Nekromanti "Vi spelade fel", eller "Författarens återfödelse"

[Svarte Faraonen]

I den här tråden nämner Arvidos att han, då han spelade Shock, läste ett par saker helt fel, och att han borde försöka igen efter att ha sett hur man skulle göra "rätt". Detta är, ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv, ett intressant uttalande.

År 1967 talade Roland Barthes om författarens död: författaren har inte makt eller tolkningsföreträde över sitt verk, en grundpelare för postmodern litteraturkritik och dekonstruktion. Detta var en princip som rollspelen, till synes spontant och utan någon teoretisk underbyggnad, tog längre än mycket av den medvetet experimentella litteraturen. Att spelledarens uttolkning prioriterades framför spelförfattarens togs som självklart på de flesta håll, och även om folk bedömdes "spela fel" hade det sällan just med spelets text att göra.

Detta var något som indierörelsen fullständigt rullade tillbaka. Helt plötsligt blev det viktigt att bry sig om hur författaren tänkt sig spelupplevelsen, hur spelet skulle användas. Jag erkänner villigt att detta för mig känns som ett steg tillbaka till en mer hierarkisk hållning, till mer av en producent-konsument-dynamik mellan spelskapare och spelare. Upplevelsen är redan utformad vid skrivandet, och rollspelandet har därmed närmat sig gammelmedias ovanifrånperspektiv snarare än den radikala hållning som sedan gammalt funnits inneboende i mediet. Författaren har, från att ha varit död, stigit upp ur sin grav igen.

Reflektioner? Aspekter jag inte tagit upp? Duger analysen?

 

[krank]

Har egentligen ingenting att tillföra utom att det är ett intressant perspektiv och en tankeväckande analys. Jag håller nog, utan att lägga någon värdering i det, med.

Samtidigt tror jag att ganska många grupper haft uppfattningen att speltexten faktiskt är kanon - jag har haft en del diskussioner kring det här med att "spela riktiga X", dvs att om man ändrar i spelvärlden så "spelar man inte spelet"...

Men att fenomenet är starkare i Indievärlden håller jag definitivt med om. "Jag vill spela spelet så som det är tänkt att spelas", liksom.

 

[Möller]

Nja, jag ser ett rollspel som två saker:

#1 En idé om hur spelet ska spelas, vad det ska få en att uppleva och hur det ska kännas.

#2 Ett genomförande av idén. Regler, värld, illustrationer, allt som behövs.

En spelgrupp kan sedan göra köra på, tycka att idén är intressant och genomförandet funderar. Eller så byter de ut delar av genomförandet för att de upplever sig komma närmare idén då. Eller så tycker det genomförandet är bra, men egentligen handlar om en annan idé, och kör på det.

Hänger ni med?

Jag vill alltså ha en idé, något som visar hur jag ska spela och varför. Indie-spelen är oftast bra på det, många trad-spel har helt glömt det. Sen känner jag mig inte tvingad att använda regler eller spelvärld.

 

[Nässe]

Mycket spännande inlägg!

År 1967 talade Roland Barthes om författarens död: författaren har inte makt eller tolkningsföreträde över sitt verk, en grundpelare för postmodern litteraturkritik och dekonstruktion. Detta var en princip som rollspelen, till synes spontant och utan någon teoretisk underbyggnad, tog längre än mycket av den medvetet experimentella litteraturen. Att spelledarens uttolkning prioriterades framför spelförfattarens togs som självklart på de flesta håll, och även om folk bedömdes "spela fel" hade det sällan just med spelets text att göra.

Detta är Oktoberlandet i ett litet nötskal- det enda rollspelet jag känner till som är skrivet ur ett postmodernt perspektiv...

Sen får man väl också säga att postmodernism inte handlar om att man ska göra helt fritt hur man vill och all styrning är fel. Jag tycker att hela tänket med
- kreativ agenda
- diskussionerna om makt och sådant rimmar rätt väl med postmodernism...
- Hur vi pratar innehåller makt
- vi måste definiera ordens mening för oss
- det finns inget absolut "rätt" eller enda sätt att spela rollspel (olika förståelse av "rollspel"- uppdelat i olika GNS-grejer eller vad det heter)
- diskussioner om olika "diskurser" inom rollspel
även om det var rätt många år sedan jag läste på om sådant, så jag kan inte riktigt hänvisa till några termer för de har jag glömt bort

Jag måste egentligen faktisk säga att jag intuitivt inte alls håller med dig. Mycket av det postmoderna tänkandet handlar om att man inte kan göra generella svepande rörelser- man kan inte göra enkätstudier på 1000 pers och få fram sanningen, man måste leta i det lilla, i detaljerna, i språket man använder- detta styr människan och människans livsupplevelse och detta är enda sättet man kan få fram en sanning om en människa- men generella sanningar går inte att direkt plocka fram.

