarna antog i det här läget att de hade att göra med en öveergripande konspiration, men var för rädda för att gå till polisen. (Det här var Kult, och äventyrarna hade så låg mental banlans att de ogärna ville ta kontakt med myndighetspersoner.)
När de träffar ärkeskurken visar han sig vara uppjagad och ansträngd. Han menar att glömt är glömt och att de kan sopa gamla oförätter under mattan. Däremot passar det sig inte sig just nu, han sitter nämligen i ett viktigt möte. Äventyrarna frågar hastigt om han känner till vilka namn som döljer sig bakom de andra anagramen, och han kan omedelbart räkna ut en. Han letar efter en papperslapp att skriva upp telefonnummer och adress på, och får ett visitkort av en av hans medarbetare.
När spelarna går ut ur byggnaden känner de plötsligt en stark, söt, vanlijaktig doft. Plötsligt beskriver jag ingående, som i slow motion, vad alla människor i entrén gör och vilka som går var och vilka som säger vad: Ett par rödhåriga kvinnor stöter ihop med spelarna med en knuff och säger något kort om "tiggare i byggnaden!". En man med tätt ihopsatta ögon bär in ett paket i hissen, en tjock direktör av något slag skrattar högt åt en annan mans skämt och spänner ögonen för en kort stund i äventyrarna, och så vidare.
Spelarna känner instinktivt till att något är helkonstigt, fastän inte rollpersonerna riktigt har hunnit reagera på samma sätt, de går ut ur byggnaden och kollar på kortet. Märkligt. Mannen vars visitkort det här är, han är också en av anagrampersonerna på namnlistan (fast jag sparade det klurigaste till sist)! I samma ögonblick exploderar en bomb i huset.
De står kvar såsom paralyserade, ser räddningspersonal komma fram, och i deras huvuden går nu en febril rekonstruktion av vad det sista de såg i byggnaden var. När folk samlas runt byggnaden, brandpersonal kommer, etcetera, så klappar någon dem på ryggen. Det är deras ärkefiende. Han hade direkt när han kommit in på mötet insett att det fanns flera namn ur namnlistan där. Han hade omedelbart vänt om och gått ut ur byggnaden.
När de sätter sig i ärkeskurkens bil för att köra till den sista mannen på listan, så kör en annan bil upp vid sidan av dem och en hagelskur avlossas i ärkeskurkens huvud. Äventyrarna lyckas överleva anfallet. (När brandbilar och poliser anländer ville väl inte mördarna stå kvar mitt i vägen med vapen i händerna.)
När de ringer den sista personen på listan (numret de har fått) så, tja, här kan vi börja infoga mitt spelexempel, så föreslår han att de ska mötas på ett publikt ställe med massor av folk. Han litar inte på äventyrarna riktigt ännu. De bestämmer att mötas på Odenplan...
SÅÅ(!) ÄR du nöjd nu? (pust) Då antar spelarna omedelbart att mördarna finns i närheten (de gjorde ju det senast) Och jag kan mana på dem medans de börjar springa nerför odengatan. (Låtsas att förföljarna kommer bakom dem, innan det visar sig att det bara var en vanlig bil, osv) Om de dessutom får känna den vaniljsöta doften kommer de att direkt länka till den mystiska händelsen tidigare. Genom att leka med små sinnesintryck får man spelarna att känna sig alienerade i verkligheten, att saker och ting är helläskiga. Jag tycker att det är ett snyggare sätt att linda in mötet med det okända än att bara beskriva hur slemmiga monstrets tentakler är.
Okej, i verkligheten blev det lite häftigare än att kontaktpersonen bara dog och äventyrarna flydde, men det här exemplet får duga tills vidare. Spelarna KAN i alla fall skrämmas med okända ting. Det är poängen.
/Rising
Buh!
Krille
Super Moderator
Re: MST3K
"Först vill jag nämna att jag skrattade gott åt vampyrhistorien. Det är roligt att driva med skräckkonventioner och skapa humor av det."
