Nekromanti Vilka ogillar egentligen rälsning?

[MrG]

Finns det samband mellan att själv föredra att spelleda och att inte vilja spela rälsade scenarion?

Jag kan båda uppskatta att få en historia presenterad för mig som jag kan få uppleva i roll, och att få samskapa en berättelse. Men många verkar ha en favorit eller ett sätt som de strävar emot. Hänger det ihop med hur man själv vill spela eller spelleda?

Så vad föredrar du och varför? Och vad pallar du inte av och varför inte? Hållet till rälsning/samberättande...

-Gunnar (som grunnade på om spelledare generellt har svårare för när andra än dem själva rälsar)

 

[Wilmer]

Jag ogillar inte rälsning men de flesta rälsade äventyr jag spelat har varit tråkiga eftersom rälsningen har varit dåligt genomförd. Man vill ju ha en berg-och-dalbane räls inte typ en dresin i uppförsbacke. I helgen spelade jag faktiskt Trudvang och jag lackade eftersom det var uppenbart att äventyret var rälsat men spelledaren gav väldigt lite att ta i och lät än hellre stå still i 30 minuter än peka med halva handen. Jag tror att det är en vanlig missuppfattning att man förstör ett äventyr genom att ta bort slitet att hitta rälsens början. När jag rälsar gör jag det lite i smyg genom att låta spelarna till exempel skugga skurkarna eller något i den stilen.

 

[soda_UBBT]

Jag tycker instinktivt illa om rälsning. Generellt beror det på alla de problem som kan uppstå om inte spelledaren kan visa på vilken som är den tänkta 'rälsen' och frustrationen ökar hos spelarna. Som spelledare är det en otroliga arbetsbörda att leda spelmöte efter spelmöte samt alena stå för hela she-banget på ett underhållande sätt när man rälsar.

Annars uppskattar jag ett grymt välgjort och presenterat rälsäventyr. Där formatet är klart för alla inblandade och spelledaren verkligen lägger ner det otroliga jobb som det innebär.

Så, räls är ok om det sker med öppna kort och är awesome och leder till wunderland.

 

[Genesis]

(Är "samberättande" motsatsen till rälsning nu? Jag vet aldrig vad den termen betyder.)

Jag hatar rälsning, både som spelledare och spelare. För mig handlar rollspel om att utforska saker tillsammans och bygga på varandras idéer. Om jag vet från början att det skall vara ett rälsat scenario, och jag har fått äta mig mätt på Story Now genom annat spel, så kan jag ha kul med det. Men jag undkommer inte den gnagande känslan "Varför spelar jag inte dataspel istället?".

Som spelledare njuter jag av utmaningen att ta något som en spelare kastar ut och göra det awesome. Jag får en kick när gruppen lyckas bygga ihop en snygg ståry av en massa delar vi improviserade ihop med regelverkets hjälp. Om ståryn var skriven i förväg så får jag en "Jaha"-känsla. Liksom, det var väl inte så coolt. Nå'n har skrivit en bok. Men när jag tappar in på det Levi Kornelsen kallar Emergence ("Hey, these things go together!"), så blir jag lycklig.

Sedan fattar jag inte hur det inte sabbar inlevelsen att veta att man inte har en fri vilja, men det är nog för att jag inte fattar inlevelse (i rollpersonen).

 

[Mogger]

Finns det samband mellan att själv föredra att spelleda och att inte vilja spela rälsade scenarion?

Menar du att man som rälsande SL efter ett tag lär sig se vart det är på väg när någon annan rälsar dig? Det har jag varit med om några gånger, att jag har tänkt "den här SLPn kommer inte att överleva natten". Jag hatar sånt. hade jag inte kunnat genomskåda rälsning hade det inte varit något problem. Men jag tror att de flesta kan genomskåda räls, om det är riktig räls och inte låtsasräls gjord av häftmassa (som kan knådas åt alla håll).

men jag gillar inte räls alls, på något sätt. Det är ett dåligt sätt att presentera ett äventyr på, speciellt om du inte tänker använda rälsen, och det är tråkigt att spela om du använder dem. Räls har det sämsta av allt.

