<blockquote><font size=1>Svar till:</font><hr><p>Conan såg sig nyfiket omkring. Han hade aldrig tidigare varit i ett Asuratempel, och hade inte med säkerhet vetat att det fanns ett sådant i Tarantia. Prästerna i denna religion hade för vana att dölja sina tempel på ett märkligt vis. Mitradyrkan var den överväldigande största religionen i de hyboriska nationerna, men Asurakulten fortlevde, trots officiella avståndstaganden och folklig anatgonism...
Men Conan hade en barbars vida tolerans, och han hade vägrat att förfölja Asuras anhängare eller tillåtit folket att göra det utan några starkare bevis än de som lagts fram emot dem... "Croms djävlar! Låt folk dyrka vilka gudar de vill!"<p><hr></blockquote><p>
Ur
Conana Härskaren mig veterligen den enda fullfjädrade roman Howard skrev. Alla kulter i den hyboreiska världen var inte onda... (även om Conans attityd mot religion i betydelsen
dyrkan är att det är onödigt bjäfs som möjligtvis kan duga för civiliserade veklingar).
Just religion som "dyrkan", kulthandlingar, lyser med sin frånvaro i just Midgård, utom hos numenoriterna efter deras förfall och annat förtappat pack. (Det finns hos Ye Good Guys också, men i långt mindre omfattning.)
Däremot är Silmarillion mycket riktigt en samling myter - och "myt" betyder inte "falsk" i det här sammanhanget, and, så huruvida den kan korroboreras av vittnen har inte ett jota med saken att göra.
Quenta Silmarillion och det andra är utformade som
dokument som kunde existera i Midgård i helt annan utsträckning än
Härskarringen eller
Bilbo, och Tolkien visste hur myter ser ut - inklusive hur myter förändras genom tider och olika versioner, och han jobbade med de av hans texter som skulle föreställa genuina myter och sagor just på det viset - som dokument som måste tolkas, som hade en djupare mening (för det är vad en myt
egentligen är - en berättelse med mening, "psychology masquerading as history" för att citera nån snubbe jag glömt vad han hette). Det är
inte som, säg,
The Legend of Huma till Dragonlance eller Belgarath Besvärjarens memoarer till Eddings' värld vaddennuhette.
Men religionen har funnits med länge. Den tenderar att dyka upp på olika sätt - är det en action-historia kanske hjälten plundrar ett tempel eller skall hämta tillbaka en religiös artefakt, är det en historia om fantastiska fenomen som magi etc. kan hjälten vara en präst med magiska krafter (att det skulle vara någon tydlig gräns mellan präster och trollkarlar inom fantasy är en AD&D-rest), är det en moralisk historia om personlig utveckling påverkar hjältens religion hans inre liv, etc.
Dessutom utspelar sig så många fantasyhistorier i en (pseudo)medeltida miljö att det vore en skam att kasta bort det visuella spelet med katredraler och fromma alt. jovialiska munkar och galna inkvisitorer och guldringsprydda kyrkoprelater och korståg och helgonreliker och... you name it!
Nightowl
