Varför misslyckas?

[Rickard]

Ja jag vet inte om något jag sa tydde på motsatsen?

"det är antagligen ingen på det här forumet, /.../ som inbillar sig att du talar i någon annans sak än din egen" - här skriver du just detta.

Jag läste det krank skrev som att han insåg att du inte lyssnade på honom, utan försökte argumentera utifrån ditt perspektiv istället för hans. Då blir det bara att du försöker trumfa hans åsikt, vilket är relativt meningslöst, för det handlar trots allt bara om hans perspektiv.

Vad jag inte förstår är varför "jag tycker" skulle vara liktydigt med "jag vill inte ha mothugg", särskilt inte på ett diskussionsforum.

Inte så mycket till diskussion om det är två människor som bara pratar över varandra för att hävda sin egen åsikt. Då är det mer en debatt, inte en diskussion, ungefär som det här meningsutbytet. Något jag brukar göra nu för tiden, för att förstå den andres perspektiv bättre, är att först fråga istället för att anta. Precis som jag borde ha gjort i mitt första inlägg till dig. Att anta skapar bara massor av osynliga halmdockor så som hur jag citerade dig ovan. Fast som du skrev, det här är off topic.

 

[Khan]

Tack @krank för att du breddade perspektivet. För så är det ju, rollspel är ju inte bara ett berättande medium och behöver inte vara ett berättande medium.

Hundra procent detta.

Rollspel är inte att berätta en historia, det är att hitta på en historia. En milsvid skillnad, egentligen.

Den stora skillnaden mellan i hur rollspel spelas är för mig vem som sitter på makten över vilka delar av fiktionen. I tradd är det RP = spelarna, SL = allt annat, i neotradd mer åt spelarnas håll än åt SL:s, i spelledarlösa spel är det ofta helt jämnt, och så vidare.

Vem har makt att hitta på vad?

 

[krank]

Ditt ursprungliga påstående, som jag reagerade på, var "Dessutom finns det de av oss som inte håller med om att rollspel handlar om att bygga någon berättelse."

Om du med "anlägga ett berättelseperspektiv" menar "anse att rollspel (inter alia) handlar om att bygga en berättelse" så... tja, jag anser väl det för att jag tror att det är sant. När vi spelar ger vi, genom olika mekanismer, gemensamt upphov till en serie fiktiva händelser. De mekanismerna är förstås ganska annorlunda från de som exempelvis en författare använder sig av, vilket också är en viktig observation som är värd att hålla i åtanke (jag gillar inte heller rollspel som blir allt för självmedvetet "meta"), men att se skillnaderna hindrar en inte från att också se parallellerna och vinna förklaringskraft därur.

Jag förstår att du tycker att det finns intressanta paralleller att se, och förklaringskraft att vinna, av att välja att betrakta det vi gör som att vi bygger en berättelse. Då är det helt rimligt att välja ett sådant perspektiv.

Jag tycker inte att jag vinner något på att välja ett sådant perspektiv, och jag upplever inte att det finns någon förklaringskraft att hämta. Jag upplever att ju mer man behandlar det vi gör som ett skapande av berättelser, desto sämre blir verktygen och förklaringarna för mig.

Därför väljer jag att inte anlägga ett sådant perspektiv.

Bara för att få den här saken ur världen, även om jag av princip ogillar metadiskussioner: det är antagligen ingen på det här forumet, och definitivt inte jag, som inbillar sig att du talar i någon annans sak än din egen. Så jag är osäker på vad den här typen av kvalifikationer egentligen är tänkta att tillföra? Betyder det att du inte tycker att saken ska diskuteras överhuvudtaget? I sådana fall, känn dig fri att inte svara på mina inlägg. Betyder det att du misstänker att jag inte tillerkänner dig rätten att ha en annan åsikt än mig, bara för att jag argumenterar emot dig? I sådana fall: det stämmer inte. Jag argumenterar emot dig för att jag inte håller med dig, och det är hela saken.

Jag upplever att det i sådana här diskussioner ganska ofta verkar finnas en ansats att slå fast "hur det är". Det vill säga, snarare "är det så att det vi gör är att berätta en berättelse" än "vilka olika perspektiv finns det här och vilka anledningar finns att anlägga dem". En tanke om att någon måste "ha rätt".

