Varför misslyckas?

[Quadrante]

På ett mer filosofisk plan kan berättande inte misslyckas, vilket på ett sätt gör att rollspel aldrig är att lyckas/misslyckas… utan berätta om ett misslyckande (eller en framgång).

 

[Sömniga Isaac]

På ett mer filosofisk plan kan berättande inte misslyckas, vilket på ett sätt gör att rollspel aldrig är att lyckas/misslyckas… utan berätta om ett misslyckande (eller en framgång).

Jag vill säga att ett berättande kan absolut misslyckas. Tror dock @Genesis kan förklara detta på ett bättre sätt än mig själv. Det beror lite på vad vi lägger i termen berättande och berättelse. En berättelse som inte riktigt blir sammanhängande eller väcker känsla kan ju absolut ses som misslyckad. Samma med en berättelse eller ett berättande som ska fånga tragedi men istället blir en komedi.

 

[Genesis]

På ett mer filosofisk plan kan berättande inte misslyckas, vilket på ett sätt gör att rollspel aldrig är att lyckas/misslyckas… utan berätta om ett misslyckande (eller en framgång).

Det beror ju på vad målet är. Om målet är att skildra vad som helst så kan det ju svårligen misslyckas. Men då kan vi ju också bara sitta hemma och säga "Jag tar ett steg" tusen gånger. Så har vi lyckats med att berätta om en person som tar tusen steg. När jag spelar så är målet inte bara att berätta vad som helst, utan att berätta något intressant, spännande, gripande, tankeväckande, och så vidare. Inte bara att säga ord. Och till den grad jag har lyckats, tillsammans med mina medspelare, att improvisera fram en sådan berättelse, har jag lyckats med mitt mål.

 

[krank]

Dessutom finns det de av oss som inte håller med om att rollspel handlar om att bygga någon berättelse.

För mig berättar vi inte, vi upplever. Det behöver inte finnas med dramatisk kurva i det vi gör kring bordet än vad det finns IRL. Vi kan i efterhand sammanfoga och dramatisera det vi gjort till en krönika, men det vi gör är att lösa ett mysterium, försöka klara ett äventyr. Om vi inte löser mysteriet så har vi misslyckats. Att det kanske ändå blev en intressant berättelse betyder inte att vi inte misslyckades med själva aktiviteten.

 

[Sömniga Isaac]

Dessutom finns det de av oss som inte håller med om att rollspel handlar om att bygga någon berättelse.

För mig berättar vi inte, vi upplever. Det behöver inte finnas med dramatisk kurva i det vi gör kring bordet än vad det finns IRL. Vi kan i efterhand sammanfoga och dramatisera det vi gjort till en krönika, men det vi gör är att lösa ett mysterium, försöka klara ett äventyr. Om vi inte löser mysteriet så har vi misslyckats. Att det kanske ändå blev en intressant berättelse betyder inte att vi inte misslyckades med själva aktiviteten.

Tack @krank för att du breddade perspektivet. För så är det ju, rollspel är ju inte bara ett berättande medium och behöver inte vara ett berättande medium. Rollspel är en mångfald av aktiviteter som samlar en mångfald av olika spelare som söker olika upplevelser. Krälar vi i en grotta? Då har vi en helt annan syn på vinst och förlust än spelgruppen som beger sig in i intriger med hovet eller företagsledare för megakooperationer. En tredje syn på misslyckas och lyckas får vi om spelgruppen är intresserad av rota fram ledtrådar för att knäcka mordgåtan samt ett fjärde perspektiv växer fram i mötet med spelgruppen som samlas varje fredag för att dra till värdshuset eller närmaste läger av oknytt för att banka in hjälmen på motståndaren.

 

[Zeedox]

Jag tycker nog att allt som har med misslyckanden att göra kan summeras i den termen. Misslyckanden leder alltid handlingen framåt, på ett eller annat sätt. Blockerande misslyckanden är en myt, eller möjligtvis ett resultat av en dysfunktionell spelgrupp som inte vill spela. Typ som att säga "Nej, omöjligt" till alla förslag på ett brainstorming-möte.