 

[krank]

Så vad föredrar du och varför? Och vad pallar du inte av och varför inte? Hållet till rälsning/samberättande...

Jag har inget emot räls, eftersom "storyn" inte är det jag fokuserar på. Dåligt gjord räls är såklart dåligt, men vafan - det gäller allt.

För mig är bra räls sådan räls som inte är direkt jätteuppenbar. Jag kan tänka mig att göra mitt till för den delade illusionen genom att stänga av stora delar av min apparat för att känna av rälsningar - det vill jag ändå göra för att kunna komma in i rollen ordentligt.

Men, så länge illusionen kan uppehållas, så länge rälsen inte upplevs alltför starkt på ett metamässigt plan, så föredrar jag nästan räls framför frihet, och jag föredrar alla gånger en välgjord räls framför allt samberättande i världen.

Så länge jag får utrymme under resans gång att spela ut min rollpersons personlighet, och så länge jag får möjlighet att leva mig in i rollen, så är rälsningen mig helt egal.




Däremot kan jag numera också stå ut med samberättande och liknande. Det kan vara rätt skoj. Inte min huvudsakliga kopp té, men rätt skoj nonetheless.





Och: Jag får en mycket större kick av att få utforska någons häftiga story än jag får av att vi tillsammans fumlar ihop nåt crap som knappt hänger ihop, och i vart fall knappast varit konsekvent. "Såjhär var det hela tiden, och det är först nu jag fattar det" är en miljard gånger coolare än alla efterhandsförklaringar i världen. Efterhandsförklaringar passar bäst i kassa amerikanska TV-serier där en massa manusförfattare tycks bråka med varandra.

På samma sätt som en TV-serie generellt blir bäst om en person stått för manus och regi snarare än en massa olika fjantar, så funkar rollspelsplots bättre om de är reaultatet av en sammanhängande vision snarare än en massa ytliga skitpåhitt.

 

[krank]

Sedan fattar jag inte hur det inte sabbar inlevelsen att veta att man inte har en fri vilja, men det är nog för att jag inte fattar inlevelse (i rollpersonen).

För det första funkar räls bäst när den inte syns. Och ni som hävdar att räls alltid syns är antagligen samma jävla onanister som inte kan se på film utan att stänga av "räkna-ut-slutet"-apparaten i huvudet. Jag tycker synd om er grabbar, det gör jag verkligen.

För det andra är det ett mycket större problem för inlevelsen att köra samberättande, om vi nu menar den sort som innebär att spelarna, snarare än rollpersonerna, har direkt kontroll över plotten. Metaperspektiv dödar som alltid karaktärsinlevelse.


Sedan ser ju jag ingen motsättning mellan att köra mer eller mindre rälsat samtidigt som rollpersonerna har en fri vilja. Man kan vilja göra, och göra, vad man vill även i rälsade äventyr - rollpersonerna behöver inte vara mer begränsade än vad vilken annan människa i spelvärlden som helst är. Det är bara det att det som händer omkring dem är utom deras kontroll eller att de problem de stöter på är väldigt linjära. Det är inte samma sak som att sakna fri vilja. Man saknar fria möjligheter, men det gör jag i vardagen också, det är inte det minsta inlevelsedödande.

 

[Zire]

Lite beroende på vad rälsat egentligen innebär så föredrar jag att spelleda orälsat. Helt enkelt för att jag tycker att det är lättare, annars planerar jag i all evighet och orkar ändå inte använda det i slutändan...

Vad det gäller att spelas så fungerar nog rälsat och orälsat lika bra för mig. Tror nog mer att det hänger på SL än på mig som spelare. Vissa SL som jag har spelat med har varit bättre på att improvisera ihop saker och när de använder förgjorda äventyr så har det blivit sämre (stelt och oengagerat). Andra har varit lysande när de spelat förgjorda äventyr och blivit fiasko när de tvingats improvisera istället.

 

[Mogger]

Dåligt gjord räls är såklart dåligt, men vafan - det gäller allt.

[...]

...tillsammans fumlar ihop nåt crap som knappt hänger ihop, och i vart fall knappast varit konsekvent.

Precis, dåligt är dåligt. Ditt samberättande verkar exempelvis gå riktigt, riktigt dåligt.

