Nekromanti Varför vill ingen vara "god" i rollspel?

[Organ]

Om jag inte minns fel fanns inte good-evil med i d&d från början. Utan endast lawful-chaos skalan vilken var inspirerad från Michael Moorcocks böcker.

Helt rätt fast tvärt om. I ursprungs-D&D fanns bara tre alignments: Good, Neutral och Chaotic. (Den senare borde nog ha kallats Evil i stället med tanke på att det var det var fråga om.) När AD&D kom så ökades antalet alignments till de nio som finns idag i och med att en chaotic/lawful-del infördes.

/Anders

 

[Big Marco]

...och jag måste säga att jag är lite trött på att man jämnt ska spela nån "antihjälte med lik i garderoben".. det känns "done it, been there"...

Intressant. I vilka spel spelar man uttalat en antihjälte? Jag blickade genom rollspelssamlingen och hittade bara två spel; Kult och Noir (och kanske WoD-spelen).

Däremot så spelar man ofta skurk och det förekommer desto oftare, enligt min XP.

 

[kefka]

Spelen i sig själv säger nog inte att man ska spela antihjälte. Däremot kanske ofta inspirationskällorna från film och böcker. Jag tycker antihjältar är väldigt vanligt förekommande i fantasy och SF nuförtiden. De har nästan börjat konkurrera ut tonåringen med oanade krafter.

 

[Gordeg]

Mitt äldsta spelgäng hade en sådan fas på 90-talet, och det sprang ur erfarenheter från både Vampire (som var nytt då) och ADD.

I Vampire gjorde vi rollpersoner helt fritt och en del visade sig vara fiender till varandra på något sätt, inte minst för att våran spelledare uppmuntrade och förstärkte konflikterna inom gruppen för att få till ett "intrigspel". Rollpersonerna föstes ihop bara för att de var rollpersoner (Exempel: ett gäng low-lifes/anarchs från klanerna brujah, gangrel, makavian mfl tar in en tremere i gruppen bara för att det är en rollperson, trots att tremeren uppenbarligen kommer att förråda de andra till sina elders vid behov.).
Samma sak i ADD, en ond rollperson i en grupp som i övrigt hade goda alignments kunde agera betydligt friare än de andra: Hjälpa till med "goda" uppdrag och casha in belöningen, men samtidigt gå bakom ryggen på de andra när tillfälle gavs utan att bli straffad för det.

Det var som om spelarna i gänget plötsligt hajade till och sade "vafan, man tjänar ju på att vara ond!" och sedan följde en period där majoriteten ville spela ondingar.
Den perioden nu har passerat för länge sedan, och i efterhand var det inte särskilt kul, mest bara stökigt och den spelstilen fuckar upp vilken story som helst. Det funkar bäst för scenarion som går ut på att rollpersonerna kämpar sinsemellan om något var och en vill ha för sig själv.
Dessutom, situationer som de i Vampire och ADD jag beskrev ovan betraktar jag idag som misstag, det finns bättre sätt att lösa sådana situationer.

Så... jag gissar att de flesta grupper tröttnar på att spela ondingar efter att de prövat det ett tag.

Gordeg

 

[Pom]

Utan att kunna min PHB och DMG fram och baklänges tänker jag nog på vissa spells, paladinen och clericen och ett och annat magic item jag sett i äventyr och så. Har inte sett några sådana saker för neutrala rollpersoner.

Då skall jag berätta hur det fungerar i DnD:

Spells: Det finns en del magi som bara funkar mot specifika alignment. Protecion from evil, t ex, ger lite skydd mot onda varelser. Det finns förstås också protection from good, protection from law och protection from chaos. Likadant med de andra
alignmentspecifika besvärjelserna.