Det är möjligt att det bara är en känsla jag har, men jag upplever dina argument som fokuserade på att berätta varför jag har fel. Därför ville jag understryka att jag inte tycker att det här är en fråga där man kan "ha fel"; eftersom det är en fråga om subjektivt perspektiv och vilket perspektiv man har användning av.

Jag är helt säker på att det både finns de som diskuterar utifrån tanken att det finns en Sanning och att det är den vi diskuterar för att nå fram till, och de som uppfattar mig som att jag gör det. Även om nu du inte skulle höra till dem.

 

[Quadrante]

Brukar hänvisa till att det är en filosofisk fråga, men tolkas då oftast som att det är en åsikt (istället för en frågeställning). Man får väl bara acceptera.

 

[Pilzefrau]

Det är flera som har pratat om RPs misslyckande i mer trad:iga spel och OSR men jag vill ändå lägga in mina två ören.

Mitt mål som SL (domare) i min nuvarande OSR-kampanj är att framställa världen ärligt och rättvist. Spelarnas mål är att nå framgång i den världen – traditionellt att hitta skatter och/eller besegra monster.

Till att börja med har vi såklart kopplingen mellan ett tydligt mål och möjligheten att misslyckas: om man hade fått lika mycket poäng vad man än gjorde i fotboll så hade väl ingen brytt sig om att lägga några mål, och det hade heller inte vart så kul att spela. Så självklart kan spelarna lyckas bättre genom att gå rätt väg, undvika fällorna, besegra fienderna osv just för att alternative att gå vilse, gå i fällorna, förlora striden osv finns på kartan.

Men nästa fråga är: varför ha tärningsslag där det går att misslyckas på det enskilda slaget? Varför inte bara beskriva sin plan och handling och låta gruppen, och i slutändan domaren, avgöra ärligt och rättvist om det lyckas eller inte i det här specifika fallet? Domaren har trots allt all kunskap som går att ha om den här spelvärlden och situationen.

Men ingen har all kunskap på tillräcklig detaljnivå. Vem skulle vinna i ett slagsmål – och exakt hur skulle det gå – mellan prästen Anacletus Severinus och en odöd skelettkrigare? Kom ihåg, i denna spelstil är målet att framställa världen ärligt och rättvist. I teorin måste alla dessa respektera processen och utfallet:
- Domaren
- Anacletus spelare
- Medspelarna runt bordet som hejar på
- Spelaren som inte kunde komma ikväll, som är avundsjuk på Anacletus höga total-XP (high score) och gärna såg att han dog så att hennes spelare kan komma ikapp
- Domarens kompis som är domare för en egen kampanj i samma system och som gärna låter spelare ta med sina RP mellan kampanjerna, för hon vet att all XP är ärligt förtjänad enligt konstens alla regler

Det känns otroligt pretentiöst men vi närmar oss krav på om inte rättssäkerhet så åtminstone transparens och eftertanke i avvägningarna. Hur bedömer man frågan "vem skulle vinna?" eller "hur skulle den här planen fungera?" ärligt och opartiskt?

Och ett enkelt och kraftfullt svar är att säga att man kommer överens om regler och odds för det går att göra i förväg, och sen spelar man ut det och låter tärningarna ge svaret. Det är så mycket lättare att vara överens om bedömningen "det här känns ganska svårt, säg 50/50 för en normaltränad människa" än "jag tror Anacletus, trots att han gör sitt bästa, skulle tappa greppet och ramla ner". Så mycket lättare att få med sig alla stakeholders på "skelettet har AC si och så" än på "Anacletus vinner och krossar dess skalle med sin klubba efter en minuts strid", som en ärlig bedömning av hur den fiktiva situationen "faktiskt" skulle spela ut.

Spelarna kan misslyckas på sina tärningsslag för att det är mycket lättare att vara överens om att en regelprocedur är rimlig och rättvis än att ett konkret utfall är det. John Rawls skulle vara stolt: vi designar spelet bakom okunnighetens slöja, innan vi vet om vi är spelare eller domare, innan vi rullat våra stats, innan vi sett grottan.