Indiespel jobbar ju väldigt mycket med termer, styr spelarnas språk- jobbar med detaljer och går in och pratar om makt i relationen mellan spelarna. Vem har makt att göra vad, när?

Att man inser att tolkningar i sig är individuella och att spelet skapas vid spelbordet betyder väl inte att spelet inte kan eller bör försöka styra de interaktionerna? Eller är jag ute och cyklar?

Vill ju också påpeka att spel bara delvis är ett litterärt verk- det är också ett styrinstrument för konversation kring en delad fantasi- och styrning av hur man pratar skulle väl en postmodern forskare kunna sysselsätta sig med (alltså inte bara i bemärkelsen: "nej man kan och ska inte styra konversationer")

 

[Christoffer]

Bra att någon skriver vad jag tänker, medhåll överallt.

 

[Svarte Faraonen]

Intressant!

Spelet som styrinstrument kring en konversation är ett väldigt spännande perspektiv. Jag vill ju inte helt slänga ut själva rollspelsprodukten (i motsats till rollspelsupplevelsen, då) ur ekvationen -- det spel man arbetar med har ju ändå en roll att fylla, så självklart rör man sig aldrig helt oberoende av det.

Det jag kanske ville få fram, och som jag gått och filat lite på under en promenad, rör nog till stor del formulering "spelledaren har alltid rätt". Indierörelsen har, med all rätt, vänt sig mot denna tes, och i detta framför allt tolkat den som "spelledaren har alltid rätt gentemot spelarna". Dock tycker jag att man slänger ut barnet med badvattnet om man helt tar bort tesen; jag tycker man kan säga "spelledaren har alltid rätt gentemot spelskaparen", eller ännu hellre "deltagarna" snarare än "spelledaren". Att göra annorledes är, på något vis, att skapa en hierarki där spelskaparen blir mer förskansad som kulturproducent och såväl spelledare som spelare blir mer av kulturkonsumenter.

Däremot tycker jag att det här:

- det finns inget absolut "rätt" eller enda sätt att spela rollspel (olika förståelse av "rollspel"- uppdelat i olika GNS-grejer eller vad det heter)

inte håller som motargument. Det är samma sak som att säga "det finns inget absolut rätt sätt att skriva litteratur" -- det har inte med författarens tolkningsföreträde att göra.

 

[Nässe]

Det jag kanske ville få fram, och som jag gått och filat lite på under en promenad, rör nog till stor del formulering "spelledaren har alltid rätt". Indierörelsen har, med all rätt, vänt sig mot denna tes, och i detta framför allt tolkat den som "spelledaren har alltid rätt gentemot spelarna". Dock tycker jag att man slänger ut barnet med badvattnet om man helt tar bort tesen; jag tycker man kan säga "spelledaren har alltid rätt gentemot spelskaparen", eller ännu hellre "deltagarna" snarare än "spelledaren". Att göra annorledes är, på något vis, att skapa en hierarki där spelskaparen blir mer förskansad som kulturproducent och såväl spelledare som spelare blir mer av kulturkonsumenter.

Hmm... jag ser vad du är inne på, och tänker- är vi inte både kulturkonsumenter och producenter av kultur när vi spelar? Är det något fel i det?

Om en teatergrupp sätter upp en pjäs av Dario Fo- så får skådisarna regi av regissören, och de följer manuset som de har läst- men de är ändå medproducenter i framställningen av pjäsen- inom givna ramar tolkar och använder de sig av redskapen- som är replikerna och regin och scenen.

