Nekromanti Viktigast?

[solvebring]

Vad anser du är det allra viktigaste hos ett rollspel? Vad bryr du dig mest om?

Spelvärlden: att det finns en massa fakta och fluff att ta in, inspireras av, jobba vidare med etc.

Regelsystemet: att de omfattande reglerna är bra och detaljerade; att det är bra resolution, stridssystem osv.

Rollpersonen: att det finns bra eller roligt stöd för att hantera rollpersonen; klasser/yrken, tabeller eller detaljer kring persona och liknande, kontaktnät, hooks osv.

Något annat: ... ja, eller något annat?

Kanske ser det olika ut beroende på om du är spelledare eller spelare? Motivera gärna!

 

[Ond bråd död]

Spelvärlden.

Jag har många gånger stått ut med usla regler för en trevlig spelvärld, men aldrig stått ut med en usel spelvärld för trevliga regler.

 

[krank]

Det allra, allra viktigaste är att det finns något uppenbart för rollpersoner att företa sig i spelvärlden.

Regelsystem bryr jag mig som bekant inte så supermycket om. Spelvärldens koncept är generellt vad som får mig att köpa spelet, men om jag ska spela spelet måste jag ha ganska klart för mig vad i hela friden rollpersonerna faktiskt ska hålla på med.

Jag kan nämligen inte, som vissa, bara kolla på en cool spelvärld och direkt få en massa konkreta kampanjidéer. Kalla det en krycka, men för mig är det superviktigt att spelet faktiskt ger mig ordentliga ingångar och inte låtsas som om man kan spela "vadsomhelst"...

Som SL vill jag ha tydliga riktlinjer för äventyr och kampanjer. Mutant City Blues är ett fantastiskt exempel här: Hela spelvärlden är liksom fokuserad på att man ska kunna fixa schyssta brott med superkraftsanknytning.

Som spelare vill jag ha tydliga förväntningar på vilken sorts rollperson jag ska spela. MCB är ett föredöme här också; jag får en massa saker gratis, liksom.

Jag vill också ha en massa saker i världen (företeelser, organisationer) att ta ställning till, så att jag kan rota min rollperson i något (jag är nämligen sådan själv, att åsikter och tankar är mycket viktigare än känslor; alltså är det viktigare för mig vad rollpersonen tycker och tänker än vad den känner eller hur den känns). Här är (tycker jag) Vampire och Mutant Chronicles föredömliga; massa lättillgängliga saker att ha åsikter om.



Så; sammantaget handlar det om att veta hur spelet ska spelas. Spelet måste vara tydligt med den biten.

Annars blir det som med Nobilis eller Mechanical Dream; snygga och asballa böcker som aldrig används.

 

[Unfair]

Detta kanske kommer låta lite underligt, så tolka mig inte fel. Men jag tycker att det viktigaste är vad andra tycker.

Om jag till exempel känner 20 personer som har köpt och läst/spelat ett spel, och om alla rekommenderar det, då utgår jag från att det är bra. Och, då kan jag vara ganska säker på att få spela spelet och inte bara läsa det. Om jag är den ända som gillar ett spel så är det ju ingen mening, jag vill kunna spela/diskutera spelet med någon/några.

Jag tror med andra ord att jag skulle kunna köpa ett spel lika gärna för att de har en lysande värld som ett grymt regelsystem.

Givetvis så finns det ju alltid en fangrupp till varje spel. Men jag tror jag lyssnar mer på de jag vet gillar samma typ av spel som mig, typ ni.

 

[Mogger]

Något annat:
Att det finns en intressant tanke med spelet, att det vill ge mig en upplevelse som inget annat spel kan göra och som jag inte själv kan skapa runt spelbordet. Dessutom vill jag att stödjer min Story Now-agenda.

