Fast jag är inte säker på att det är så bara alltid. Döda skogen är skriven så att den går att spela både med eller utan McGuffin-jakten från början. Men ToA samlar väldigt mycket av sitt innehåll i slutet och jag tror att det blir lite tunt att köra det utan hitta-rätt-hex-upplägget. Det är också så att mycket av innehållet i resten av sandlådan pekar mot slutet.
Ja, men man kan ju spela vidare i Chult efter att man har "löst" ToA. Har sett att det finns en massa tredjepartsgrejer med helt andra äventyr man kan köra i regionen, ett långt äventyr om ruinstaden Mezro bland annat. Men visst, personligen gillar jag att det finns ett mål och ett tydligt slut så att man kan hoppa vidare till nästa spel.
Jag vill dock påstå att sannolikheten att modernare spel lyckats med det är betydligt högre.
Och det håller jag rakt av inte med om.
Ja, det har jag också tänkt (trots mitt tjatande om Döda skogen).
Hur tänker du då?Och det håller jag rakt av inte med om.
För mig är det ett mysterium att inte ALLA äventyr som släpps är sandboxar eller åtminstone innehåller sanboxiga inslag. När WotC släppte Tomb of Annihilation var dom något på spåren. Sen gick dom tillbaka till vanlig trad och fastnade där... Man undrar vad som hände där egentligen?
Blir inte helt uttömmande, givetvis. Det finns en lång diskussion att ha i det här sammanhanget.
Håller med, tror jag. Men jag kan faktiskt också gilla rälsade äventyr, så länge det går att kliva av rälsen. Eller åtminstone välja mer än en räls. Vilka sandlådor hade du velat se till dina favoritspel?
En grej där är nog att det är mycket enklare att spela linjära äventyr, och D&Ds målgrupp inkluderar definitivt de kompletta nybörjarna. Det krävs ofta litet vana och go hos spelarna för att få ut något ur en sandlåda - hela poängen är ju att det inte finns en snitslad bana att följa. Vem av oss har aldrig sett dialogen "Vad gör ni?" "Eh... vet inte?"
Förmodligen hade jag löst det med en enkel mission table, OSR style. Den väl konstruerade sandlådan ger då i sig stöd för vad som händer när uppdragen utförs. Ett oerhört mycket mer effektivt sätt att hantera information än att beskriva stationer längs en räls som antagligen bara används en gång.
Fast är det enklare? Om vi tar två spel som jag kan och som har nästan bara rälsade äventyr, KAP1-5.2 och DnD5, så är det frapperande hur dåliga deras räfsade äventyr är. Och med dåliga menar jag t ex att rälsen är skör så att äventyren lätt går sönder eller att de är helt linjära dvs spelarna får inga meningsfulla val alls (annat än det binära valet marschera rakt fram eller be SL dra åt skogen).
För att återgå eller återknyta det här till sandlådan. Jag tänker i termer av paradigm. I hobbyns barndom visste man hur man gjorde äventyrsplatser för utforskning (sandlådor, megadungar, dungar). Men sen kom Forgotten Realms svängen, förskrivna berättelser blev ett nytt paradigm för äventyr och hobbyn glömde bort (till stor del, detta är så klart en generalisering) hur man gör äventyrsplatser för utforskning. Vi blev alltså inte bättre, utan bra på att göra andra saker. Och detta nya paradigm tycker jag man kan se ligger som en våt filt över vad Wizards gör - de har slående många äventyr med något som ser ut som sandlådor men inte är det. Det finns platser, men spelarna får inte utforska dem, för SL står där med piska och ring och gruppens jobb är att hoppa genom ringen. Det är som att förskriven-berättelse-paradigmet är så starkt att folk inte förstå hur man skriver ett utforskande äventyr.
Jag skulle gärna se en Marsklandet-liknande modul till Kopparhavets Hjältar eller Hjältarnas Tid. Ordentlig, med massor av kartor! Jag backade Sorgevreden men den fyller inte den nischen tyvärr.
Jag går i alla fall runt och tänker på sandlådor till Pendragon, Star Wars, Ars Magica och Judge Dredd (GW). I det senare fallet inte en hexcrawl utan en sectorcrawl.
Jag tycker snarare vi tappade någonting, som sedan återupptäckts i andra former. Vår fantasi.
Jag har tänkt The One Ring - man är utbygdsjägare och behöver prioritera mellan olika sorters problem att bekämpa, om man ska hantera en kris under uppsegling eller kväsa något i dess linda, när man ska spana efter något nytt, och hur avancerade saker man vågar ge sig på.
Ja, jag har också tänkt den tanken. Det fallna Agnmar som hexkräl fyllt med gamla mysterier och nya fasor ….
När man har lyckats med något heroiskt blir man ändå dissad av Barliman Butterbur.
Utmark är en sandlådemodul som finns att köpa som pdf från Helmgasts hemsida. Mitt eget äventyr Avgrundens parlament, som också går att ladda ned därifrån, är tämligen fisktanksorienterat – men huruvida det är bra låter jag andra bedöma.