Paladinen: Det som gäller paladiner gäller inte "ofta". Det gäller BARA paladiner. För dem fungerar det så att så länge de inte uppträder lawful good kan de inte använda sina paladinförmågor. De måste sona sitt brott först.
En paladin som blir rejält ond BELÖNAS i spelet. Väljer hon att bli blackguard får hon dels växla in sina paladinlevels till blackguardlevels och dels får hon lite extra förmågor som inga vanliga blackguards får.
En del andra klasser har också liknande alignmentkrav, men inte gällande godhet. Barder får inte levla så länge de är lawful. Barbarer får inte levla och kan inte använda rage så länge de är lawful. Munkar får inte levla så länge de är icke-lawful.

Clerics: Clericer måste hålla sitt alignment inom ett steg från sin guds. Är guden t ex chaotic good måste dess clerics vara antingen chaotic good, chaotic neutral eller neutral good. Helt neutral får clericer bara vara om deras gud är det. En cleric som agerar rejält fel, inte bara tillfälliga alignmentskiftningar utan direkt motarbetar gudens moral och mål, förlorar all magi och alla specialförmågor tills han sonar sitt brott.

Magiska föremål i äventyr: Ingen aning vilka äventyr du spelat. Föremålen i DMG är generellt sätt fördelade rätt jämnt mellan alignment. Holy avenger är ett specialfall som bara kan användas av äkta paladiner. Det är också värt 120 630 gp, så det är inte direkt ett föremål som dyker upp i var och varannan skattgömma.


Det är alltså inte alls så att spelet ofta straffar goda som blir onda än onda som blir goda.

 

[Man Mountainman]

Många av de saker som Jesse Custer gör är visserligen moraliskt tvivelaktiga, men han har rätt för att han är hjälten - snarare än tvärtom.

Där har du en poäng.

Dogs in the Vineyard bygger ju lite på samma grej. Här är rollpersonerna den slutgiltiga moraliska auktoriteten (näst Gud, förstås). Spelarna förväntas inte följa någon förbestämd moralkod, utan det konstateras helt enkelt att de beslut deras rollpersoner fattar är rätt, i kraft av deras ämbeten. I Dogs är det här ett sätt att närma sig de moraliska frågor som ligger i spelets hjärta, men man kan lika gärna tänka sig att använda det för att kunna abstrahera bort alla moraliska överväganden.

/Kalle

 

[Man Mountainman]

Re: Jesse Custer

Fast jag tycker inte Jesse Custer är 'god'

Jag har aldrig hävdat något annat än att moral är subjektivt

/Kalle

 

[Arfert]

jag räknar in alla ljusskygga, småkrimmade lowlifes man spelat i kategorin "antihjältar"... och då har jag spelat dom i massor med spel, från diverse tjuvpack i AD&D till All Flesh Must Be Eaten...

 

[Arfert]

ja, de är lika vanliga som den lätt alkade, frånskilda, medelålders kriminalaren i deckare/thrillers... (som iofs är nån slags antihjälte också)

 

[Mogger]

Varför vill alla vara nonchiga?

Jag tycker att den frågan är mer berättigad om man vill ha svar på frågan varför ingen vill spela god. Svaret är helt enkelt för att det inte finns någon mening med det. Precis som det inte finns någon mening med att spela ond, barmhärtig, lojal, rättivis, egoistisk m.m. För det mesta vill säga. Anledningen är att de flesta äventyr "sabbas" av allt för färgstarka karaktärer. Det blir bara "jobbigt" om någon spelar god för då får inte de andra plundra gravkammare o.s.v.

Så, det har med spelstil att göra. Antingen gör man rollpersonerna till huvudrollsinnehavare, vilket innebär att en "god" RP´s "godhet" står i centrum lite då och då (ganska ofta) eller så får man nnöja sig med lite obligatiriska kommentarer om att RP´n minsann tycker att de andra RP gör fel som rånmördar men står sedan bredvid och tittar på. För spelaren vill inte sabba äventyret.

Jag tror alltså att alla vill vara så där lagom självständiga och nonchalanta för att det är lättare att spela äventyret då.

 

[solvebring]

Till och från, och lite psykologi!

