Vilka äventyr spelade du aldrig klart? (eller "De osaliga scenarionas viloplats")

[Henke]

Vilka äventyr/kampanjer spelade du aldrig klart (och varför?)
Tsarens Röst / Oktoberlandet - spelade 3-4 pass som vi AP-poddade och det blev allt svårare att hitta en någorlunda tyst lokal, så vi fastnade där. Finns definitivt chans att det kommer en fortsättning nån gång i framtiden.
Vilddjurets Märke / Symbaroum - Har spelat "Det förlovade landet" och spelarna var pepp på fortsättningen, men då vi aldrig blev klara under spelpasset och ingen frågat efter äventyret igen så har det fallit i glömska.
Through the Drakwald / WFRP2 - Spelarna var på ett flamsigt humör som till sist fick mig att avbryta spelpasset.
Döda Skogen / DoD - Min rollperson föll ner i någon slags fälla hos orcherna och dog.
I reptilmännens klor / Mutant - Rollpersonerna vågade sig inte in i reptilernas bosättning och struntade i de som blivit kidnappade (och därmed äventyret).
Boomtown / Fiasco - Blev tvungen att avsluta spelmötet abrupt.
Emissarien som Försvann / Coriolis - Främst utifrån corvid19 då detta annars är det spel vi brukar spela, så jag har gott hopp om att vi kommer fortsätta.
Konfluxsviten / Svavelvinter RPG - Avslutat Kristalltjuren för några år sedan, men har svårt att sy ihop alla trådar så jag har fastnat i förberedelserna.

To be continued...

 

[Bolongo]

The Great Pendragon Campaign... flera gånger. (Alltid som spelare - felet är alltid att SL inte orkar)

The Enemy Within. (Var spelare, det föll sönder nånstans i mitten av Power Behind the Throne, minns inte riktigt varför)

Som SL har jag alltid avslutat vad jag påbörjat, kosta vad det kosta vill.
Vad det gäller köpeäventyr, vill säga. En del hemmasnickrade grejer har kollapsat eftersom de var fuskbyggen.

 

[RasmusL]

Vi spelade aldrig klart sista delen av Det Solunska Ödet, det svider fortfarande.

Horror on the Orient Express kom vi hälften men vete fan om jag skulle vilja spela mer, tycker tbh det var ganska kass.

Annars har vi ta mig tusan varit ganska bra på att spela hela vägen, Complete Masks, Giovanni Chronicles, Kingmaker, Chicago by Night, flera långa egenskrivna vidunder. Det enda jag riktigt ångrar är Solunska.

 

[Rymdhamster]

Undergångens arvtagare. Har försökt två gånger som spelare, två gånger som SL. Kanske femte gången gillt?

 

[RasmusL]

Har iofs ett par spelgrupper där jag lämnat av olika anledningar men tror att de faktiskt spelade klart och vidare.

 

[afUttermark]

Den där Vampyrkampanjen där man ska knäcka ett blodigt hönsägg, Geovanni cronicles. Sista delen i M:UA hindenburg. Å andra sidan har jag spelat svavelvinter äventyret minst sju ggr

 

[Sömniga Isaac]

De tre som jag kan plocka från minnet, finns förmodligen fler om jag tänker efter en stund. Två som spelare, en som spelledare. Överlag så kör jag klart kampanjer/scenarion jag påbörjar som spelledare, är främst när jag varit spelare i grupper som vi inte blivit klara.

• Storm kings thunder (var spelare, vi tappade fokus och intresse).
• Tomb of annihiliation (var spelare, min rollperson ledde vårt lag till sin död).
• Snösaga (helt ärligt svårt att motivera sig igenom det för båda grupperna jag försökt ta igenom det, jag är nog helt fel spelledare för det äventyret)

 

[Gurgeh]

Jag har spellett Svavelvinter -> Oraklets fyra ögon -> Kristalltjuren två gånger, men aldrig Den femte konfluxen. Det grämer mig lite.