Precis på samma sätt är vi spelare medproducenter med spelets verktyg som hjälp. Det indiespel ofta säger är att regler spelar roll, val av ord spelar roll, hur vi fördelar makt spelar roll-

jag som spelskapare tycker att just exakt de här verktygen skapar förutsättning för en riktigt fet spelupplevelse
- om du följer mina direktiv (min regi och mina repliker) så kommer det hjälpa dig ha asfett. Om du väljer att inte följa reglerna så kan jag inte garantera att det blir kul, jag kan inte sätta min kvalitetsstämpel på det- jag tror inte mina verktyg kommer hjälpa dig om du inte använder dem som det är tänkt.

En "postmodern" teaterproduktion skulle ju inte vara en föreställning där skådisarna skiter i regi och repliker. Andra kvaliteter skulle göra produktionen postmodern- om det nu går att "göra en teaterproduktion postmodern".

Med andra ord lutar jag åt något slags tyckande här, vad är problemet med att spelet ger spelregler? Varför tycker du det?

Däremot tycker jag att det här:

- det finns inget absolut "rätt" eller enda sätt att spela rollspel (olika förståelse av "rollspel"- uppdelat i olika GNS-grejer eller vad det heter)

inte håller som motargument. Det är samma sak som att säga "det finns inget absolut rätt sätt att skriva litteratur" -- det har inte med författarens tolkningsföreträde att göra.

Hmm, jag fattar inte riktigt vad du menar faktiskt.. Förklara gärna!

 

[Nässe]

Detta var något som indierörelsen fullständigt rullade tillbaka. Helt plötsligt blev det viktigt att bry sig om hur författaren tänkt sig spelupplevelsen, hur spelet skulle användas. Jag erkänner villigt att detta för mig känns som ett steg tillbaka till en mer hierarkisk hållning, till mer av en producent-konsument-dynamik mellan spelskapare och spelare. Upplevelsen är redan utformad vid skrivandet, och rollspelandet har därmed närmat sig gammelmedias ovanifrånperspektiv snarare än den radikala hållning som sedan gammalt funnits inneboende i mediet. Författaren har, från att ha varit död, stigit upp ur sin grav igen.

'

När jag tänkt på det så håller jag faktiskt med dig lite grann i det här, det stämmer, en sådan position tar ju faktiskt indie-författaren. Tycker dock att hela Forge-rörelsen i sig är en stark motkraft inom denna kultur. Spel skapade av alla, med enkla medier, alla gör sina egna spel, alla inspireras av alla. Det känns svårt att beskriva det som ett ovanifrånperspektiv. Även om texterna i produkterna ofta har ett ovanifrånperspektiv, "strö salt och peppar, så smakar det gott!"

Det är kanske en intressant tanke, att indierörelse i sig har ett sätt att fungera, och att dess produkter förmedlar något annat, eller?

PS- du såg den här länken va?

Kul sidogrej i den här debatten, tänker jag...

 

[Rickard]

Att spelledarens uttolkning prioriterades framför spelförfattarens togs som självklart på de flesta håll, och även om folk bedömdes "spela fel" hade det sällan just med spelets text att göra.

Tolkning gällande vad? Regler? Värld?

Det indiespelen lyfter fram är spelstil, vilket särskiljer sig såpass mycket från trad-spelande att man faktiskt kan spela det fel.

Det är som att ge några som enbart spelat fotboll brännbollsprylar. De kommer att spela spelet, men de kommer säkerligen inte spela brännboll som det är tänkt och få den upplevelse som brännboll ger. De kommer att få fotbollsupplevelsen. (Nu är det förvisso rätt dumt att ge sportexempel på ett forum, men jag hoppas att folk ser exemplet för vad det visar snarare än för vad det är.)

De tidiga tradspelen var tydliga i hur spelet ska spelas. Detta har sedan gått i arv (både mellan olika spel och spelare) och blivit konventioner i hur ett spel ska gå till. Den rest som finns kvar är i formen "Vad är rollspel"-rubriker.

/Han som tycker det finns rätt mycket indiespelsmoddar

 

[Svarte Faraonen]

Hmm... jag ser vad du är inne på, och tänker- är vi inte både kulturkonsumenter och producenter av kultur när vi spelar? Är det något fel i det?

Om en teatergrupp sätter upp en pjäs av Dario Fo- så får skådisarna regi av regissören, och de följer manuset som de har läst- men de är ändå medproducenter i framställningen av pjäsen- inom givna ramar tolkar och använder de sig av redskapen- som är replikerna och regin och scenen.