Jag är överraskad att du säger att detta är en myt, för jag har då verkligen upplevt det med flera spelledare, inte minst jag själv i min ungdom. Blockerande misslyckanden är rätt vanliga i min erfarenhet. Tex. minns jag ett tillfälle då spelarna skulle in i ett låst hus, men inte lyckades med att hitta huset. Jahapp, slut på det äventyret, tänkte jag. Senast jag var på konvent skulle vi fly från en grotta, men stötte på något slags Sarlac-monster i slutet som inte gick att besegra. Var bara att rulla tärning för att smyga förbi eller bli uppäten.

På liknande tema har jag faktiskt flera gånger fallit i fällan att spelarna lyckats/rollpersonerna lyckats på ett blockerande vis för handlingen. Tex. när de stött på skurken för äventyret tidigt, och helt sonika haft ihjäl tjommen. Eller väldigt skickligt gömt sig undan sina uppdragsgivare.

(Som det säkert går att läsa ut fastnar jag lätt i snitslade äventyr - har aldrig riktigt testat en ordentlig sandlåda)

 

[Quadrante]

Om målet är att skildra vad som helst så kan det ju svårligen misslyckas.

Lätt OT
Det är vad berättande är. Sen kan man lägga en värdering på berättandet, som dåligt, trist, intressant och så vidare. Sätter man upp ett mål, men berättar något annat än det målet har som kriterier, så har man bara gjort något annat. Om det är ett misslyckande är just en filosofisk fråga.

 

[Quadrante]

Är nog mer inne på vad som får benämnas som @krank:s linje. Att det spelaren gör är att uppleva, titta in i ev värld med dess händelser genom fönstret av en spelare/roll/funktion.

 

[Zeedox]

Personligen vill jag inte utmanas eller knappt ha en chans att misslyckas som spelare, det är inte speciellt trevlig känsla och gör att jag ibland känner att jag har slösat bort 4 timmar speltid. Däremot kan det vara intressant om rollpersonen eller gruppen misslyckas.

Därför gillar jag tärningar och regler som introducerar lite kaos och oväntade element i handlingen, antingen genom något som lyckas trots låga odds, eller vice versa. Så länge handlingen förs framåt i rätt riktning oavsett utfall. Ett exempel på detta är tex Fiasco, där andra spelare bestämmer om den scen du spelar slutar positivt eller negativt för din roll, och sedan behöver du och din medspelare föra scenen i den riktningen. Eller som i Oskrivna Blad där du kan få meta-valuta genom att komplicera scenen på ett negativt sätt enligt en av din rolls svagheter.

 

[entomophobiac]

För mig berättar vi inte, vi upplever.

Tycker det är så fascinerande, för jag håller 150% med om just detta, men tycker inte mysterielösande är särskilt intressant som praktiskt exempel på upplevelse. Just den här grejen du också brukar vara inne på, att "känna sig smart".

 

[entomophobiac]

Personligen vill jag inte utmanas eller knappt ha en chans att misslyckas som spelare, det är inte speciellt trevlig känsla och gör att jag ibland känner att jag har slösat bort 4 timmar speltid.

Utveckla gärna! Hur ser en spelares misslyckande ut, som exempel?

 

[Mogger]

Jag är överraskad att du säger att detta är en myt, för jag har då verkligen upplevt det med flera spelledare, inte minst jag själv i min ungdom. Blockerande misslyckanden är rätt vanliga i min erfarenhet. Tex. minns jag ett tillfälle då spelarna skulle in i ett låst hus, men inte lyckades med att hitta huset. Jahapp, slut på det äventyret, tänkte jag. Senast jag var på konvent skulle vi fly från en grotta, men stötte på något slags Sarlac-monster i slutet som inte gick att besegra. Var bara att rulla tärning för att smyga förbi eller bli uppäten.

På liknande tema har jag faktiskt flera gånger fallit i fällan att spelarna lyckats/rollpersonerna lyckats på ett blockerande vis för handlingen. Tex. när de stött på skurken för äventyret tidigt, och helt sonika haft ihjäl tjommen. Eller väldigt skickligt gömt sig undan sina uppdragsgivare.

(Som det säkert går att läsa ut fastnar jag lätt i snitslade äventyr - har aldrig riktigt testat en ordentlig sandlåda)

Det här är ju bra exempel på när spelet blev suboptimalt eller t.o.m dysfunktionellt, i.e förväntan och praktik var i disharmoni.

Så min tes är alltså att det inte är misslyckanden i sig som leder till detta. Ditt andra exempel var ju klockrent exempel på lyckade handlingar.

