Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
I den här tråden nämner Arvidos att han, då han spelade Shock, läste ett par saker helt fel, och att han borde försöka igen efter att ha sett hur man skulle göra "rätt". Detta är, ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv, ett intressant uttalande.
År 1967 talade Roland Barthes om författarens död: författaren har inte makt eller tolkningsföreträde över sitt verk, en grundpelare för postmodern litteraturkritik och dekonstruktion. Detta var en princip som rollspelen, till synes spontant och utan någon teoretisk underbyggnad, tog längre än mycket av den medvetet experimentella litteraturen. Att spelledarens uttolkning prioriterades framför spelförfattarens togs som självklart på de flesta håll, och även om folk bedömdes "spela fel" hade det sällan just med spelets text att göra.
Detta var något som indierörelsen fullständigt rullade tillbaka. Helt plötsligt blev det viktigt att bry sig om hur författaren tänkt sig spelupplevelsen, hur spelet skulle användas. Jag erkänner villigt att detta för mig känns som ett steg tillbaka till en mer hierarkisk hållning, till mer av en producent-konsument-dynamik mellan spelskapare och spelare. Upplevelsen är redan utformad vid skrivandet, och rollspelandet har därmed närmat sig gammelmedias ovanifrånperspektiv snarare än den radikala hållning som sedan gammalt funnits inneboende i mediet. Författaren har, från att ha varit död, stigit upp ur sin grav igen.
Reflektioner? Aspekter jag inte tagit upp? Duger analysen?
År 1967 talade Roland Barthes om författarens död: författaren har inte makt eller tolkningsföreträde över sitt verk, en grundpelare för postmodern litteraturkritik och dekonstruktion. Detta var en princip som rollspelen, till synes spontant och utan någon teoretisk underbyggnad, tog längre än mycket av den medvetet experimentella litteraturen. Att spelledarens uttolkning prioriterades framför spelförfattarens togs som självklart på de flesta håll, och även om folk bedömdes "spela fel" hade det sällan just med spelets text att göra.
Detta var något som indierörelsen fullständigt rullade tillbaka. Helt plötsligt blev det viktigt att bry sig om hur författaren tänkt sig spelupplevelsen, hur spelet skulle användas. Jag erkänner villigt att detta för mig känns som ett steg tillbaka till en mer hierarkisk hållning, till mer av en producent-konsument-dynamik mellan spelskapare och spelare. Upplevelsen är redan utformad vid skrivandet, och rollspelandet har därmed närmat sig gammelmedias ovanifrånperspektiv snarare än den radikala hållning som sedan gammalt funnits inneboende i mediet. Författaren har, från att ha varit död, stigit upp ur sin grav igen.
Reflektioner? Aspekter jag inte tagit upp? Duger analysen?