Faktum är att det är lite av den skräcken som jag uppskattar bäst: den som genom sitt berättande får det att krypa i skinnet och som har en riktigt makaber tvist på slutet. En annan favorit är mannen som åker dit för fortkörning och slängs in i buren. Där får han vänta i flera dagar (och äta mycket och god mat) innan han äntligen får träffa domaren. Väl uppe hos domaren kastas han in i ett litet metallrum, och märker plötsligt hur väggar och golv blir varmare och varmare, och kommer då att tänka på banderollerna han såg på stan: "Grillfest ikväll!"
"SÅÅ(!) ÄR du nöjd nu? (pust) Då antar spelarna omedelbart att mördarna finns i närheten (de gjorde ju det senast)"
Mer eller mindre. Jag ska vara snäll och inte släppa lös Crow och Tom Servo på det nya exemplet. /images/icons/wink.gif Jag får helt enkelt iskallt anta att du jobbade en hel del med läbbiga detaljer under äventyret också, för jag kan fortfarande inte hitta något annat skäl än den äckliga vaniljdoften (och även den kan bortförklaras - jag vill minnas att något av de mindre dödliga C-stridsmedlen luktar just vanilj) att inte anta att det rör sig om vanlig mundan illegal verksamhet som rollpersonerna har snubblat över. Iofs, det är också skrämmande, men inte på samma övernaturliga sätt.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
"Först vill jag nämna att jag skrattade gott åt vampyrhistorien. Det är roligt att driva med skräckkonventioner och skapa humor av det."
Faktum är att det är lite av den skräcken som jag uppskattar bäst: den som genom sitt berättande får det att krypa i skinnet och som har en riktigt makaber tvist på slutet. En annan favorit är mannen som åker dit för fortkörning och slängs in i buren. Där får han vänta i flera dagar (och äta mycket och god mat) innan han äntligen får träffa domaren. Väl uppe hos domaren kastas han in i ett litet metallrum, och märker plötsligt hur väggar och golv blir varmare och varmare, och kommer då att tänka på banderollerna han såg på stan: "Grillfest ikväll!"
"SÅÅ(!) ÄR du nöjd nu? (pust) Då antar spelarna omedelbart att mördarna finns i närheten (de gjorde ju det senast)"
Mer eller mindre. Jag ska vara snäll och inte släppa lös Crow och Tom Servo på det nya exemplet. /images/icons/wink.gif Jag får helt enkelt iskallt anta att du jobbade en hel del med läbbiga detaljer under äventyret också, för jag kan fortfarande inte hitta något annat skäl än den äckliga vaniljdoften (och även den kan bortförklaras - jag vill minnas att något av de mindre dödliga C-stridsmedlen luktar just vanilj) att inte anta att det rör sig om vanlig mundan illegal verksamhet som rollpersonerna har snubblat över. Iofs, det är också skrämmande, men inte på samma övernaturliga sätt.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
Rising
Vila i frid
Re: MST3K
He he, "Grillfest ikväll"... Det låter som en Twilight Zone-historia, de kunde vara ganska skruvade.
I Stephen King-filmen Cats Eye finns en rolig skräckhistoria med en man (James Woods) som ska sluta röka och skriver in sig i ett helmystiskt projekt som garanterar att han kommer vara rökfri inom bara några veckor.
Varje gång de projektansvariga kommer på honom med att dra ett bloss (och de förföljer honom dag och natt) så gör de något hemskt med hans familj. Hans fru ställs i en liten bur som de elektrifierar golvet på, och så vidare.
Till slut är han ändå rökfri och är hembjuden hos sin gode vän (som rekommenderat institutet) där de skrattar åt projektledarna som hotat med att hugga lillfingret av deras fruar om de skulle ha tagit ytterligare ett bloss. När de skålar märker mannen att vännens fru saknar höger lillfinger...