Jag har också varit med om fullständiga blockeringar. Du är i ett rum. Inga dörrar. Vad gör du? Men det kallar inte jag rollspel. Det var en SL som hade en helt annan agenda än spelet vi spelade tillsammans. Som att vända på spelplanen i Monopol. Eller bajsa på schackbrädet, som Rising brukade säga.

 

[Zeedox]

Utveckla gärna! Hur ser en spelares misslyckande ut, som exempel?

Säkert något som @Genesis har ett mer vältaligt svar på, eftersom han tycker att motsatsen är viktig! Men låt mig göra ett försök med några exempel.

Jag som spelare tycker om att bilda relationer med SLP genom äventyret - rivaliteter, vänskaper, affärer, osv. Om mina medspelare då bestämmer sig för att slåss mot en SLP jag fattat tycke för tappar jag intresset, eller vi genom misslyckade rullar på något annat sätt skapar oss ytterligare en ovän.

I en Eon-kampanj skulle jag tex. min roll rädda sin kidnappade lillebror, och hade börjat småprata med kidnapparen och bygga en relation, prata lösensumma, försöka förstå motiven. En medspelare skjuter då kidnapparen med armborst, vilket då tar stopp för den handlingen.

Som ett annat exempel minns jag att jag spelade ett grottkräl på konvent för länge sedan, och dog mot ett skelett i andra rummet. Happ, slut på det spelet. Som tur var jag inte fäst vid karaktären eftersom den bara var några siffror, men om jag hade lagt många timmar på att göra en rollperson och hunnit börja gilla den hade det känts tråkigt.

Det går förstås att vrida om alla dessa upplevelser beroende på stämning och förväntningar - tex om jag haft en bra vecka, känt mig väldigt kreativ eller kanske råkat se precis rätt film tidigare att sno inspiration från. Då jag spelade Paranoia var jag 100% med på att min karaktär aldrig skulle uppnå något vettigt (bara nivåer av kaos och knasighet), och att den ganska snabbt skulle dö.

 

[Sömniga Isaac]

Du är i ett rum. Inga dörrar. Vad gör du? Men det kallar inte jag rollspel.

Nu tar jag ditt exempel för att utveckla och se hur det går att göra till en situation som är användbar. Jag antar att följande situation inte varit misslyckad om spelarna genom utforska rummet med sina rollpersoner hade kunnat känna vinddraget genom springor i väggen, notera att somliga delar av stengolvet är mer nednött än andra delar som att något rört sig över golvet, att det finns glipor mellan stenarna i väggen och det långt ovan rollpersonen finns en glugg som tjänar som ett fönster mot en stjärnlös himmel. I det fallet fyller ju rummet en funktion som en utmaning, även om dörrar saknas.

 

[Zeedox]

Så min tes är alltså att det inte är misslyckanden i sig som leder till detta. Ditt andra exempel var ju klockrent exempel på lyckade handlingar.

Ah, jag tolkade nog in ganska mycket i att du använde ordet "myt" på blockerande - som i att de aldrig skulle inträffa. Du menade kanske att problemet ligger djupare, snarare än bara i det speltekniska misslyckandet?

 

[Sömniga Isaac]

I en Eon-kampanj skulle jag tex. min roll rädda sin kidnappade lillebror, och hade börjat småprata med kidnapparen och bygga en relation, prata lösensumma, försöka förstå motiven. En medspelare skjuter då kidnapparen med armborst, vilket då tar stopp för den handlingen.

Jag ser att din handling blev förhindrad och att du misslyckades med din handling, eller intention. Samtidigt så räddades din yngre bror. Här antar jag att det är intention som skapar problem, för mig ser jag här ett gyllene tillfälle för intrig mellan rollpersonerna. Din rollperson som var nära på att lösa situationen utan att spila blod där den andre rollpersonen tog ett liv där liv aldrig hade behövt spillts. Det i sig självt, kan trots misslyckandet, ge upphov till spännande konsekvenser i spel.

 

[Feuflux]

Misslyckande worst case:
Vi misslyckades att muta vakten och släpps inte in i VIP-rummet. Alla tyckte det var ett skitbra narrativ med mutandet och blev besvikna. Ingen kommer på nån annan väg in och spelet stannar upp helt.

Misslyckande best case:
Vi misslyckades att muta vakten och släpps inte in i VIP-rummet. Kul, den här scenen vill jag spela ut, och spelgruppen hittar raskt på en alternativ väg framåt och spelet fortsätter.