Precis på samma sätt är vi spelare medproducenter med spelets verktyg som hjälp. Det indiespel ofta säger är att regler spelar roll, val av ord spelar roll, hur vi fördelar makt spelar roll-

jag som spelskapare tycker att just exakt de här verktygen skapar förutsättning för en riktigt fet spelupplevelse
- om du följer mina direktiv (min regi och mina repliker) så kommer det hjälpa dig ha asfett. Om du väljer att inte följa reglerna så kan jag inte garantera att det blir kul, jag kan inte sätta min kvalitetsstämpel på det- jag tror inte mina verktyg kommer hjälpa dig om du inte använder dem som det är tänkt.

Det jag menar med en förskjutning av producent-konsument-dynamiken (som väl aldrig är riktigt entydig; även den mest passive mottagare tolkar ju saker på ett eget sätt) är att vi blir mindre skådespelare och regissörer och mer publik. Det är givetvis en liten förskjutning i jämförelse med hur kulturlivet i stort ser ut, men likafullt inte en förskjutning i en riktning jag gillar.

När det gäller teaterpjäser tycker jag att det vore barockt om man där fäste vikt vid "hur författaren tycker att det ska vara" som en kvalitetsmarkör. En uppsättning av Hamlet blir inte bättre för att man lyckats pricka exakt hur Shakespeare ville att den skulle vara. När Teaterhögskolans avgångselever satte upp Ionescus "Dödens Triumf" häromåret (jag hoppas du såg den!) var det stundtals ett direkt, öppet hån mot originaltexten, men det gjorde den absolut inte sämre. På samma vis tycker jag att författarens bild av vilket "tema" som ska utforskas av ett spel inte ska behöva ha någon bäring på hur det faktiskt används.

Däremot tycker jag att det här:

- det finns inget absolut "rätt" eller enda sätt att spela rollspel (olika förståelse av "rollspel"- uppdelat i olika GNS-grejer eller vad det heter)

inte håller som motargument. Det är samma sak som att säga "det finns inget absolut rätt sätt att skriva litteratur" -- det har inte med författarens tolkningsföreträde att göra.

Hmm, jag fattar inte riktigt vad du menar faktiskt.. Förklara gärna!

Det jag menar är att man gärna kan tro på många olika sätt att spela rollspel eller skriva (GNS respektive lyrik/dramatik/prosa, till exempel) utan att detta på det ena eller andra viset påverkar ens åsikt om författarens tolkningsföreträde. Det är liksom inte så att jag vill sätta åt hela Forge-rörelsen, det är mest dess hållning på den här punkten som jag gärna diskuterar.

 

[Svarte Faraonen]

Detta var något som indierörelsen fullständigt rullade tillbaka. Helt plötsligt blev det viktigt att bry sig om hur författaren tänkt sig spelupplevelsen, hur spelet skulle användas. Jag erkänner villigt att detta för mig känns som ett steg tillbaka till en mer hierarkisk hållning, till mer av en producent-konsument-dynamik mellan spelskapare och spelare. Upplevelsen är redan utformad vid skrivandet, och rollspelandet har därmed närmat sig gammelmedias ovanifrånperspektiv snarare än den radikala hållning som sedan gammalt funnits inneboende i mediet. Författaren har, från att ha varit död, stigit upp ur sin grav igen.

'

När jag tänkt på det så håller jag faktiskt med dig lite grann i det här, det stämmer, en sådan position tar ju faktiskt indie-författaren. Tycker dock att hela Forge-rörelsen i sig är en stark motkraft inom denna kultur. Spel skapade av alla, med enkla medier, alla gör sina egna spel, alla inspireras av alla. Det känns svårt att beskriva det som ett ovanifrånperspektiv. Även om texterna i produkterna ofta har ett ovanifrånperspektiv, "strö salt och peppar, så smakar det gott!"

Det är kanske en intressant tanke, att indierörelse i sig har ett sätt att fungera, och att dess produkter förmedlar något annat, eller?

PS- du såg den här länken va?

Kul sidogrej i den här debatten, tänker jag...

Det är intressant det här, att diskutera vilken kultur som uppstått kring The Forge. Spontant känner jag, utan att ha mycket på fötterna, att spelförfattaren har en mer framträdande roll bland indiespel än bland tradspel. Med ett fåtal undantag (Gary Gygax, Greg Stafford, Mark Rein*Hagen, John Wick) har ju tradspelsförfattare fört en existens som varit tydligt underordnad deras skapelsers. Bland indiespel, däremot, talas det ofta om skapare: "Har du läst Ben Lehmans senaste?", "Hörde du vad Vincent Baker sitter och filar på?". Man snackar mer om spelmakare som om man hade snackat om skönlitterära författare eller musiker, enligt min fullständigt arbiträra magkänsla.