 

[Tomas Lööw]

Det är oftast världen som avgör. Jag har ett dussintal spelsystem hemma redan, om reglerna skulle vara kassa så kan jag lätt byta ut dem mot ett av de jag redan kan.
Om världen däremot är kass men reglerna är bra så kan jag visserligen spela i en annan värld med de reglerna, men varför krångla med konverteringar i sådantfall om jag redan har ett regelsystem som fungerar bra till den tänkta världen? Det ska till ett extremt bra och nyskapande system för att jag ska orka.

 

[Hans E Magnusson]

Något annat: ... ja, eller något annat?

a5-häfte det är det viktigaste

 

[wilper]

Vad är så fantastiskt med A5-häften?

 

[solvebring]

Vad är så fantastiskt med A5-häften?

Ja, alla vet ju att G5 är mer ultimat.

 

[Eksem]

Regler, utan tvekan. Och det viktigaste är att de är roliga rent mekaniskt och kan stå för sig själva utan fluff. I övrigt har jag inga särskilda preferenser utom att det inte får finnas några jävla actionpoäng i systemet (dö FATE, dö!).

Spelvärldar är alltid så jäkla överjobbade, och dessutom är de tråkiga, och dessutom finns det tusen färdiga spelvärldar som är häftiga och dessutom behövs de inte ens. Jag har egentligen inget emot en häftig spelvärld som sådant, men den ska vara bra fräck utan att vara genomjobbad för att jag ska ha intresse för den.

Rollpersoner är alltid så jäkla överjobbade, och dessutom är de tråkiga; det är för mycket rollpersonsfokus i rollspel nuförtiden. Jag vill se mer fokus på händelser och att utforska världen och sånt, och mindre fokus på personerna.

 

[krank]

Rollpersoner är alltid så jäkla överjobbade, och dessutom är de tråkiga; det är för mycket rollpersonsfokus i rollspel nuförtiden. Jag vill se mer fokus på händelser och att utforska världen och sånt, och mindre fokus på personerna.

Jag håller inte med dig om spelvärldar, men det här var tammefan det finaste jag läst sen jag konfirmerades*.

Precis så känner jag som spelare. Jag behöver inga motivationer annat än att det finns en cool dungeon, ett intressant uppdrag eller en mordgåta som behöver lösas. Det kan vara kul att nån enstaka gång behöva ta jobbiga personliga beslut eller så, men jag föredrar nog sånt som just avbrott snarare än det man mest håller på med. Mest vill jag utforska världar, undersöka konspirationer och vara med om häftiga händelser.


* OBS! En lögn. Jag är inte konfirmerad.

 

[Unfair]

Vad är så fantastiskt med A5-häften?

Ja, alla vet ju att G5 är mer ultimat.

Nu ska vi inte vara sådana. a5 är sannerligen gyllene.

 

[Hunk]

Att det finns gott om publicerade tryckta äventyr till systemet eller åtminstone till ett snarlikt system* som är lättkonverterat. Även om ett rollspel skulle ha ett "perfekt" regelsystem, så skulle det falla platt för mig om det inte fanns några publicerade äventyr till det. Ett fåtal äventyr räcker inte - det skall finnas minst 5-6 äventyr för nybörjarrollspersoner som man kan välja och vraka bland för att det skall vara intressant.

* Exempelvis skulle jag kunna tänka mig att spelleda Basic Fantasy. Jag har förvisso inget tryckt lågnivåäventyr till det, men det är lätt att konvertera äventyr för LotFP, AD&D, Basic D&D, OD&D, S&W, OSRIC etc till systemet.

Jag är väldigt nyfiken på Crypts & Things och tycker att det verkar ha en hel del vettiga regellösningar. Om jag någonsin kommer att spelleda det beror dock helt på kompatibiliteten med andra D&D-iga system, eftersom jag inte tror att det kommer att komma tillräckligt många äventyr till det.

 

[Unfair]

Rollpersoner är alltid så jäkla överjobbade, och dessutom är de tråkiga; det är för mycket rollpersonsfokus i rollspel nuförtiden. Jag vill se mer fokus på händelser och att utforska världen och sånt, och mindre fokus på personerna.