Jag kan däremot inte förstå varför spelarna måste förstå att det rör sig om onaturliga händelser? De onaturliga fenomen de beskådat i exemplet (skuggorna som de sett röra sig runt Odenplan, rösterna som gnagt i deras huvuden, den kraftiga vaniljdoften, den plötsliga slow motion-effekten i entrén, de mystiska försvinnandena) kan ju, precis som du säger, förklaras på vetenskapliga grunder. De kan också förklaras (vilket jag finner troligare) med tanke på äventyrarnas låga mentala balans.
-Det är ju ändå psykiskt störda människor vi pratar om här! (så ska det nämligen vara i Kult, IMNSHO)
Inte förrän i tågvagnen tar jag och släpper lös det övernaturliga på dem, det är ju hela tanken! Varför måste äventyrarna omedelbart veta att det är ett monster som jagar dem!?
I Hitchcocks "fåglarna" tar man ju inte och omedelbart inser att alla fåglar ska bli galna mördarmaskiner bara för att huvudpersonen blir attackerad av en fiskmås?
Däremot så använder jag förstås alla trick i boken för att spelaren ska fatta att det är ett monster som landat på taket i tunnelbanan. Känner jag att spelaren tvivlar, så får jag väl låta monstret ryta högljutt...
Dessutom så tycker jag att verklig skräck är precis lika läskig som den övernaturliga. Oftast värre.
/Rising
Orkar inte quota mer idag
He he, "Grillfest ikväll"... Det låter som en Twilight Zone-historia, de kunde vara ganska skruvade.
I Stephen King-filmen Cats Eye finns en rolig skräckhistoria med en man (James Woods) som ska sluta röka och skriver in sig i ett helmystiskt projekt som garanterar att han kommer vara rökfri inom bara några veckor.
Varje gång de projektansvariga kommer på honom med att dra ett bloss (och de förföljer honom dag och natt) så gör de något hemskt med hans familj. Hans fru ställs i en liten bur som de elektrifierar golvet på, och så vidare.
Till slut är han ändå rökfri och är hembjuden hos sin gode vän (som rekommenderat institutet) där de skrattar åt projektledarna som hotat med att hugga lillfingret av deras fruar om de skulle ha tagit ytterligare ett bloss. När de skålar märker mannen att vännens fru saknar höger lillfinger...
Jag kan däremot inte förstå varför spelarna måste förstå att det rör sig om onaturliga händelser? De onaturliga fenomen de beskådat i exemplet (skuggorna som de sett röra sig runt Odenplan, rösterna som gnagt i deras huvuden, den kraftiga vaniljdoften, den plötsliga slow motion-effekten i entrén, de mystiska försvinnandena) kan ju, precis som du säger, förklaras på vetenskapliga grunder. De kan också förklaras (vilket jag finner troligare) med tanke på äventyrarnas låga mentala balans.
-Det är ju ändå psykiskt störda människor vi pratar om här! (så ska det nämligen vara i Kult, IMNSHO)
Inte förrän i tågvagnen tar jag och släpper lös det övernaturliga på dem, det är ju hela tanken! Varför måste äventyrarna omedelbart veta att det är ett monster som jagar dem!?
I Hitchcocks "fåglarna" tar man ju inte och omedelbart inser att alla fåglar ska bli galna mördarmaskiner bara för att huvudpersonen blir attackerad av en fiskmås?
Däremot så använder jag förstås alla trick i boken för att spelaren ska fatta att det är ett monster som landat på taket i tunnelbanan. Känner jag att spelaren tvivlar, så får jag väl låta monstret ryta högljutt...
Dessutom så tycker jag att verklig skräck är precis lika läskig som den övernaturliga. Oftast värre.
/Rising
Orkar inte quota mer idag
Krille
Super Moderator
Re: MST3K
"Jag kan däremot inte förstå varför spelarna måste förstå att det rör sig om onaturliga händelser?"
Och jag kan inte förstå varför spelarna skulle få sådan panik som de fick enligt din beskrivning.