Även i "bygg ditt eget spel"-filosofin finns någon sorts lite romantisk skaparkult inbyggd. "Bygg ditt eget spel", säger man, "för det är bättre än att sitta och göra husregler till någon annans". Spelet som helhet är fint, att fippla med andras spel och ändra på helheten mindre fint (även om hacksen frodas här också, så klart -- men då rör det framför allt utanpåverket, typ att göra om Dogs till att handla om jediriddare eller D&D-paladiner).

Den där uppsatsen får jag allt ta och läsa igenom vid tillfälle.

 

[Gurgeh]

Orsaken till att indiespel ses som auktoritära angående hur de ska spelas är ju att traditionella rollspel ofta är mer än lovligt mesiga på den punkten. En litterär författare kanske inte ger några direkta instruktioner för hur hans eller hennes bok ska läsas, men inleder den inte med en disclaimer som säger: "Huvudpersonen i den här boken är en kvinna, men om du inte gillar det kan du låtsas att det är en man istället. I kapitel fyra blir en person mördad, men om du inte gillar det kan du låtsas att han flyttat till en gård på landet istället. Det är din läsupplevelse och det viktiga är att du trivs med den."

Vad indierörelsen säger är egentligen bara att det här är den text vi skrivit -- läs den istället för att börja hitta på egna saker halvvägs igenom. Alltså ungefär samma sak som är underförstått när man läser en bok.

Naturligtvis haltar mina jämförelser. Det ligger i jämförelsens natur att halta.

/tobias

 

[Markehed]

Kul att du tar upp det vi snackade om över fikan. Precis som du säger så känns det som om det finns en betydligt starkare autörkultur bland indiespel. Sen är det sällan man hittar ett spel som inte har ett ganska rejält introkapitel där författaren beskriver han/hon vill med spelet.

 

[krank]

Orsaken till att indiespel ses som auktoritära angående hur de ska spelas är ju att traditionella rollspel ofta är mer än lovligt mesiga på den punkten. En litterär författare kanske inte ger några direkta instruktioner för hur hans eller hennes bok ska läsas, men inleder den inte med en disclaimer som säger: "Huvudpersonen i den här boken är en kvinna, men om du inte gillar det kan du låtsas att det är en man istället. I kapitel fyra blir en person mördad, men om du inte gillar det kan du låtsas att han flyttat till en gård på landet istället. Det är din läsupplevelse och det viktiga är att du trivs med den."

Fast nu blandar du in huruvida det är bra eller dåligt med den nivå av eller brist på författarstyrning som finns i traditionella rollspel resp. indiespel.

Den sortens tyckande var det väl ändå inte fråga om i diskussionsstarten? Eller?

 

[DeBracy]

Fast nu blandar du in huruvida det är bra eller dåligt med den nivå av eller brist på författarstyrning som finns i traditionella rollspel resp. indiespel.

Egentligen inte: poängen har inget med bra eller dåligt att göra, men framställningen är väl knappast värdeneutral.

 

[Gurgeh]

(Jag kanske bör påpaka att jag inte direkt är någon hängiven läsare av indieforum, utan bara svarar ur min egen synvinkel, baserad på mina egna åsikter. Så allt jag skriver kan tas med en nypa salt om det skulle visa sig stämma dåligt med verkligheten. Det kan mycket väl vara så att jag utgår från hur jag skulle vilja att det var, snarare än hur det faktiskt är.)

Min poäng är att jag inte riktigt håller med om att indiespelens författare anser sig ha tolkningsföreträde angående sitt verk. Snarare är det så att de väljer att betrakta sitt verk som en helhet. Ett rollspel är inte bara en slumpmässig samling regler och en världsbeskrivning, eventuellt med lite speltips inslängda -- ett rollspel är regler, värld och spelinstruktioner. Det senare är nödvändigt eftersom alla rollspel faktiskt inte är tänkta att spelas på exakt samma sätt, och egentligen inte konstigare än att Rappakalja, Magic: the Gathering och Advanced Civilization spelas på helt olika sätt och i olika sammanhang, men eventuellt av samma personer.