Jag håller inte med dig om spelvärldar, men det här var tammefan det finaste jag läst sen jag konfirmerades*.

Precis så känner jag som spelare. Jag behöver inga motivationer annat än att det finns en cool dungeon, ett intressant uppdrag eller en mordgåta som behöver lösas. Det kan vara kul att nån enstaka gång behöva ta jobbiga personliga beslut eller så, men jag föredrar nog sånt som just avbrott snarare än det man mest håller på med. Mest vill jag utforska världar, undersöka konspirationer och vara med om häftiga händelser.


* OBS! En lögn. Jag är inte konfirmerad.

Förstår absolut vad ni menar. Men alltså. Är rollpersonerna så överjobbade? Det känns åtminstone för mig som om spelen inte är så extremt fokuserade på rollpersonerna. Vist det finns undantag, men hur mycket indie är inte undantag på någon front?

 

[Eksem]

Jag tycker att rollpersoner tar lite för mycket plats just nu, ja. Exempel på spel där fokus ligger på vem rollpersonen är, vad denne kan och hur denne skiljer från alla andra personer i världen inkluderar allt från Vampire till Dungeons and Dragons 4E och en hel del däremellan. Jag skulle säga att undantagen är väldigt få, och ofta ganska gamla.

 

[Hans E Magnusson]

Vad är så fantastiskt med A5-häften?

Jag kan enkelt skriva ut och häfta ihop på ett snyggt sätt

 

[DeBracy]

Att det gör mig sugen att spela. Det brukar vara en blandning av hur man spelar spelet, vilken sorts spel/berättelse/upplevelse det skapar, och vilken färg det har (setting/spelvärld).

 

[Sömniga Isaac]

Ett ganska trist svar möjligen.

Förr hade jag svarat världen i rollspelet men idag så svarar jag helheten. Att det känns som att det finns en övergripande tanke med spelet där varje del hänger samman med nästa del för att skapa något komplett. Sen får det gärna stödja berättandet hellre en rollutveckling även om båda delarna är givande. Helheten är dock viktig för mig då den skapar en känsla av sammanhållning, när värld och regler blir kompletteringar av varandra så känns spelet plötsligt mer givande. Anledningen till helheten blir således att annars så får varje bit stå och kämpa för sig själv vilket gör att de tappar värdet i motstridighet mot varandra.

Annars så är nog det viktigaste i ett spel, om jag bortser från helheten, förklaringen bakom vad spelet vill. Detta underlättare en del då det kommer till att spela spelet om inte annat. Vidare så blir jag nog tvungen att svara världen annars, om jag tänker som spelledare, anledningen är att jag själv är hopplöst dålig på regler överlag.

 

[Niklas73]

1) Regelsystemet ska stödja vad jag uppskattar i spelande: Snabbt, erbjuda berättande, lite bokföring, kort handlingstid och ha lite skojigheter inbyggda i sig som bryter av från pingpong.

2) En scen! Och den är frikopplad världen. Det behövs inte mer än en mening som i eonromanen nyss där en person kom in på ett världshus en snöig dag. Tack! Det räcker för att jag ska kunna gå i gång. Världen behövs inte. Jag kan anpassa mig till rätt scen. Däremot gillar jag världar som tilltalar de stora dragen jag gillar (tex magiska platser, borgar, städer, dikaturer etc).

3) Möjligheten att ha en väldesignad rollperson där man känner henne utan och innan. Så som då man skriver en roman och blir förälskad i sin karakätrer. Det vill jag uppnå med en rollperson. Därför förstår jag inte krank alls. Jag älskar känslamn då man blir ett med rollpersonen.

 

[Spider Jerusalem_UBBT]

Jag skulle säga känslan som man får av att spela spelet, dvs hela intrycket som spelet ger.