"-Det är ju ändå psykiskt störda människor vi pratar om här! (så ska det nämligen vara i Kult, IMNSHO)"
Sorry. Glömde metat.
Det där är för övrigt ännu en anledning till att jag inte gillar Kult - att det förväntas att man ska vara psykiskt störd.
"I Hitchcocks "fåglarna" tar man ju inte och omedelbart inser att alla fåglar ska bli galna mördarmaskiner bara för att huvudpersonen blir attackerad av en fiskmås?"
Men får huvudpersonerna panik hela tiden innan alla fåglar blir galna mördarmaskiner? Så som jag mindes filmen (det var ett tag sedan) så tog det tills alla fåglar blev galna mördarmaskiner innan folk började få panik.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
"Jag kan däremot inte förstå varför spelarna måste förstå att det rör sig om onaturliga händelser?"
Och jag kan inte förstå varför spelarna skulle få sådan panik som de fick enligt din beskrivning.
"-Det är ju ändå psykiskt störda människor vi pratar om här! (så ska det nämligen vara i Kult, IMNSHO)"
Sorry. Glömde metat.
Det där är för övrigt ännu en anledning till att jag inte gillar Kult - att det förväntas att man ska vara psykiskt störd.
"I Hitchcocks "fåglarna" tar man ju inte och omedelbart inser att alla fåglar ska bli galna mördarmaskiner bara för att huvudpersonen blir attackerad av en fiskmås?"
Men får huvudpersonerna panik hela tiden innan alla fåglar blir galna mördarmaskiner? Så som jag mindes filmen (det var ett tag sedan) så tog det tills alla fåglar blev galna mördarmaskiner innan folk började få panik.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
Rising
Vila i frid
Re: MST3K
Okej, vänta nu, vänta nu...
"Det där är för övrigt ännu en anledning till att jag inte gillar Kult - att det förväntas att man ska vara psykiskt störd."
Alltså, står det på ditt ROLLFORMULÄR att du är mentalt störd, är man en metarollspelare då, om man agerar efter de givna förutsättningarna? Näää, menar du att du spelar dig själv, oavsett vilken roll du förväntas spela?
Om spelaren i sig har traumatiska minnen av övergrepp utförda av polismän och andra myndighetspersoner, ska spelaren ändå ringa snuten och ställa upp som vittne när de bevittnat ett mord, tex?
Nej nej, det går jag inte med på! man får inte använda sin egen peronlighet som en "sköld" framför rollpersonens, så att man väljer att vara sig själv i varje tillfälle som ens rollperson skulle upplevt som obehagligt!
Och mina rollpersoner i exemplet springer inte i vild panik så fort de har råkat ut för något anmärkningsvärt. Det dröjer till efter ett bombattentat och två välutförda mord innan de reagerar genom att fly. De får vid Odenplan minnen från både bombattentatet (den påträngande lukten av vanilj = tillsammans med alla märkliga skuggor och röster utgör det ett skimmer av övernaturligt ingripande, eller i vart fall att rollpersonerna håller på att bli galna) och de vet hur attentatsmännen arbetar (med bil och drive by-skjutning). Dessutom vet de att mördarna i bilen vet hur äventyrarna ser ut! Jag tycker inte att det är anmärkningsvärt att spelarna flyr i panik, men om de valt att agera på annat sätt lovar jag att jag hade kunnat fortsätta driva dem till flykt i alla fall (eller hittat på ett annat skräckscenario än tunnelbanan). Nu valde jag den korta varianten för att slippa bli långrandig.
Dessutom reagerar ofta folk med att tro att de har varit med om något övernaturligt. Det är ju betydligt fler väderballonger, kulblixtar och flygplan som folk tror är flygande tefat, än det är rymdskepp som folk tittar på och säger "Kolla, en väderballong!" ;^D
/Rising
Okej, vänta nu, vänta nu...
"Det där är för övrigt ännu en anledning till att jag inte gillar Kult - att det förväntas att man ska vara psykiskt störd."