En relevant jämförelse med litteraturen skulle kunna vara att tidiga rollspel motsvarar en muntlig berättartradition där berättaren anpassar sin berättelse efter publiken. Om de verkar ogilla en karaktär i berättelsen anpassar sig berättaren efter detta och låter karaktären ifråga gå ett plågsamt öde till mötes, precis som rollspelen uppmanar användarna att ignorera regler de inte gillar eller skapa nya. De rollspel som inte uppmuntrar till sådana ändringar motsvarar den efterföljande utvecklingen av den muntliga berättelsen: den nedskrivna berättelsen, som är likadan varje gång man läser den, oavsett om man gillar det eller inte.

(Och jag uppmanar alla att ta det här på lagom stort allvar -- jag hittar på det medan jag skriver.)

/tobias

 

[Svarte Faraonen]

En relevant jämförelse med litteraturen skulle kunna vara att tidiga rollspel motsvarar en muntlig berättartradition där berättaren anpassar sin berättelse efter publiken. Om de verkar ogilla en karaktär i berättelsen anpassar sig berättaren efter detta och låter karaktären ifråga gå ett plågsamt öde till mötes, precis som rollspelen uppmanar användarna att ignorera regler de inte gillar eller skapa nya. De rollspel som inte uppmuntrar till sådana ändringar motsvarar den efterföljande utvecklingen av den muntliga berättelsen: den nedskrivna berättelsen, som är likadan varje gång man läser den, oavsett om man gillar det eller inte.

En vettig jämförelse. Jag föredrar, vilket säkert går att se, den muntliga traditionens approach, framför allt eftersom denna är något vår nutida kultur lider en brist på, och eftersom den till sin natur innebär ett mindre hierarkiskt förhållande mellan "producent" och "konsument". Vår hobbys styrka och svaghet som konstform är ju det faktum att den är omöjlig att konsumera passivt -- att uppleva rollspel är att delta och skapa.

 

[krank]

Min poäng är att jag inte riktigt håller med om att indiespelens författare anser sig ha tolkningsföreträde angående sitt verk. Snarare är det så att de väljer att betrakta sitt verk som en helhet.

Jag tror inte att det finns något motsatsförhållande här. För mig är att spelskaparen betraktar sitt verk som en "helhet" en av de saker som signalerar en starkare författarmakt. Jag aktar mig för att säga att de är två sidor av samma mynt, men de är definitivt relaterade, och kan finnas samtidigt.


Sedan har jag svårt att ta din liknelse riktigt på allvar, eftersom den i mina ögon förutsätter att spel med auktoritär författarröst ("spel som helhet", "spela såhär") per automatik vara mer "utvecklade" eller "bättre" än spel med mindre auktoritär författarröst. Och det är jag inte beredd att ställa upp på.

 

[Gurgeh]

Sedan har jag svårt att ta din liknelse riktigt på allvar, eftersom den i mina ögon förutsätter att spel med auktoritär författarröst ("spel som helhet", "spela såhär") per automatik vara mer "utvecklade" eller "bättre" än spel med mindre auktoritär författarröst. Och det är jag inte beredd att ställa upp på.

Eftersom jag kan min evolutionsteori vet jag att bara för att något har utvecklats ur något annat så är det inte objektivt bättre. Det är bara bättre anpassat till specifika omständigheter -- i det här fallet min egen personliga smak. Jag har inte heller velat implicera något annat. Mina ordval speglar min åsikt, men jag har inga som helst illusioner om att min åsikt är en universell sanning.

/tobias

 

[Ram]

Sedan har jag svårt att ta din liknelse riktigt på allvar, eftersom den i mina ögon förutsätter att spel med auktoritär författarröst ("spel som helhet", "spela såhär") per automatik vara mer "utvecklade" eller "bättre" än spel med mindre auktoritär författarröst.

Jag tror att man skall skilja på just de två. Jag å min sida kan köpa att spel med en auktoritär författarröst kan vara utvecklande. Det blir lite så av sig själv om man säger "om du skall spela det här spelet så skall det spelas så här" förutsatt att man inte tappar spelaren innan dess förstås. Om man då får en spelare att prova något som denne inte provat innan så är det väl rimligt att kalla det utvecklande?

Bättre är det dock inte alls.