 

[Rangertheman]

Svavelvinter - Minns inte hur många av delarna vi spelade, men vet att vi inte spelade klart den. Dels hade gruppen blivit utspridd över stora delar av Skåne, dels var det andra åtaganden och intressen som pockade på uppmärksamhet.

 

[Theo]

Svavelvinter tror jag aldrig jag spelade till slut (spelledde det aldrig), och jag har inget minne av att jag spelat någon av fortsättningarna heller.

The Enemy Within-kampanjen spelledde jag på senare 90-talet med en extremt sporadiskt sammanträffande spelgrupp (det blev några spelmöten om året). Vi spelade klart Power Behind the Throne men kom inte längre. Håller på med andra försöket (och betydligt mer ambitiöst omarbetat) nu.

 

[Ymir]

Jag har blivit indragen i åtskilliga klassiska kampanjer... Inte en enda gång har de avslutats, utan alltid runnit ut i sanden, oftast tämligen fort. Länge kände jag, i min bekantskapskrets, att jag själv var den enda spelledare som någonsin lyckades avsluta vad jag påbörjade, och besvikelser som dessa var en viktig orsak. Själv spelledde, och spelleder, jag aldrig färdigskrivna äventyr, och har väl utvecklat en viss skepsis mot dem på grund av mina erfarenheter.

Giovanni Chronicles - kom typ tre spelmöten in. Tog förmodligen slut på grund av odedikerad spelgrupp.

Enemy Within - ett eller två spelmöten in. Dysfunktionell spelgrupp.

Undergångens arvtagare - kom många spelmöten in, men det rann ut i sanden.

Sylfens vrede - precis påbörjat. Gruppen verkar ha svårt att få till spelträffar, men guuud vad jag hoppas att det håller.

 

[Skarpskytten]

Femte konfluxen. Min grupp var redan på väg åt olika håll, bildlig och bokstavligt och rollspelsmässigt (jag tror faktiskt att jag var den ende som fortsatte spela), och Kristalltjurens surrealism knäckte oss.

Enemy Within. Förhoppningarna var stora, äventyret uselt. Dåliga namn, hårdhänt plott. Efter ett bottennapp i Bögenhafen började SL nästa möte med att vi ramlade genom ett hål i rymd-tidväven och hamnade i Sigmars tid. Resten var som typ Manowar. Vi tittade aldrig tillbaka.

Ärans väg. Vi klarade Döda skogen och Maktens portar ett par gånger men Mörkrets hjärta var för dåligt bägge gångerna: ingen agens, stenhårt motstånd, ett rakt igenom uselt äventyr. Bring Roger Undhagen back!

 

[Theo]

Enemy Within. Förhoppningarna var stora, äventyret uselt. Dåliga namn, hårdhänt plott. Efter ett bottennapp i Bögenhafen började SL nästa möte med att vi ramlade genom ett hål i rymd-tidväven och hamnade i Sigmars tid. Resten var som typ Manowar. Vi tittade aldrig tillbaka.

Var det här nyligen, eller var ni långt före er tid och uppfann Age of Sigmar i förväg?

 

[Franz]

Tyvärr har jag aldrig spelat färdigt Den Femte Konfluxen-sviten. Personen som spelade skötte jobbet med Svavelvinter galant! Med Oraklet Fyra Ögon gick det lite knackigt, vissa delar funkade okej men man märkte att han började tröttna på att spelleda redan här. Kristalltjuren var bedrövligt, en av mina värsta spelupplevelser. Spelledaren hade här tröttnat helt på rollspel, var sur, lättretad och rälsade oss till vansinne. Vi avslutade aldrig det äventyret och har tyvärr aldrig haft ork att börja om med någon annan som spelledare.

