Med de senaste skräckdebatterna i bakhuvudet satte jag mig ner och försökte tänka efter när jag – i spelsamanhang – blivit som mest rädd. Det jag kom fram till fick mig att börja tro att det har saknats en faktor i debatterna hittills: låt mig illustera saker med hjälp utav ett exempel:
- Det kan vara värt att notera att jag inte är särskilt lättskrämd; skräckfilmer bekommer mig inte, folk kan inte hoppa ut ur mörkret och skrämma mig och inte heller blir jag rädd för ”hemska situationer” i verkliga livet (t ex när min käraste lilla kattunges nyligen hopsydda mage rämnar framför ögonen på mig och en del av tarmarna väller ut…).
En av de första riktigt hemska scenerna i ett spel jag upplevt var i ett demo för ett ganska okänt och ganska gammalt spel (kommer faktiskt inte ens ihåg namnet på det…) som jag provade för ett par (snarare 4) år sedan.
Demot ger en möjlighet att spela igenom en scen i äventyret. Det börjar i ett tornrum i ett gammalt hus. Spelstyrningen liknar Myst/Riven-typen. Jag vandrar omkring en stund i rummet och läser en del av de hundratals små lappar och anteckningar som ligger lite var stans, ackompanjerad av en tämligen lågmäld stämningsmusik.
Plötsligt, efter att ha börjat bilda mig en uppfattning om vad det handlar om – jag är ensam i huset och söker efter någon eller något, det finns en massa anteckningar som refererar till det övernaturliga och om något påbörjat projekt som handlar om astralkroppar (spöken) – så händer det något med stämningen. Jag blir medryckt – jag vill veta vad det är som har hänt här – varför finns det ingen jag kan kontakta, vad betyder alla kryptiska lappar och bitar av information som välls över mig.
Efter ytterligare en stunds letande hittar jag en liten mystisk mackapär, något som liknar en PDA (personal digital assistant; fickdator), med de klassiska e-mailfunktionerna o dyl., och som naturligtvis innehåller mer kryptiska formuleringar, nummer och anteckningar. Musiken verkar tätna (fast vid efterkontroll visar det sig att den inte ändras alls) och stämningen känns mörkare. I taket på byggnaden har någon ritat en stjärnkarta med en massa ringar och kryss. Och då händer det. Min lilla PDA blinkar frenetiskt och jag tittar på den, för att få se en cutscene, först med några panoramabilder från olika delar av ett hus, för att sedan fasa över till en bild med ett dörrhandtag som vrids runt frenetiskt och en textremsa i högra hörnet informerar mig om att bilden kommer ifrån köket. ARGH!
Stop. Låt oss analysera lite innan vi går vidare.
Vad vet jag? Jo, jag befinner mig i ett – till synes – tomt hus. Det finns en massa lappar och andra obegripliga anteckningar. Någon har klottrat i taket. Och så är det någon som försöker ta sig in i köket. Vilket kök förresten? Köket i det här huset (förutsatt att det ens finns något)? Vem är det? Ägaren till huset som tappat nyckeln?
- Det finns en viktig sak att notera här som, i mitt tycke, gäller de flesta skräckdebatter. Analyserande av skräckfyllda situationer (liknande de som förekom i den nu gamla debatten under trådnamnet <a href="http://forum.rollspel.nu/showthread...er=119182&page=0&view=collapsed&sb=5">"Varför inte göra ett nytt Kult?"</a>) kan inte vidarebefordra en stämning. Har spelupplevelsen en stämning och ett meddragande kraft så blir analysen av händelserna mindre intressanta och upplevelsen desto mer intressant.
Okej, låt oss fortsätta. Jag befinner mig i samma rum och kan, i och med att det är ett demo, inte ta mig ut ur rummet. Jag blir panikslagen. Musiken verkar tätna ännu mer och jag är rädd, djävulusiskt rädd. Jag letar i panik efter något slags tillhygge för att känna mig trygg, men eftersom spelet är ett ”Myst-spel” så finns inget sådant att få tag i – no brawn, all brain. I mitt sökande hittar jag en ofärdig bruksanvisning som verkar syfta på min lilla PDA, däri står bland annat att den är utvecklad för att söka rätt på ”astral anomalies”. Jävlar i det – spöken!! Vilt klickande, och så är det där igen. Den illvilligt rödblinkande lampan som indikerar att något är på gång. Med motvilja drar jag upp PDA:n. Ytterligare en cutscene; den här gången visar den samma kök med en uppbruten dörr och en kniv som sakta lyfter från köksbordet för att sväva iväg precis som någon höll i den…
Total hjärnkollaps. Panik. Rädsla. Jag är fullkomligt skitskraj – vad fan ska jag ta mig till? ..och där slutar demot.
Ett klassiskt analyserande, då:
Jag är i ett rum, förmodligen i ett hus, med konstiga anteckningar klotter i taket och en liten nymodig elektronisk mackapär som visar vad som ser ut att vara bilder från ett video/säkerhetsystem i ett hus, förmodligen det jag befinner mig i. Någon vrider på ett dörrhandtag, förmodligen i köket i huset jag förmodligen befinner mig i. Jaha. Vad är det för anledning att bli rädd?