På samma sätt som en TV-serie generellt blir bäst om en person stått för manus och regi snarare än en massa olika fjantar, så funkar rollspelsplots bättre om de är reaultatet av en sammanhängande vision snarare än en massa ytliga skitpåhitt.

Exakt, och extra bra blir det när författaren skriver klart 8 säsonger och sen börjar filma. Vilket ju är fallet i 9 fall av 10.

Eller?

Kom igen Krank, det här ju genomskinligare än en strippslöja. Nog tycker du väl bättre om räls än så här? kan inte rälsen stå på egna ben utan att du ska fabricera argument?

 

[Rising]

Som spelare vill man alltid få vara med och påverka händelserna i spelet, eller på annat sätt sätta sin prägel på fiktionen. I rälsade scenarion så kan inte spelarna påverka så mycket VAD som händer, men jag tycker fortfarande att det kan bli roligt om man istället får vara med och påverka HUR det händer.

Spel som 3:16 och Mountain Witch är exempelvis hårdrälsade redan som rollspel betraktade. Varje gång man spelar dem så kommer en massa saker vara desamma, men jag är ändå fascinerad över att få kunna vara med och bestämma HUR denna rälsade berättelse kommer att levereras.

Samma sak med det frispelsscenario som jag brukar berätta om; där spelarna skulle leva ut andra världskriget som om det hade varit en tebjudning med gamla damer som representanter för de olika världsmakterna. Hur rälsat som helst - på sätt och vis, eftersom ju alla vet hur kriget slutade - men utmaningen HUR man skall leva ut det tycker jag ändå verkar oerhört stimulerande och engagerande.

Och om vi tittar på rena problemlösningsspel så kan vi fortsätta liknelsen: Även om äventyret är skrivet såsom ett rälsat pärlband av utmaningar som man skall beta av en efter en, så tycker jag ändå att det blir spännande om var och en av dessa utmaningar ger mig friheten att välja HUR jag vill försöka tackla dem.

---

På många sätt tycker jag att HUR-spel är intressantare än VAD-spel.

Att få välja VAD man ska göra är ju lite som att spela GTA och bara driva omkring och göra vad som faller en in. Det är visserligen rätt kul, men den där sortens frihet medför också alltid att de olika sakerna man kan göra blir ganska lika varandra. I orälsade scenarion märks detta ganska tydligt; allt är lite skissartat, improviserat och följer en och samma grundläggande premisser (antingen spelarens eller systemets) och ofta tycker jag att de olika scenariorna blir väldigt lika varandra under ytan.

De mer rälsade HUR-scenariorna är mer tilltalande för mig, för de kan ha en mer genomarbetad och diversifierad struktur i grund och botten, samtidigt som HUR-frågorna ofta är mer intressanta för mig som spelare.

Så: Mer intelligent rälsning! Där jag med "intelligent" menar att spelarna får vara med och bestämma hur den rälsade handlingen skall följa sin ödesbestämda väg, och det på stimulerande och engagerande sätt.

För: Att bara åka omkring i GTA blir ganska snabbt drygt, medan man i Super Mario åtminstone får lite variation och lite genomtänkt bandesign ända fram till slutet.

 

[krank]

Ska kanske notera att jag helst spelleder rälsat. Jag avskyr att improvisera, och spenderar hellre timmar och dagar med förberedelser. Eller ja, helt rälsat är det ju inte, det är sällan A-B-C-D med mig, mer som ett spindelväv eller en hårt styrd fisktank...

 

[Svarte Faraonen]

När jag spelar vill jag kunna påverka, men det stör mig inte att ibland behöva underordna mig spelledarens idéer -- förutsatt att spelledaren ibland är villig att ge efter för mina. När jag spelleder brukar jag styra upp historien en del, men samtidigt lägga in tidpunkter då allting hänger i luften och spelarna kan påverka allt -- vilket jag sedan använder som grund för hur jag i fortsättningen styr historien. Man kan väl säga att jag rälsar lite smått (om någon verkligen vill göra något annat hindrar jag dem inte) för att skapa situationer där valfriheten finns.

 

[krank]

Precis, dåligt är dåligt. Ditt samberättande verkar exempelvis gå riktigt, riktigt dåligt.