Många vill vara goda, jag har en i mitt spelgäng som typ alltid spelar riddare som är naivt goda och som alltid följer sin kodex - men är man så god och så hederlig så får man ta konsekvenserna av den godheten också - vilket han gör (men kan alla göra det?).
Han slår endast de ondsinta som slår andra, han stjäl aldrig etc.
Samtidigt spelar han ihop med just sin motsats - en spelare som ofta spelar falska, själviska roller - tjuvar etc. som stjäl hela tiden och som bara vill göra prima affärer som sno årets klipp ungefär.
De har en skojig kontrast emellan sig... Och bägge har valt en "extremare". Skoj!

Det är just det, vad du än är så får du ta konsekvenser, och det som har flest regler och ramar omkring sig är just god - ond är lättare (men dock långt svårare och ballare än "neutral").
Men man skall inte spela genomond, "alltså krossa-allt-ond", då blir det ingen match. Då lever man farligt och får lätt fiender, men vadå, man kan ju fan göra whateva' då också.
Därför brukar folk hamna på sådant som "Neutral", vilket jag tycker är fegt.

Då utmanar man ju inte sitt aktörsinne, eller möjligheterna som bjuds med att spela en roll. Man skall ju gärna utmana det där och ta en insnöad roll, kanske listigt ond - det är svårast, onda planer - var death-motherfucking-evil utan att det märks... Då rockar du!
Lura alla dina medspelare och spela dem rakt in i fällan och äg dem med din ondska utan att de anade det. WOW, COOLT säger jag då!
Eller var god intill den minsta principen, det är skitsvårt, lyckas du rockar du.

Sådana roller är underbara att spela eller att spela emot, det gäller nog bara för dem att testa det, leva sig in i det där principfasta på någon punkt, blåsa lite liv i karaktären och därmed ta att "nej, jag kan inte stjäla det där snygga svärdet, det skulle jag aldrig göra".
Det handlar nog bara om att våga kasta sig ut och ta konsekvenserna. Det där med neutral är ungefär en psykologisk pryl, att man känner sig bekväm och kan komma undan med vad som helst och vända kappan lite granna - man utmärker sig inte gravt på något vis och man behöver inte binda upp sig vid något.
Lite tråkigt säger jag!

Men till saken: En del spelar goda, men många gör det inte, just för att den godes principer ofta låser en för mycket, det tror jag är största stjälet. Själv tycker jag det är kul att spela något som är lite klurigt svårt att spela fram.
(Ja, det här sista var det egentliga svaret. )

 

[Storuggla]

Att folk inte spela "goda" är mest, som jag ser det, för att de av någon anledning sätter likhetstecken mellan god och trist. Är man Lawful Good, Chaotic Good eller Neutral Good så sitter man och käkar grahamskex och dricker te med pastorn hela dagarna, tydligen.

Det riktigt fruktansvärda med att folk spelar gubbar utan moral och sinne för altruism är att de spelar dem utan stil. Istället för att spela Cugel, så spelar Attila Hunnen. Trist.


Storuggla, Vance vance vance

 

[Gordeg]

Re: Varför vill alla vara nonchiga?

Att det är bekvämt att spela nonchiga rollpersoner känns också igen, men jag tror att det är ett annat syndrom: Det är lättare att slå omkull saker än att bygga upp dem.
Att framställa sin rollperson med stil och färg kräver fantasi och initiativkraft. Det är lättare att vänta på att någon annan bygger något och sedan börja dissa det, oavsett om det är en spelledarperson, en annan rollperson, en stämningsfull scen eller ett moraliskt dilemma.

Många filmer och böcker har nonchiga skrupelfria figurer men det som gör dem bra är att övriga inte är nonchiga. Ta Jean i Serenity, till exempel. Han hade varit en tråkig karaktär om det inte vore för kontrasten mot resten av besättningen. En hel besättning (eller spelgrupp) som är nonchig missar hela effekten.