 

[Zeedox]

Jag ser att din handling blev förhindrad och att du misslyckades med din handling, eller intention. Samtidigt så räddades din yngre bror. Här antar jag att det är intention som skapar problem, för mig ser jag här ett gyllene tillfälle för intrig mellan rollpersonerna. Din rollperson som var nära på att lösa situationen utan att spila blod där den andre rollpersonen tog ett liv där liv aldrig hade behövt spillas. Det i sig självt, kan trots misslyckandet, ge upphov till spännande konsekvenser i spel.

I det här fallet fanns inte lillebrodern på plats, utan det var första gången vi mötte kidnapparen. (Plot twist, det visade sig att lillebrodern kidnappade sig själv och blivit vampyr. Något som frustrerade mig ordentligt och gav mig en sur eftersmak för hela kampanjen. Ytterligare ett exempel på misslyckande för mig som spelare.)

När jag diskuterat situationen med andra har många som du nämnt att det varit dramatiska situationer som kunnat ge mycket spel. Jag håller med till viss del, en Zeedox med mindre tunnelseende skulle säkert kunnat improvisera fram en ny, spännande fortsättning på handlingen. Utmaningen ligger lite på förväntan och inställning – jag insåg senare att jag inte i den kampanjen var sugen på att spela den nedåtgående misärspiral det blev, trots att handlingen absolut var dramatisk hela vägen.

Spelarna har också en något märklig relation i rollspel. Vi förstår på en meta-nivå att vi borde intressera oss för varandras roller, och acceptera vad de gör för att låta dem få mer fri agens, men i fiktionen kan det lätt bli slitningar både baserat på hur rollpersonerna agerar och har för inställning, men också vad spelarna önskar få ut.

 

[Sömniga Isaac]

I det här fallet fanns inte lillebrodern på plats, utan det var första gången vi mötte kidnapparen. (Plot twist, det visade sig att lillebrodern kidnappade sig själv och blivit vampyr. Något som frustrerade mig ordentligt och gav mig en sur eftersmak för hela kampanjen. Ytterligare ett exempel på misslyckande för mig som spelare.)

När jag diskuterat situationen med andra har många som du nämnt att det varit dramatiska situationer som kunnat ge mycket spel. Jag håller med till viss del, en Zeedox med mindre tunnelseende skulle säkert kunnat improvisera fram en ny, spännande fortsättning på handlingen. Utmaningen ligger lite på förväntan och inställning – jag insåg senare att jag inte i den kampanjen var sugen på att spela den nedåtgående misärspiral det blev, trots att handlingen absolut var dramatisk hela vägen.

Spelarna har också en något märklig relation i rollspel. Vi förstår på en meta-nivå att vi borde intressera oss för varandras roller, och acceptera vad de gör för att låta dem få mer fri agens, men i fiktionen kan det lätt bli slitningar både baserat på hur rollpersonerna agerar och har för inställning, men också vad spelarna önskar få ut.

Nu läste jag om situationen med nya ögon. Det går ju även att läsa situationen, som du är inne på, att situationen och din rollpersons tillfälle att få stå i rampljuset togs ifrån dig. Här har du investerat tid, energi och även en del resurser i att förhandla med den förmodade kidnapparen och efter du lagt ned all den energin kommer en annan spelare och drar undan mattan för dig genom att mörda den förmodade kidnapparen. Där står du kvar med en tomhet över hur allt ditt arbete slängdes genom fönstret. Då blir det ju att handla om att gruppen misslyckats med sin respekt mot varandra och att läsa av situationen, när är det lämpligt för mig att gå in och interagera i en annan spelares stund i rampljuset?

 

[Mogger]

Nu tar jag ditt exempel för att utveckla och se hur det går att göra till en situation som är användbar. Jag antar att följande situation inte varit misslyckad om spelarna genom utforska rummet med sina rollpersoner hade kunnat känna vinddraget genom springor i väggen, notera att somliga delar av stengolvet är mer nednött än andra delar som att något rört sig över golvet, att det finns glipor mellan stenarna i väggen och det långt ovan rollpersonen finns en glugg som tjänar som ett fönster mot en stjärnlös himmel. I det fallet fyller ju rummet en funktion som en utmaning, även om dörrar saknas.

Precis. Vilket ju är hur det funkar typ alltid.