Äh, jag vet inte, för massa år sedan var jag också rätt trött på det som de flesta tar upp här.
Men nuförti'n så gillar jag allt
kneppt som fantasygenren för med sig – inklusive tropéer/klichéer.
Kanske för att de i mina ögon lyckas med den svåra uppgiften att förena gejmingaspekter med någon sorts utflippad dramaturgi, dvs att alver och dvärgar karikeras så som de gör beror på att det låter spelarna/SL att spela rollspel på ett visst sätt.
Och så det här:
Svarte Faraonen said:
Det första är det vis vi kan kalla det klassiska. Det här innebär för det mesta en fantasyfernissa på en värld som mer påminner om 1800-talet -- centraliserade stater med "frontiers" som man kan vara vid som äventyrare, aristokrati som mest verkar finnas till för att vara rik och dela ut äventyr, idéer om "traditionellt" samhälle som mest verkar bygga på viktorianska normer.
Jag förstår resonemanget och tror att det borde vara givande att försöka ringa in problemet här.
Problemet är väl inte klichéerna i sig, utan att de leder till ett sorts rollspelande många har tröttnat på: det känns obekvämt att gå till ett värdshus, få en karta av en gammal man osv osv. Rollspel kan ju vara så många olika saker och just den här typen kan man lätt tröttna på. Jag har gjort det. Men jag har också haft olika anledningar till att spela rollspel.
Å andra sidan, när man har friformat, samberättat och grisodlat och tjofadderittan…kan det vara rätt skönt att bara spela ett gejmistiskt fantasylir enligt traditionens alla regler (pun intended). Ibland kan jag tycka att den svenska rollspelsscenen är så himla pretentiös och medvetet väljer att krångla till det för sig. Som för små hipsterjeans och uppsvälld surdegsbrödsmage på Nytorget, prisande "det nya som kenns så himla fresht, testa nya spirulina/avocadosmothien med caffe chai+lite diskmedel, versta smakchôken!!". Det blir liksom...
ängsligt.
Å andra sidan är jag en tradtomte, en idiot som inte förmår njuta av alla nyheter och uppfinningar.
Problemet för mig, och anledningen till att jag gång på gång återvänder till traditionella lir, är att mina erfarenheter av att "komma tillrätta" med fantasygenrens/fantasyspelens många svagheter (ja, de finns!) inte lett till något nämnvärt bättre resultat, utan bara andra till andra svagheter och klichéer. Det värsta är när man inte längre spelar rollspel utan bara sitter och verifierar varandras idealbild av "hur rollspel borde vara egentligen!". Ni vet när det låter så här runt spelbordet:
"Asså, jag spelar en dvärg, men inte en sån där..."
"Näeh, inte en sån där Tolkiendvärg, utan en..."
"...näeh, precis, utan en känslig, mystisk bergvätte...varelse..som har..."
"...i tusen år studerat de mystiska...de mystiska..."
"...runorna?"
"Ja! Runor! Det är så himla kewlt! Eller?"
"..."
"...eller kanske inte runor egentligen, utan mer...tecken...symboler"
"...ja, precis, alggröna mönster som har...uppenbarat sig...för..."
"...eller längs med den våta bergväggen...när..."
Osv osv.
Jag är för gammal, trött och bitter för den där typen av kreativitet. Hellre vill jag ha ett snyggt designat och väl genomtänkt äventyr att tugga på. Varpå alla klichéer sparar energi, samtidigt som de ger (ett för mig) helt tillräckligt dramatiskt inslag.
Men jag antar att vi gillar olika och att det är rätt gött så.