Gordeg

 

[Feuflux]

Medhåll

Anledningen är att de flesta äventyr "sabbas" av allt för färgstarka karaktärer. Det blir bara "jobbigt" om någon spelar god för då får inte de andra plundra gravkammare o.s.v.

Exakt. Det är sådana problem som dykt upp i min rollspelshistoria när det varit "extrema" karaktärer i äventyrargänget. Oftast blev det problem i stil med att karaktär A vägrade göra grej B trots att det var det upenbart vettigaste och sen rasade illusionen när man började tänka "varför hänger det här gänget ihop egentligen" och inte kom på nåt svar. På äldre dagar (hehe) så har jag sett till att ha en mer synkroniserad äventyrargrupp, eller att de har ett ordentligt skäl för att blanda ihop extremer.

Och eftersom de flesta inte vill låsa upp sin rollperson till att vara übergod (och att vara ond har aldrig varit aktuellt i nån av mina spelgrupper, vi har inte spelat så) så har normen varit att vara en klichéhjälte, dvs godhetens förkämpe i vanliga fall och en hänsynslös massförbrytare när äventyret så kräver.

 

[Johan K]

Är det så för er också? Varför är det så 'ocoolt' att vara god?

Najajeee, det känns iaf inte direkt som det iaf..
Lika väl som jag spelar god, så är det faktsikt lika trevligt att spela den där gode spealren.
Det kansle är "enklare" att spela ont, eller ? Tror inte att det är en fråga om coolhet, eller nått sådant.

/ Johan K, som för tillfället är datalös & sitter på biblan & surfar.

 

[abe_UBBT]

enkelt

...därför att objektiv godhet endast existerar i huvudet på amerikanska presidenter och rollspelstillverkare.

 

[Man Mountainman]

Re: enkelt

Med risk för att vara den som konstaterar det uppenbara så har vi aldrig explicit pratat om objektiv godhet i den här tråden. Åtminstone jag tolkar trådstartens citationstecken som en medvetenhet om den filosofiska problematiken kring godhetsbegreppet, och att författaren snarare avser godhet i en vardaglig bemärkelse, som när vi pratar om att hjälten i en film är god och skurken är ond.

/Kalle

 

[Eksem]

Drakar och Demoner brukade ju ha Elric på omslaget, om inte annat

Men snarare är det väl så att det är en populär figur att spela (Drizzt, någon?), snarare än något som är påtvingat i spelet.

 

[Mogger]

Re: Varför vill alla vara nonchiga?

Ja, du har delvis rätt men jag skulle vilja påstå att hela spelgruppen kan vara nonchiga eller vad som helst. När jag är SL ser jag det som mitt ansvar att utmana karaktärerna och deras brister. En personlighet tycker jag alltid ska ses som något att spela på och försöka pressa snarare än något för spelaren att hålla sin gestaltning inom.

Exempel:
Jack Nicholson i Livet från den ljusa sidan spelar tvångsmässig neurotiker. Det är hans karaktärs koncept. Under filmens gång utmanas detta och karaktären visar sin mänsklighet och börjar känna glädje för att i slutet vara en helt annan människa.

Så tycker jag att karaktärer ska hanteras. Hade däremot Jacks karaktär spelat Spindenkonungens Pyramid hade antagligen den utvecklingen varit möjlig och Jack hade i fortsättningen valt att spela andra karaktärer som uppenbarligen funkar bättre.

Alltså, det är inte svårare att spela "god" än nonchalant, det är bara det att få ävnetyr tillåter det. Så länge alla siktar mot samma mål kan alla spela nonchalanta eller alla goda eller precis vad som helst. Så jag håller inte med om personligheter hos karaktärer ska komplettera varanadra. Sedan tror jag att du missförstod det nonchalanta jag menade. Jag menade inte att spelaren dissar allt utan att karaktären saknar band eller personlighet som står i vägen för äventyret. För de spelar ändå sällan någon roll.

 

[Troberg]

Eller så är det för att...

...kannibalism är relativt vanligt förekommande i spel med alignment. Vem vill vara god då?