@Bifurs: Skillnaden är mellan att strössla ut lite vättar och ha en regel för att avgöra deras stämningsläge vs att ha ett uttänkt bemötande av vättarna längs en uttänkt väg.
Tänker man 'det här kommer hända, sen kommer det här hända, sen antingen det där eller det här, och sen kommer det här hända' osv. Då är man inne på det sekvensliret som jag var så mentalt fast i länge.
För mig, en av dom första bilderna jag fick framför mig efter mirror story var 'system', inte bara system som i regler men att hela dungan var ett system som vi var engagerade i att leka med. Preppen hade bestått i att skapa ett sånt system. Allt hade konsekvenser — om vi var snabba, om vi var långsamma osv osv.
@RasmusL,@Genesis, andra. Play to find out var visst en riktig myrstack, jag hade inte väntat mig det. Men jag ska ta till mig av det, fundera lite.
För min del när jag först hörde det så lät jag det förändra hur jag spelade. Jag gick från att vara 'story teller' (som visserligen improviserade) till att själva *spelandet* skulle få mig att find out. Detta var innan jag träffade er och det var då jag började spela story-spel först, OSR sen. (Och nu ett mischmasch iom D&H, stosry-spel?)
Men visst det är möjligt att andra kan reagera mer obstinat på termen, vrida och vända på det så det låter som det dom redan gör. Kanske det var så att jag såg det i något specifikt sammanhang? Typ 'sätt upp en scen som har en fråga, och sen spela för att få reda på svaret på den frågan'.