 

[krank]

Jag har inte-blivit-klar med Tatters of the King två gånger – i båda fallen har vi spelat första delen, bara. Men det är lugnt, den är väldigt avslutad i sig själv och dessutom kampanjens överlägset bästa del. Faktum är att den nog rentav nästan blir bättre av att man inte spelar vidare, för dess slut är så starkt att det liksom överskuggar det som kommer sedan. Fast den ena av de två avbrutna gångerna ska jag återuppta, så snart jag fått ihop min egenskrivna del 2… Räknas det då? Det borde det inte göra…

Iallafall, jag har spellett klart Tatters. En gång.

Jag har också inte-blivit-klar som spelare med Coriolis: Emissarien som försvann. VI tappade fart något grönjävulskt mot slutet och gruppen föll liksom samman när en efter en av spelarna typ hoppade av. Till slut var vi liksom bara två spelare och SL, och då bestämde vi oss för att bara avbryta. Jag är ganska sugen på att köpa och läsa hela kampanjen när den är utgiven, och göra ett försök att spelleda själv. I eventuellt modifierad form, ifall någon av spelarna från den första gruppen är med =)

 

[Skarpskytten]

Var det här nyligen, eller var ni långt före er tid och uppfann Age of Sigmar i förväg?

Jag gissar att det var sent 90-tal. Så vi måste ha varit före vår tid. Men vårt AoS var coolt.

 

[Bifur]

Inte så mycket faktiskt... Det mesta går i mål .

• Svavelvinter, andra vändan runt år 2007 gruppen upplöstes pga tidsbrist efter del 1. Men då har jag ju tagit mig igenom alla fyra delarna en gång så den går väl bort.
• Grå döden. Där fastnade vi på riktigt och kom aldrig vidare. Tror SL inte orkade läsa på faktiskt.
• Enemy Within till WFRP3. Mest tacksam för det idag, bissart tråkigt spel, inget vidare äventyr heller, men jag hade ändå lagt en del tid på att bygga om den till något vettigt. Spelgruppen upplöstes, tror faktiskt det starka WFRP3-vurmandet hos vissa bidrog.

Sen finns det ju ett gäng karaktärdrivna kampanjer som inte alltid fått det avslut de borde, men det är ju lite en yrkesfara med sådana så jag räknar inte dem.

 

[Skarpskytten]

• Storm kings thunder (var spelare, vi tappade fokus och intresse

Jag har kämpat i två år med det här haveriet. Varit nära att lägga ned flera gånger. Mina spelare älskar kampanjen och jag är en mjukis så jag har ännu inte haft hjärta att göra slut på det.

När jag blir klar ska jag skriva en lång och självömkande post här och upplysa världen om hur dåligt det är. Och vad det gör bra.

 

[Sömniga Isaac]

Jag har kämpat i två år med det här haveriet. Varit nära att lägga ned flera gånger. Mina spelare älskar kampanjen och jag är en mjukis så jag har ännu inte haft hjärta att göra slut på det.

När jag blir klar ska jag skriva en lång och självömkande post här och upplysa världen om hur dåligt det är. Och vad det gör bra.

Jag kommer läsa den posten om du någon dag blir klar. Efter att vi lade ned den kampanjen så började jag kika igenom den och läsa delar av den för att få en uppfattning om vad folk tycker är så himla bra med den.... Min egen personliga åsikt var att den förmodligen blivit väldigt bra på grund av en väldigt driven och skicklig spelledare och inte så mycket på grund av att kampanjen i sig är så himla bra. Jag kan ha missat något dock, så den dagen du skriver din post om din upplevelse kommer jag med glädje läsa dina tankar.

 

[Skarpskytten]

... Min egen personliga åsikt var att den förmodligen blivit väldigt bra på grund av en väldigt driven och skicklig spelledare och inte så mycket på grund av att kampanjen i sig är så himla bra. Jag kan ha missat något dock, så den dagen du skriver din post om din upplevelse kommer jag med glädje läsa dina tankar.

Jag känner väl att det braiga är typ 1/2 mina spelare, 1/4 jag och 1/4 äventyret. Om de inte spelat så bra och gett mig massor med krokar hade jag aldrig tagit mig så här långt in i äventyret.

Nä, det är sämre än sitt rykte.