Närå, den (erkänt väldigt lilla) erfarenheten jag har var både AWESOME med stora bokstäver, massor av skratt och stim och stoj, och aktiverade flera av mina spelare på ett sätt jag inte sett på flera år.

Men ärligt talat så hängde plotten inte ihop så värst bra, och efterhandsförklaringar är... well, de är eftwerhandsförklaringar. Efterhandsförklaringar är för mig lite som när man runkar och så kommer det inget när man väl kommer, eller som en såndär nysning som aldrig riktigt vill komma till. Otillfredsställande.

Exakt, och extra bra blir det när författaren skriver klart 8 säsonger och sen börjar filma. Vilket ju är fallet i 9 fall av 10.

Jag vet inte om jag sett en sådan serie, faktiskt. Jag tänker mest på mästerverk som Carnivale, där enorma mängder tankemöda legat bakom. Visst, en hel del ändrades under resans gång, men den ypperst coola metaplotten var planerad och helt sjukt genomtänkt redan från början.

Ta Lost som exempel. Jag gillar Lost. Men, kommer jag att tycka mindre om den om jag får reda på att det faktiskt är som vissa påstår, att författarna bara make shit up as they go along? Som fan. Jag skulle inte kjlara av att se ett enda avsnitt till. All magi skulle försvinna. Hela grejen med Lost är att det finns en metaplott och att jag inte känner till den. Den känslan kan inte komma om jag vet att jag är en av de som aktivt improviserar plotten medan den händer.

 

[neowyn]

jag gillar rälls om den är bra gjord. Oftast så är storryn bättre och det finns en mening med det som händer, inte bara att det löste problemet eller var Coolt.
Sedan är de jag spelar med inte så frammåt vilket får till fäljd att det ändå är SL och kansek 1 eller 2 spelare som står för hela samberättandet.

Till saken hör väll även att jag inte spelar så mycket rollspel och jag spelar ändå mindre dataspel så den typen av berättelser blir inte tråkiga på så kort tid. Om jag spelade så mycket som jag gjorde förr så kanske det skulle avara en annan sak

 

[krank]

För: Att bara åka omkring i GTA blir ganska snabbt drygt, medan man i Super Mario åtminstone får lite variation och lite genomtänkt bandesign ända fram till slutet.

Amen.

 

[NilsK]

Risings summering ovan var lysande. Bra rälsning kan vara skitkul. Story nu-spel kan var otroligt roliga också, men på ett annat sätt. Förstår inte den här polariseringen på forumet.

 

[Mogger]

Vad jag menar är att bara för att man inte rälsar så betyder inte det att det ända som finns kvar är efterhandskonstruktioner och flummiga storys. Det finns massor av meoder för att undvika det. Som att ha en metaplot exempelvis, och storysekelett av olika slag.

Så din kritik missar målet.

 

[Krille]

Varför sätter du en äventyrsstruktur som "räls" och och en spelmetodik som "samberättande" som motsatspar?

 

[Mogger]

För: Att bara åka omkring i GTA blir ganska snabbt drygt, medan man i Super Mario åtminstone får lite variation och lite genomtänkt bandesign ända fram till slutet.

GTA är ju för tusan rälsat. Att du får ta rälsen i nästan vilken ording du vill så länge du är i rätt region ändrar ju inte det. Du kan misslyckas, eller lyckas, och du måste göra som du blir tillsagd.

Det där var inte mycket till Rising-inlägg. Och kritiken mot "samberättande" är ju nästan fånigt banal.

 

[GunBlade]

Jag försöker låta spelarna ha så stor frihet som möjligt, på de olika platserna de besöker. Kommer de till en stad så låt dem leka runt där och hitta på vad de vill, men någon gång måste de fortsätta äventyret som det var tänkt från början. Att latja runt i staden med en SL som är dålig på att improvisera är inte det roligaste som finns kanske...

Mina spelare är dock allihopa väldigt fromma och, framförallt, nya inom rollspel, så de följer ganska bra vad som "förväntas" av dem (även om vissa av Rollpersonerna går mig på nerverna...).
Jag föredrar ett rälsat äventyr framför ett händelselöst.