Alltså, står det på ditt ROLLFORMULÄR att du är mentalt störd, är man en metarollspelare då, om man agerar efter de givna förutsättningarna? Näää, menar du att du spelar dig själv, oavsett vilken roll du förväntas spela?
Om spelaren i sig har traumatiska minnen av övergrepp utförda av polismän och andra myndighetspersoner, ska spelaren ändå ringa snuten och ställa upp som vittne när de bevittnat ett mord, tex?
Nej nej, det går jag inte med på! man får inte använda sin egen peronlighet som en "sköld" framför rollpersonens, så att man väljer att vara sig själv i varje tillfälle som ens rollperson skulle upplevt som obehagligt!
Och mina rollpersoner i exemplet springer inte i vild panik så fort de har råkat ut för något anmärkningsvärt. Det dröjer till efter ett bombattentat och två välutförda mord innan de reagerar genom att fly. De får vid Odenplan minnen från både bombattentatet (den påträngande lukten av vanilj = tillsammans med alla märkliga skuggor och röster utgör det ett skimmer av övernaturligt ingripande, eller i vart fall att rollpersonerna håller på att bli galna) och de vet hur attentatsmännen arbetar (med bil och drive by-skjutning). Dessutom vet de att mördarna i bilen vet hur äventyrarna ser ut! Jag tycker inte att det är anmärkningsvärt att spelarna flyr i panik, men om de valt att agera på annat sätt lovar jag att jag hade kunnat fortsätta driva dem till flykt i alla fall (eller hittat på ett annat skräckscenario än tunnelbanan). Nu valde jag den korta varianten för att slippa bli långrandig.
Dessutom reagerar ofta folk med att tro att de har varit med om något övernaturligt. Det är ju betydligt fler väderballonger, kulblixtar och flygplan som folk tror är flygande tefat, än det är rymdskepp som folk tittar på och säger "Kolla, en väderballong!" ;^D
/Rising
Krille
Super Moderator
Re: MST3K
"Alltså, står det på ditt ROLLFORMULÄR att du är mentalt störd, är man en metarollspelare då, om man agerar efter de givna förutsättningarna? Näää, menar du att du spelar dig själv, oavsett vilken roll du förväntas spela?"
Åkej, poängen med Kult är - enligt vad du skrev för två inlägg sedan - att det förväntas att det ska stå på rollformuläret att man är mentalt störd. Det är meta, precis som att det är meta att göra en tjuv i fantasyrollspel för att gruppen inte har någon. Men står det att man är mentalt störd, eller att man är tjuv, då spelar jag mentalt störd respektive tjuv. Det är rollspelande.
Det är förväntningarna som leder till att det står på rollformuläret som jag inte gillar. Spelar jag en mentalt störd person så är det för att jag tycker att det skulle vara kul att spela en sådan rollperson, inte för att jag spelar Kult. Spelar jag en tjuv så gör jag det för att jag tycker att det skulle vara kul att spela tjuv, inte för att det saknas en tjuv i äventyrargänget.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
"Alltså, står det på ditt ROLLFORMULÄR att du är mentalt störd, är man en metarollspelare då, om man agerar efter de givna förutsättningarna? Näää, menar du att du spelar dig själv, oavsett vilken roll du förväntas spela?"
Åkej, poängen med Kult är - enligt vad du skrev för två inlägg sedan - att det förväntas att det ska stå på rollformuläret att man är mentalt störd. Det är meta, precis som att det är meta att göra en tjuv i fantasyrollspel för att gruppen inte har någon. Men står det att man är mentalt störd, eller att man är tjuv, då spelar jag mentalt störd respektive tjuv. Det är rollspelande.
Det är förväntningarna som leder till att det står på rollformuläret som jag inte gillar. Spelar jag en mentalt störd person så är det för att jag tycker att det skulle vara kul att spela en sådan rollperson, inte för att jag spelar Kult. Spelar jag en tjuv så gör jag det för att jag tycker att det skulle vara kul att spela tjuv, inte för att det saknas en tjuv i äventyrargänget.