Jag hittar en mystisk manual som pladdrar på om spöken – än sen? Jag är för gammal för att tro på sån skit. Ett till videoavsnitt informerar mig om att köksdörren (samma som förut?) är uppbruten och att en kniv flyger genom rummet. ”I’d say, that’s a mighty odd thing for a knife to do – something to do with the electricity perhaps?” (för att dra en långsökt parallell till en stel britt i en gammal film).
Men vad är det som gör mig så jävla rädd då? Vi har redan konstaterat att det inte har något med logik att göra, eftersom jag inte skulle bry mig ett smack i så fall. Om vi använder ”insats”-tänkandet (se tråden <a href="http://forum.rollspel.nu/showthread...Number=121314&page=0&view=collapsed&sb=5">"En studie i skräck"</a>) så borde ju;
* Insatstyp 1 (min ”rollpersons” dyrbara liv), inte vara särskilt hög alls, eftersom jag ”knappt känner” rollpersonen, jag har inte ens ett litet formulär där det står att mina föräldrar blev dödade när jag var liten… /images/icons/wink.gif
* Insatstyp 2 (NPC-insatsen), vara obefintlig – det är ju bara jag där.
* Insatstyp 3 (’Achivement’-insatsen), inte finnas – jag har ju inte ”gjort något” än.
Kort och gott; enligt både ”insats”-teorin och mitt logiska resonemang så är jag inte rädd. Men det hjälps inte; spelet får adrenalinet att pumpa i öronen och hjärtat att slå salsarytmer.
Det som återstår då, som jag ser det, är ytterligare en liten teori i vår ”quest” att finna rollspelsskräckens ABC:
Stämningsfaktorn. Stämningsfaktorn kan kännetecknas av att den fungerar oberoende utav Logiken och insatser men fungerar också MED de båda. Stämningsfaktorn uppkommer när spelaren blir medryckt av ”atmosfären” i spelandet.
Om den här teorin har något vettigt i sig, så finns det också all anledning att utforska medel att skapa en stämningsfaktor; något som jag ser som betydligt enklare än att debattera de övriga teorierna, eftersom de är mer individuella från grupp till grupp.
- §eraphim, som ägnade mycket tid åt det här inlägget – så se till att komma med lite konstruktiv kritik! /images/icons/wink.gif
Å, jo – just det: katten klarade sig alldeles utmärkt, tack vare ett snabbt tillgripande utav ”första hjälpen” (så att säga) och ilfärd till vetrinären.
- Det kan vara värt att notera att jag inte är särskilt lättskrämd; skräckfilmer bekommer mig inte, folk kan inte hoppa ut ur mörkret och skrämma mig och inte heller blir jag rädd för ”hemska situationer” i verkliga livet (t ex när min käraste lilla kattunges nyligen hopsydda mage rämnar framför ögonen på mig och en del av tarmarna väller ut…).
En av de första riktigt hemska scenerna i ett spel jag upplevt var i ett demo för ett ganska okänt och ganska gammalt spel (kommer faktiskt inte ens ihåg namnet på det…) som jag provade för ett par (snarare 4) år sedan.
Demot ger en möjlighet att spela igenom en scen i äventyret. Det börjar i ett tornrum i ett gammalt hus. Spelstyrningen liknar Myst/Riven-typen. Jag vandrar omkring en stund i rummet och läser en del av de hundratals små lappar och anteckningar som ligger lite var stans, ackompanjerad av en tämligen lågmäld stämningsmusik.
Plötsligt, efter att ha börjat bilda mig en uppfattning om vad det handlar om – jag är ensam i huset och söker efter någon eller något, det finns en massa anteckningar som refererar till det övernaturliga och om något påbörjat projekt som handlar om astralkroppar (spöken) – så händer det något med stämningen. Jag blir medryckt – jag vill veta vad det är som har hänt här – varför finns det ingen jag kan kontakta, vad betyder alla kryptiska lappar och bitar av information som välls över mig.
Efter ytterligare en stunds letande hittar jag en liten mystisk mackapär, något som liknar en PDA (personal digital assistant; fickdator), med de klassiska e-mailfunktionerna o dyl., och som naturligtvis innehåller mer kryptiska formuleringar, nummer och anteckningar. Musiken verkar tätna (fast vid efterkontroll visar det sig att den inte ändras alls) och stämningen känns mörkare. I taket på byggnaden har någon ritat en stjärnkarta med en massa ringar och kryss. Och då händer det. Min lilla PDA blinkar frenetiskt och jag tittar på den, för att få se en cutscene, först med några panoramabilder från olika delar av ett hus, för att sedan fasa över till en bild med ett dörrhandtag som vrids runt frenetiskt och en textremsa i högra hörnet informerar mig om att bilden kommer ifrån köket. ARGH!
Stop. Låt oss analysera lite innan vi går vidare.
