Jag ser det som min uppgift att försöka återgå till ursprungsämnet efter alla utvikningar om massmedia med mera.
När det gäller den politiska debatten i Sverige så är den vanligtvis på en pissljummen, mellanmjölksnivå och vi skrattar gärna åt tokiga jänkare och deras extrema åsikter. Ändå dröjer det inte länge i en politiskt diskussion förrän den egna förmågan att nyansera helt försvinner. En vänsterpartist i regeringen är samma sak som införandet av en kommunistisk stat och moderaterna vill ta livet av alla som är gamla och sjuka. Folk hotar med att fly landet om deras favoritpartier inte vinner - som om skillnaden mellan de olika blocken skulle vara så stor. Jag tycker det är både pinsamt och löjligt att vuxna människor inte kan diskutera politik utan att bli alldeles skogstokiga. Det här är kritik mer riktad mot samhället i stort än den här tråden, där folk överlag ändå har varit resonabla.
Mina grundläggande värderingar överensstämmer bäst med den politik som vänstern för, men det betyder inte att jag håller med dem i allt, dyrkar dem religiöst och anser att allting borgerligt är en styggelse. Jag tror inte på hemliga konspirationer eller att våra valda politiker är ondskefulla, maktgalna psykopater.
Däremot kan jag störa mig på att den politiska debatten tenderar att bli alltmer förenklad och polariserad, samtidigt som den politiska verkligheten istället blir mer komplicerad. Många människor orkar helt enkelt inte hantera många av de komplexa frågor som alltid kommer att vara en del av den politiska diskursen. De föredrar istället en politik byggd på slogans, förenklingar och populism - något som partierna inte är sena att leverera.
Särskilt tydligt är detta på skolans område, den del av samhället som jag har bäst insyn och är mest intresserad av. Pedagogisk forskning ignoreras, folks vaga minnen av en avlägsen skolgång väger tyngre än lärarnas åsikter, förenklingar av komplicerade problem är vanliga. Tyvärr tycks den högste ansvarige ministern mest vara intresserad av att piska upp en hatstämmning och skylla alla problem på tidigare regeringar istället för att försöka ha en saklig diskussion. Och oppositionen står mest handfallen och saknar egna åsikter och visioner.
Skolan är viktigt och det finns massor av problem förknippade med den. Men just för att skolan är så betydelsefull för oss alla, så borde den stå utanför partipolitik. Jag är rädd att problemen riskerar att bli värre när klåfingriga politiker försöker ställa allting till rätta med snabba och enkla lösningar som är dåligt förankrade ibland oppositionspartierna. Det måste få ta tid att utreda och reformera skolan. Det är inte som man hastar fram strax innan ett val, av rädsla för att förlora makten över skolan.
Jag kommer inte att rösta på något borgerligt parti, men jag kommer inte heller att fly landet ifall det skulle bli fyra år till med Fredrik Reinfeldt. Lever man i en demokrati får man faktiskt acceptera att alla beslut eller val inte följer den egna viljan.