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
Rising
Vila i frid
Re: MST3K
Njae... anledningen att man ska spela med psykiskt störda människor i Kult är för att dessa har störst chans att se genom illusionerna. Detta är hela grundfundamentet med spelvärlden, så det tycker jag att man ska ta tillvara på.
Så, att inte spela med en mentalsjuk rollperson i Kult är snarare som att inte spela med en medeltidsfantasyperson i DoD.
(Det är alltså lika främmande för spelidén att spela med normala, rationella människor i Kult, som det är att spela med cyborgs i DoD.)
-Det är inte meta, det är A och O.
/Rising
Njae... anledningen att man ska spela med psykiskt störda människor i Kult är för att dessa har störst chans att se genom illusionerna. Detta är hela grundfundamentet med spelvärlden, så det tycker jag att man ska ta tillvara på.
Så, att inte spela med en mentalsjuk rollperson i Kult är snarare som att inte spela med en medeltidsfantasyperson i DoD.
(Det är alltså lika främmande för spelidén att spela med normala, rationella människor i Kult, som det är att spela med cyborgs i DoD.)
-Det är inte meta, det är A och O.
/Rising
Krille
Super Moderator
Re: MST3K
"Njae... anledningen att man ska spela med psykiskt störda människor i Kult är för att dessa har störst chans att se genom illusionerna. Detta är hela grundfundamentet med spelvärlden, så det tycker jag att man ska ta tillvara på."
Som jag ser det så är det mer effektivt att utgå från en normal person och sedan se till att han blir mentalt störd och därmed kan bryta igenom illusionen. Det finns ingenting som hindrar detta scenario. Tvärtom - man har längre tid på sig att bygga upp stämningen så att andra sidan illusionen blir bra mycket läbbigare, dels för att kontrasten gentemot rollpersonens norm blir större, och dels för att man har haft mer tid på sig. Det finns ingen anledning att stressa.
"Så, att inte spela med en mentalsjuk rollperson i Kult är snarare som att inte spela med en medeltidsfantasyperson i DoD."
Tja, varför inte? Vi har redan spelat en DoD-kampanj som soldater ur brittiska Special Air Service som härjade runt på Aidne-halvön. Anfallet mot den Onde Baronens Slott blev helt klart mycket annorlunda om man har ljuddämpade kpistar, mörkerstridsmedel, sprängmedel, kulsprutor och prickskyttegevär till sitt förfogande. /images/icons/wink.gif
Spräng gränserna, för sjutton!
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"
"Njae... anledningen att man ska spela med psykiskt störda människor i Kult är för att dessa har störst chans att se genom illusionerna. Detta är hela grundfundamentet med spelvärlden, så det tycker jag att man ska ta tillvara på."
Som jag ser det så är det mer effektivt att utgå från en normal person och sedan se till att han blir mentalt störd och därmed kan bryta igenom illusionen. Det finns ingenting som hindrar detta scenario. Tvärtom - man har längre tid på sig att bygga upp stämningen så att andra sidan illusionen blir bra mycket läbbigare, dels för att kontrasten gentemot rollpersonens norm blir större, och dels för att man har haft mer tid på sig. Det finns ingen anledning att stressa.
"Så, att inte spela med en mentalsjuk rollperson i Kult är snarare som att inte spela med en medeltidsfantasyperson i DoD."
Tja, varför inte? Vi har redan spelat en DoD-kampanj som soldater ur brittiska Special Air Service som härjade runt på Aidne-halvön. Anfallet mot den Onde Baronens Slott blev helt klart mycket annorlunda om man har ljuddämpade kpistar, mörkerstridsmedel, sprängmedel, kulsprutor och prickskyttegevär till sitt förfogande. /images/icons/wink.gif
Spräng gränserna, för sjutton!
- Krille
"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"