Vad vet jag? Jo, jag befinner mig i ett – till synes – tomt hus. Det finns en massa lappar och andra obegripliga anteckningar. Någon har klottrat i taket. Och så är det någon som försöker ta sig in i köket. Vilket kök förresten? Köket i det här huset (förutsatt att det ens finns något)? Vem är det? Ägaren till huset som tappat nyckeln?
- Det finns en viktig sak att notera här som, i mitt tycke, gäller de flesta skräckdebatter. Analyserande av skräckfyllda situationer (liknande de som förekom i den nu gamla debatten under trådnamnet <a href="http://forum.rollspel.nu/showthread...er=119182&page=0&view=collapsed&sb=5">"Varför inte göra ett nytt Kult?"</a>) kan inte vidarebefordra en stämning. Har spelupplevelsen en stämning och ett meddragande kraft så blir analysen av händelserna mindre intressanta och upplevelsen desto mer intressant.
Okej, låt oss fortsätta. Jag befinner mig i samma rum och kan, i och med att det är ett demo, inte ta mig ut ur rummet. Jag blir panikslagen. Musiken verkar tätna ännu mer och jag är rädd, djävulusiskt rädd. Jag letar i panik efter något slags tillhygge för att känna mig trygg, men eftersom spelet är ett ”Myst-spel” så finns inget sådant att få tag i – no brawn, all brain. I mitt sökande hittar jag en ofärdig bruksanvisning som verkar syfta på min lilla PDA, däri står bland annat att den är utvecklad för att söka rätt på ”astral anomalies”. Jävlar i det – spöken!! Vilt klickande, och så är det där igen. Den illvilligt rödblinkande lampan som indikerar att något är på gång. Med motvilja drar jag upp PDA:n. Ytterligare en cutscene; den här gången visar den samma kök med en uppbruten dörr och en kniv som sakta lyfter från köksbordet för att sväva iväg precis som någon höll i den…
Total hjärnkollaps. Panik. Rädsla. Jag är fullkomligt skitskraj – vad fan ska jag ta mig till? ..och där slutar demot.
Ett klassiskt analyserande, då:
Jag är i ett rum, förmodligen i ett hus, med konstiga anteckningar klotter i taket och en liten nymodig elektronisk mackapär som visar vad som ser ut att vara bilder från ett video/säkerhetsystem i ett hus, förmodligen det jag befinner mig i. Någon vrider på ett dörrhandtag, förmodligen i köket i huset jag förmodligen befinner mig i. Jaha. Vad är det för anledning att bli rädd?
Jag hittar en mystisk manual som pladdrar på om spöken – än sen? Jag är för gammal för att tro på sån skit. Ett till videoavsnitt informerar mig om att köksdörren (samma som förut?) är uppbruten och att en kniv flyger genom rummet. ”I’d say, that’s a mighty odd thing for a knife to do – something to do with the electricity perhaps?” (för att dra en långsökt parallell till en stel britt i en gammal film).
Men vad är det som gör mig så jävla rädd då? Vi har redan konstaterat att det inte har något med logik att göra, eftersom jag inte skulle bry mig ett smack i så fall. Om vi använder ”insats”-tänkandet (se tråden <a href="http://forum.rollspel.nu/showthread...Number=121314&page=0&view=collapsed&sb=5">"En studie i skräck"</a>) så borde ju;
* Insatstyp 1 (min ”rollpersons” dyrbara liv), inte vara särskilt hög alls, eftersom jag ”knappt känner” rollpersonen, jag har inte ens ett litet formulär där det står att mina föräldrar blev dödade när jag var liten… /images/icons/wink.gif
* Insatstyp 2 (NPC-insatsen), vara obefintlig – det är ju bara jag där.
* Insatstyp 3 (’Achivement’-insatsen), inte finnas – jag har ju inte ”gjort något” än.
Kort och gott; enligt både ”insats”-teorin och mitt logiska resonemang så är jag inte rädd. Men det hjälps inte; spelet får adrenalinet att pumpa i öronen och hjärtat att slå salsarytmer.
Det som återstår då, som jag ser det, är ytterligare en liten teori i vår ”quest” att finna rollspelsskräckens ABC:
Stämningsfaktorn. Stämningsfaktorn kan kännetecknas av att den fungerar oberoende utav Logiken och insatser men fungerar också MED de båda. Stämningsfaktorn uppkommer när spelaren blir medryckt av ”atmosfären” i spelandet.
Om den här teorin har något vettigt i sig, så finns det också all anledning att utforska medel att skapa en stämningsfaktor; något som jag ser som betydligt enklare än att debattera de övriga teorierna, eftersom de är mer individuella från grupp till grupp.
- §eraphim, som ägnade mycket tid åt det här inlägget – så se till att komma med lite konstruktiv kritik! /images/icons/wink.gif
Å, jo – just det: katten klarade sig alldeles utmärkt, tack vare ett snabbt tillgripande utav ”första hjälpen” (så att säga) och ilfärd till vetrinären.